Ett ”glatt budskap” som bringar glädje tid Centralafrikanska republiken
”NI SKALL vara vittnen om mig ... till jordens mest avlägsna del.” Dessa var bland de sista ord som den uppståndne Jesus Kristus uttalade innan han for upp till himmelen. För många människor är Centralafrikanska republiken ett isolerat land och en av jordens mest avlägsna delar. Men detta har inte hindrat sanningen i Guds ord och budskapet om Guds rike från att där bäras ut till de minsta och de mest avlägsna byarna. — Apg. 1:8.
År 1947 skrev intresserade människor på eget initiativ till Sällskapet Vakttornet och bad att få sig tillsända biblisk litteratur. Fastän de inte hade någon direkt kontakt med Jehovas vittnen, kom de tillsammans och läste och samtalade om de publikationer de fått per post. Det var till att börja med bara män som kom tillsammans. Men de förstod snart att deras hustrur och barn också behövde vara med. De översatte därför litteraturen muntligen från franska till sitt eget stamspråk. När denna grupp förstod att dop genom nedsänkning i vatten är ett kristet krav, gjorde de år 1949 anordningar för ett sådant dop. Eftersom ingen bland dem förut hade blivit döpt, valde de ut en person till att bli döpt först. Sedan döpte han i sin tur de andra. Även om de inte förstod vissa bibliska principer, visade de en beaktansvärd nitälskan.
Detta var något som de religiösa fienderna inte kunde undgå att lägga märke till. År 1950 gjordes därför inskränkningar i fråga om importen och spridningen av all litteratur som publicerades av Sällskapet Vakttornet. När kolonialstyret upphörde under senare delen av 1950-talet, blev Jehovas vittnen emellertid lagligen erkända och fick tillåtelse att införa biblisk litteratur. Detta och ankomsten av missionärer gav en knuff framåt åt predikandet om Riket.
En religion som inte fruktar de döda
Snart lärde sig människor även i avlägset belägna byar om en religion vars medlemmar inte fruktade de döda. (Pred. 9:5, 10; Hes. 18:4) Under århundraden har människor i dessa trakter levat i skräck för de döda. Deras liv har i själva verket kretsat kring de döda och sedvänjor i samband med dem. De frambär offer för att blidka de avlidna och sätter ut föda till de dödas andar. De dödas tillstånd är därför här ett ofta förekommande samtalsämne i Jehovas vittnens predikoverksamhet.
Bibelns sanningar har öppnat ögonen på många människor. En man, som påstod att hans döda faster regelbundet besökte honom på nätterna, blev tillfrågad vad hon önskade. Han svarade: ”Hon vill att jag skall frambära ett offer till henne vid floden.” Och vad skulle hända om offret inte frambars? Då hotade hon med döden. Denna faster hade medan hon levde varit en mycket kärleksfull och omtänksam människa, som fostrat honom från hans tidiga barndom. Men nu sedan hon dött uppträdde hon, efter vad man kunde förstå, som en hotfull tyrann. Kunde detta verkligen vara samma person? Med hjälp av ett förnuftigt resonerande och med hjälp av bibeln har denne man och andra med honom blivit frigjorda från fruktan för de döda. Dessa människor har lärt sig att syner, röster och uppenbarelser kommer från fallna änglar, demoner. — Jämför 2 Korintierna 11:3, 14; Efesierna 6:12; Uppenbarelseboken 16:14.
Men det för med sig många svåra provsättningar att troget hålla fast vid bibelns lära. Sedan kroppen efter en död släkting är begravd samlas familjen i hemmet, där en likvaka hålls och där man följer sedvänjor som sägs göra den avlidnes ande lycklig. Det förekommer vanligtvis vilda danser. Att ta del i sådana sedvänjor skulle betyda att man öppet erkänner tron på obibliska läror om de döda. Detta kan en sann kristen helt enkelt inte göra. Men hur betraktas då vägran att ta del i dessa sedvänjor? Det betraktas som att man offentligen erkänner att man är ansvarig för den avlidnes död. Vilken provsättning är det inte för Jehovas vittnen att av sin familj bli anklagade för att vara mördare, även om alla förstår att en sådan anklagelse är helt och hållet falsk och löjlig!
Men det fanns någonting annat som kom som en överraskning för många. Jehovas vittnen håller fast vid den norm för äktenskap som förs fram i de kristna grekiska skrifterna. De katolska och protestantiska kyrkornas missionärer hade blundat för sedvänjan att ta bihustrur. På grund av den höga barndödligheten betyder det trygghet för människorna i Centralafrikanska republiken att ha många barn. En man med många barn försäkrar sig om att någon tar hand om honom när han blir sjuk och när han blir gammal. Men det fordras många hustrur för att få många barn. Månggifte är därför erkänt som en tradition och som en ekonomisk nödvändighet. Det är vanligtvis ingen som försöker påstå att det är ett lyckligt levnadssätt att ha många hustrur under samma tak. Många äkta män och hustrur har blivit förgiftade på grund av rivalitet och svartsjuka mellan kvinnor som inte kommit överens.
Till mångas förvåning har afrikaner som blivit Jehovas vittnen slutat upp med månggifte. Men detta har de inte gjort utan svårigheter. En man blir ofta utsatt för starka påtryckningar från släktingarna, som vill att han skall ha flera hustrur. Föreställ dig hur det skulle vara att en dag komma hem från ditt arbete och finna att dina släktingar har köpt en bihustru åt dig och att de redan, medan du var på arbetet, har installerat henne i ditt hem! Valet mellan att å ena sidan uthärda en uppretad släkts vrede — en släkt med kanske mer än 200 medlemmar — därför att man håller fast vid bibelns principer och å andra sidan att ge efter för släktingarnas krav är en av de många provsättningar som Jehovas tjänare i Centralafrikanska republiken ställs inför.
Predikoarbetet i Centralafrikanska republiken
Det är lika naturligt att samtala med människorna i Centralafrikanska republiken om religiösa ämnen som det är att i Nordamerika eller Europa samtala om väder och vind och idrott. Eftersom nästan allt arbete utförs utomhus under skuggan av ett träd, är det inte nödvändigt att knacka på dörrarna i byarna. Med en snabb blick kan man avgöra om det finns någon hemma eller inte. Ett vittne har ofta vid det bibliska samtalets slut 10, 20 eller till och med 30 åhörare, eftersom de förbipasserande stannar upp för att lyssna. Vittnen kan ha färdats många kilometer på cykel för att nå invånarna i en liten by endast för att finna att människorna där redan har hört talas om Guds ord från en släkting som varit på besök och som förmedlat det han har hört till sin hemby. Men byborna är vanligtvis villiga att höra mer.
Under 1960-talet och i början av 1970-talet byggde Jehovas vittnen Rikets salar från ena ändan av landet till den andra. I dessa salar kom vittnen från olika stammar tillsammans i endräkt och frid. Detta var något mycket ovanligt, vilket man kan förstå av vad som händer i de protestantiska kyrkorna. En gång när en pastor, som tillhörde en viss stam, blev sänd att ha tillsyn över en kyrka med medlemmar som tillhörde en annan stam, blev han och hans hustru så svårt misshandlade av sin nya ”hjord” att de måste föras till sjukhus.
I Centralafrikanska republiken blev Jehovas vittnens arbete och principer — även om de inte alltid var uppskattade — allmänt respekterade och beundrade. Men sedan ökade de nationalistiska påtryckningarna, och deras arbete blev förbjudet år 1976. Den regering som då fanns menade att en organisation som inte tog del i politisk verksamhet inte kunde tolereras. Men det fanns inte någon fientlig inställning mot vittnena. Möten hölls i privata hem. Det var inte möjligt att predika från hus till hus, men människors allmänna intresse för religiösa frågor öppnade tillfällen att dela med sig av bibelns sanningar till dem. Omkring 40 vittnen tillbringade många månader i fängelse och några förlorade sitt arbete, men domstolarna dömde opartiskt och omständigheterna gav tillfällen att förkunna Guds namn.
Den 20 september 1979 blev det en annan regering. Den nya regeringen lovade att åter ge full frihet till folket. Hur stor var inte Jehovas vittnens glädje när det — den 27 september 1979 — tillkännagavs att förbudet upphävts!
Ingen redogörelse över Jehovas vittnens verksamhet i Centralafrikanska republiken kan bli fullständig utan att nämna de resande tillsyningsmännen, som regelbundet besöker församlingarna och utför ett viktigt arbete. Landet är glest befolkat och har mindre städer och byar som har förbindelse med varandra genom smutsiga vägar som ofta är oframkomliga under regntiden. De allmänna kommunikationerna mellan platserna har ingen fastställd tidtabell, och bussar och lastbilar går ofta sönder och strejkar. Många gånger är resande tillsyningsmän ute och reser i månader utan att ha tillgång till elektricitet eller rinnande vatten och lever under mycket besvärliga förhållanden. Men dessa bröder fortsätter troget i sitt arbete och är glada över att deras besök kan bli till stor uppmuntran för församlingarna.
Jehovas vittnen i Centralafrikanska republiken uppskattar att de är fria från fruktan för de döda. De är glada att de i sitt sinne inte är begränsade till en stam eller en by, utan att de är en del av ett hela jorden omfattande brödraskap som är förenat i kärlek. Deras ihärdighet och arbete har gjort hoppet om Guds rike känt överallt i detta land. Deras principer har också vunnit många människors respekt, även deras som inte själva önskar godta den kristna levnadsvägen. Jehovas vittnen gläder sig åt att kunna fortsätta att tillkännage ett ”glatt budskap” i denna mest avlägsna del av jorden. — Upp. 14:6, 7.