Från förtvivlan till glädje
Berättat av Estefan Kalajian
DET var hårda tider för oss i Beirut i Libanon under andra världskriget. Vår familj på sju personer bodde i ett litet rum med ett mycket litet kök och badrum. Jag var den äldste sonen och hade både en äldre och en yngre syster såväl som två yngre bröder. Våra föräldrar och våra mor- och farföräldrar var armenier som flytt från Turkiet.
Far arbetade hårt som skräddare för att försörja oss. I stället för att sända ut mig i arbetslivet, något som många föräldrar gjorde med sina barn, skickade de mig till skolan. Men efter bara två år i skolan fick jag ledgångsreumatism. Mina ben kunde inte längre bära mig.
Min farbror, som då bodde i Haifa i Israel, fick höra talas om mitt hälsotillstånd och frågade om jag inte skulle kunna få komma till honom och få behandling. Inom en månad var jag tillbaka igen och vid god hälsa. Klimatet i Haifa bidrog tydligen till att jag snabbt blev bättre. Men ett par år senare slog sjukdomen till igen och angrep i synnerhet min hals och ryggrad. Jag for återigen till Haifa, och ännu en gång fann jag att jag blev bättre.
Men sjukdomen kom tillbaka, och jag blev allt sämre. Vår käre far, som ensam försörjde oss, dog år 1951. Jag var då 16 år gammal och fick bo kvar hos min mor och min äldre syster. De yngre barnen kom in på barnhem. Inte lång tid därefter blev jag återigen sjuk. Min mor och min syster gjorde allt de kunde för att jag skulle bli frisk, och de lade ner mer än hälften av vad de tillsammans hade i inkomst för att jag skulle få vård.
År 1952 kom jag in på sjukhus. Det var sista gången jag kunde gå dit. De prövade alla slags behandlingar på mig och experimenterade till och med med nya typer av mediciner, men till ingen nytta. När jag hade legat 26 dagar på sjukhuset, sade läkarna att mina ben och min rygg var förlamade för all framtid. I själva verket sade de till min mor att jag bara hade några få månader kvar att leva — det har nu gått mer än 28 år sedan dess!
I DJUP FÖRTVIVLAN
Jag fick återvända hem för att invänta döden. Trots att mina vänner, släktingar och grannar visste hur sjuk jag var, var det bara några få som kom för att besöka mig. Det verkade som om alla hade klassat mig som värdelös. De som i synnerhet övergav mig var mina vänner i min egen ålder.
Å andra sidan kom några äldre för att ”trösta” mig. De talade om för mig att Gud verkligen älskade mig och därför prövade min tro. Detta gjorde bara att jag kände mig ännu sämre. Det svar jag då gav dem var: ”Jag skulle önska att Gud inte älskade mig! Om han hatade mig, skulle jag kanske fortfarande vara frisk och stark och kunna gå.”
Ett år gick, men jag dog inte. Till att börja med stöttades jag upp i en stol med benen stelt utsträckta framför mig. Då kunde jag bruka mina armar och röra mitt huvud något, men undan för undan, allteftersom sjukdomen fick ett fastare grepp om mig, blev min rörelseförmåga i armarna och händerna allt sämre, och till sist kunde jag inte röra mitt huvud från sida till sida. Under de 19 senaste åren har jag varit bunden vid sängen.
Livet var outhärdligt. Jag beslöt mig för att ta livet av mig och höll därför en rakkniv gömd i närheten av min säng. Men jag lyckades aldrig samla så pass mycket mod att jag vågade använda den. Åren gick, men de gick långsamt och var dystra.
ETT HOPP TÄNDS
I november 1960 besökte två kvinnor mig, och de talade om bibeln. Strax efteråt lades jag återigen in på sjukhus, denna gång för en sex månader lång behandling. I april 1961 besökte en av kvinnorna mig igen, men nu tillsammans med ett annat vittne. Jag förstod då att de var Jehovas vittnen. Min nyfikenhet hade väckts. Jag ville veta vad de hade för syn på olika religioner.
Under min uppväxttid hade jag kommit i kontakt med alla slags religioner. Mina föräldrar var ortodoxa armenier, och själv hade jag under 10 år bott bland katolska maroniter. Dessutom hade jag tillbringat flera sommarlov hos protestanter. Jag hade även tagit en korrespondenskurs hos sjundedagsadventisterna och fått betyg från dem. Men trots denna bakgrund kände jag inte till Guds namn eller hur man skall tillbedja honom.
Jag bad vittnena besöka mig ännu en gång, och det gjorde de. Ett bibelstudium sattes i gång med mig i broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”. Efter bara tre eller fyra studier hade jag fått reda på att Guds namn är Jehova och att vi lever i de yttersta dagarna för denna onda tingens ordning. Jag hade också blivit undervisad om Jehovas nya tingens ordning och att vi har framtidsutsikten att för alltid få leva i fullkomlig hälsa! Detta fångade verkligen mitt intresse, och jag började studera mera målmedvetet.
Vittnena talade om för mig att jag kunde vänta förföljelse, kanske rentav från min egen familj. Vi bodde återigen allesammans i enrumslägenheten. Jag beslöt att om min familj skulle vända sig emot mig, skulle jag hellre bo på ett vårdhem än avstå från bibelns sanningar som blivit så dyrbara för mig. Dörren till en lycklig framtid hade öppnats för mig, och jag tänkte inte låta någonting få den att bli stängd igen.
Min glädje över och uppskattning av Jehova och hans folk ökade, då jag ännu en gång lades in på sjukhus för en sex månader lång behandling, denna gång 40 kilometer utanför Beirut. Skulle mina nyfunna vänner överge mig? Aldrig! Ett vittne och hans hustru åkte regelbundet till mig för att studera bibeln tillsammans med mig.
När jag kom hem från sjukhuset, kom fler och fler vittnen hem och besökte mig, sedan de fått veta mitt hälsotillstånd, inte bara de som talade armeniska, utan även de som var libaneser. Alla hade verkligen något trösterikt att säga. Den 8 september 1962 förde bröderna mig till en närliggande strand, och jag blev där döpt i havet som en symbol av mitt överlämnande åt Jehova Gud.
GLÄDJEÄMNEN DEN KRISTNA TJÄNSTEN
Eftersom jag inte kunde vara med vid mötena i församlingen, brukade vittnena berätta för mig vad som behandlats under dem. Men jag ville ta del mera helt och fullt. Jag bad min bror köpa en bandspelare åt mig, och det gjorde han. Därefter kunde jag vara ”närvarande” vid alla möten och till och med hålla tal i den teokratiska skolan med hjälp av mina bandinspelningar.
Men hur skulle jag kunna ta del i predikoverksamheten? Eftersom jag vid det här laget var fullständigt bunden vid sängen, kom min egen familj helt logiskt att bli mitt ”distrikt”. I stället för att förfölja mig tog den ene efter den andre emot de sanningar som jag lade fram för dem från bibeln — först min yngre syster, sedan min yngste bror, därefter min mor och slutligen min gifta syster. Det är bara min andre bror som inte är ett vittne, trots att hans hustru är det. Och hon i sin tur har hjälpt många av sina släktingar att bli vittnen, däribland sin bror som nu är en kristen äldstebroder! Mitt första distrikt visade sig med andra ord vara fruktbärande, och det gav mig verkligen stor glädje.
Ett annat distrikt som jag upptäckte att jag hade tillgång till var de få som inte var Jehovas vittnen, men som fortfarande kom och hälsade på mig. Men jag kände att det måste finnas ett sätt att nå fler människor att vittna för. Därför skaffade jag mig en telefonkatalog, och genom den kunde jag få namnen och adresserna på dem som talade armeniska. Till dessa människor kunde jag sedan framföra budskapet om Riket per brev. Jag skickade också brev till sådana företag och industrier som jag trodde att andra vittnen skulle ha svårt att nå i sitt predikande. Jag blev uppmuntrad till att ta del i predikoverksamheten på heltid som pionjär, som det kallas. Sedan dess har jag kunnat vara hjälppionjär tre gånger om året i medeltal.
VÄLSIGNELSER TROTS MOTSTÅND
En del lokala armeniska tidningar smutskastade mig och min familj genom att lögnaktigt säga att jag var ledaren för de armeniska vittnena och att vi höll hemliga revolutionära möten. Även min farbror, som bodde som närmaste granne till oss, motstod oss våldsamt. Därför beslöt vi oss för att flytta ifrån vår hyresfria enrumslägenhet och hyra en större våning i ett annat område. Fastän den nya våningen var dyr och var en ganska stor ekonomisk belastning för oss, visade den sig vara en välsignelse för oss alla.
Nu har vi inte bara fått en bekvämare bostad, utan vi kan också hålla församlingens alla möten regelbundet i vårt hem. Och jag kan nu mera helt och fullt ta del i de teokratiska aktiviteterna och fullgöra mina ansvarsuppgifter som en kristen äldste. Jag håller offentliga föredrag, tjänar som tillsyningsman för teokratiska skolan och leder ett av församlingens bokstudier, och i år är jag även presiderande tillsyningsman. Så motstånd har enbart lett till lycka och välsignelser.
Eftersom det blev allmänt känt bland den armeniska befolkningen vad jag sysslade med, kom många präster från olika religioner och besökte mig för att ”föra mig till rätta”. Deras attityder och handlingssätt tjänade enbart till att dra mig närmare Jehovas folk. Jag brukade lugnt svara på deras utmanande frågor, medan de brukade tappa humöret och höja rösten, och de gick nästan så långt att de började häda. Jag kunde inte undgå att se kontrasten mellan dem och de ödmjuka vittnen som hade kommit till mig med bibelns sanningar.
MIN NYFUNNA GLÄDJE UPPENBAR FÖR ANDRA
Min glädje tjänar som ett vittnesbörd för andra, däribland de läkare som har behandlat mig under årens lopp. År 1967 kom jag återigen in på sjukhus för en 12 dagar lång behandling, denna gång för en ny, helt annan sjukdom. Min läkare var mycket vänlig, och han hade lagt märke till att jag alltid var glad och optimistisk, trots mitt handikapp. Han berättade för mig om en annan av sina patienter, en 21-årig man som fått en ryggskada till följd av en trafikolycka. Trots att han fått bästa tänkbara vård och dessutom ekonomiskt stöd av sina rika föräldrar, var han så mentalt störd och fordrande att till och med hans egna föräldrar kände avsky för hans handlingssätt. Han drev sköterskorna och vårdarna till förtvivlan.
”Men du klagar aldrig”, sade läkaren. ”Sköterskorna har berättat för mig att du aldrig ringer på klockan för att be om något och att du bara ber dem om hjälp, om de råkar komma in i ditt rum. Även ditt ansiktsuttryck är helt annorlunda än hans.” Jag talade då om för läkaren vad anledningen var till skillnaden och berättade för honom om hoppet om att få leva för evigt i ett paradis på jorden.
En dag i augusti 1975 tog ett vittne med sig en man som ville besöka mig. Jag talade som vanligt med honom om Riket och hur det skall komma att lösa alla våra problem. Efter en stund sade han: ”Jag hade fått höra att jag skulle besöka en sjuk man. Jag tog för givet att jag skulle muntra upp honom litet. Men det är du som har muntrat upp mig!” Föga anade jag att han var utgivare och redaktör för en lokal tidskrift. Samma vecka skrev han en lång artikel om tro, och i den tog han också med vad jag upplevt.
KRIGET BERÖVAR MIG INTE MIN GLÄDJE
Under det libanesiska inbördeskriget, som började år 1975, ställdes vi inför nya problem. Vår lägenhet ligger på näst högsta våningen i ett högt hus. Den lokala milisen tog över armébarackerna i närheten av vårt hyreshus, och därför kom vi att hamna i ett område som utsattes för kraftigt bombardemang. Många granater slog ner på vårt hustak, men ingen trängde ner till vårt innertak.
Under det kraftiga syriska bombardemanget på hösten 1978 flydde alla våra grannar till säkrare platser. Vi stannade där vi var, eftersom min familj vägrade att lämna mig. Jag kunde nämligen inte ta mig därifrån. Vi kände alla Jehovas beskydd under dessa fruktansvärda dagar. Min lille systerson gick gång på gång omkring i lägenheten och citerade vår årstext: ”’Jag är med dig’, är Jehovas uttalande, ’för att befria dig.’” (Jer. 1:19, NW) Det verkade som om han försökte lugna sig själv — han lugnade sannerligen oss äldre.
Det verkade sannerligen vara ett underverk att ingen av oss blev skadad. Tre stora granater slog ner på taket rakt ovanför min säng, och tryckvågorna efter explosionerna åstadkom att hundratals fönster krossades i området. Raketer som kunde tränga igenom den ena betongväggen efter den andra slog ner på taket men studsade bara bort och åstadkom knappt någon skada alls. Den kärleksfulla omsorg som min familj visade och den närhet till Jehova som jag fick känna var en källa till stor glädje även under dessa mörka dagar.
UTHÅLLIGHETENS FRUKTER
Under mina 19 år som ett Jehovas vittne har jag kunnat hjälpa 16 människor att bli överlämnade tjänare åt Jehova. Och jag studerar nu med ett flertal individer som ser fram emot att få bli döpta. Av dem som redan är döpta tjänar fyra som biträdande tjänare i församlingen. Fyra har akademisk utbildning.
En av dem jag studerat bibeln tillsammans med är journalist, författare och före detta universitetsprofessor, och hon har under många år arbetat vid informationsministeriet. Där kommer hon ständigt i kontakt med regeringsmedlemmar, däribland premiärministern. Hennes uppskattning av sanningen var så stor att hon vid ett tillfälle gav återbud till ett möte som hon skulle ha haft med premiärministern och ett flertal författare bara för att anpassa sig till den plötsliga ändring som skett i mitt schema för bibelstudierna. Hon och den som först talade med henne om Guds rike och som jag också studerat bibeln tillsammans med blev döpta på samma dag.
Jag brukar leda omkring sju bibelstudier i månaden, förutom att jag sköter mina andra förpliktelser i den teokratiska verksamheten. Det har visat sig att all denna verksamhet är så stimulerande för mig att jag inte känner mig sjuk. Andligt sett har jag blivit botad, och jag vet att jag snart kommer att bli fysiskt botad också. Jag litar helt och fullt på Jehovas löfte, som han gett genom sin profet, om att jag en dag skall kunna ”hoppa såsom en hjort”. — Jes. 35:6.
Alla som känner sig deprimerade rekommenderar jag att hörsamma följande ord av Jesus: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och bli mina lärjungar, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar.” (Matt. 11:28, 29) För mig har dessa ord visat sig vara sanna, och min djupaste förtvivlan har ersatts av ren glädje.
”Gläd er i Herren alltid. På nytt vill jag säga: Gläd er!” — Fil. 4:4.