Kan du visa kärlek på ett bättre sätt?

AV ALLA de egenskaper vi kan utveckla är kärleken den största, för det heter på tal om olika egenskaper: ”Störst av dessa är kärleken.” (1 Kor. 13:13) Det slags kärlek, som aposteln Paulus här talar om, var inte éros, en kärlek grundad på sexuell dragningskraft och från vilken vi fått ordet ”erotik”; inte heller var det storgé, den kärlek som grundar sig på familjeband och släktskap; och det var inte heller filía, den kärlek som grundar sig på att människor tycker och känner lika. Det grekiska ord aposteln här använde var i stället agápe, den positiva och helt och hållet utåtriktade kärlek som grundar sig på principer.

Ett sätt varpå vi kan visa kärlek är genom att ge materiella ting eller värden. Detta är i och för sig bra, men finns det ett bättre sätt? För många år sedan lär en högt älskad bibelforskare ha sagt: ”Om vi kan välja mellan att ge mera pengar till Herrens verk och att ge mera av vår tid och vår energi, så skulle det vara förståndigast att välja att göra det senare — att ge mera av vår tid och vår energi.” Varför? Därför att detta leder till att Gud blir mer ärad och lovprisad och till att man själv blir lyckligare.

Flertalet av Jehovas kristna vittnen inser den här principen. För några år sedan löd en rubrik i en tidning i Pittsburgh i USA: ”Jehovas vittnen donerar arbetskraft för att bygga sammankomsthall nära flygplatsen”. Artikeln innehöll en stor bild av det pågående arbetet och berättade att tusentals personer, bokstavligt talat, hade ställt upp frivilligt och att det ibland kom fler för att hjälpa till än man egentligen hade användning för. En protestantisk diakon, som läste den här rapporten, kände sig föranledd att beklaga sig över det dåliga gensvar han fick till en kallelse om hjälp till ett visst projekt, som han hade ansvar för: ”Tänk bara på alla de protestantiska kyrkorna och alla med dem förbundna grupper, som berörs av projektet, ... och ändå är det svårt för mig att få ihop så mycket som sex man, som samtidigt kan skänka en gratis arbetsdag för att arbeta på ett projekt.” Det är uppenbart att alla de här kyrkobesökarna tyckte att det var lättare att bidra med sina pengar än att ge av sig själva, av sin tid och sin energi.

Men om man skall vara lika uppriktig som Guds inspirerade bibelskribenter, så måste man medge att de som bekänner sig vara Jehova Guds helt och fullt överlämnade tjänare också kommer till korta ibland i detta avseende. I samband med uppförandet av en nyligen byggd sammankomsthall för Jehovas vittnen sade till exempel den person som var ansvarig för uppförandet att bröderna var helt fantastiska, när det gällde att bidra med pengar. Fastän hallen skulle komma att kosta närmare en million dollar, så skulle byggnaden praktiskt taget vara betald vid den tid då den var färdig. Men det fanns inte samma uppskattning när det gällde att stödja det här byggnadsprojektet med tid och ansträngning.

Vad var problemet? Många tyckte tydligen att det räckte med deras generösa penningbidrag. Det är sant att det var mycket bra att man gav så generösa bidrag. Men penningbidragen i sig själva avbördade dem inte ansvaret att ge av sin tid och sin energi, om de hade möjlighet till det. Man kan kanske säga att det var detta Jesus slog fast, när han sade till en viss ung styresman att han inte bara skulle sälja sina tillhörigheter och ge behållningen åt de fattiga, utan att han sedan skulle komma och bli Jesu efterföljare. — Luk. 18:18—23.

Samma princip gäller alla sidor av den kristna tjänsten. Vore det inte bättre för en människa att överlämna all sin tid och energi till Guds tjänst, om hon kunde göra det? Det kanske kan vara lättvindigare att lägga pengar i bidragsbössan på Rikets sal än att ställa upp och städa Rikets sal och sköta den omkringliggande tomten de gånger man har ansvar för att göra detta. Men visar ändå inte det senare större kärlek? Det är kanske lättare att bidra med pengar till tryckningen av biblar och biblisk litteratur än det är att ägna sin tid åt att gå ut med det här tryckta materialet till människors hem, att predika de goda nyheterna om Guds rike och att sträva efter att göra lärjungar. Men är det inte återigen så att det senare är ett bättre sätt att visa kärlek på, och är det inte vad Jesus profeterade om och befallde sina efterföljare att göra? Det är det, vilket också framgår av Matteus 24:14 och Matteus 28:19, 20.

Den här principen är också tillämplig inom familjekretsen. Det är berömvärt att en man spenderar pengar på sin hustru. Men visar han henne inte sin kärlek ännu mer genom att ge henne av sin tid, sin uppmärksamhet och sitt intresse? Han kan faktiskt vara mycket generös när det gäller pengar och ändå inte ens riktigt älska sin hustru. Således var det en gång en politiskt framstående jurist, som gav sin fru allt hon önskade i materiellt hänseende. Men hon blev chockad den dag hon fick reda på att han hade en annan kvinna vid sidan om. Att ge materiella ting kanske därför inte ens är ett uttryck för äkta kärlek. Äkta mäns möjligheter att sörja för det materiella varierar beroende på omständigheterna; men när det gäller den långt bättre vägen har rika och fattiga ungefär samma möjlighet. — 1 Kor. 12:31—13:13.

Det råder ett likartat förhållande, när det gäller hur föräldrar visar kärlek till sina barn. Somliga föräldrar, som själva hade det fattigt som barn, beslutar sig för att deras barn inte skall behöva sakna någonting i fråga om fina kläder, leksaker, hobbyredskap och allt annat upptänkligt. Men ett sådant handlingssätt är mycket oförståndigt. Det är mycket viktigare att de ger av sig själva, av sin tid, sitt intresse och sin energi åt barnen. Detta kanske verkligen kostar mer i form av självuppoffring, men ett sådant handlingssätt skänker också mycket större tillfredsställelse. Låt med andra ord inte TV eller en barnvakt ersätta dig, utom i nödfall eller vid andra sällsynta tillfällen; men inte därför att ni som föräldrar skall kunna gå ut och roa er!

Låt oss därför alltid komma ihåg att det bättre sättet att visa kärlek är att ge av oss själva, av vår tid, vår energi, vårt intresse, vår uppmärksamhet och vår tillgivenhet. Det är en god sak att ge materiellt värdefulla ting till Guds verk eller till dem vi älskar, för sådant behövs; men vi önskar aldrig låta det stanna vid sådant givande, om vi har möjlighet att också ge av de värdefullare tingen. Och om vi har möjlighet att välja mellan dessa båda, låt oss då visa det bättre slaget av kärlek, såväl som större vishet, genom att ge av oss själva och till och med ge av ”våra egna själar”. Det var vad aposteln Paulus gjorde, och hur rikt välsignade inte Gud honom för det! — 1 Tess. 1:6—10; 2:8.