Ruanda — ett land där Jehovas tålamod inte har varit förgäves

TRANOR med guldgula kronor intar sitt morgonmål i papyrusvassen längs den slingrande Niabarongofloden, en av den mäktiga Nilens källfloder. I närheten, omgivna av bananplanteringar, ligger några små affärer utmed en stenig väg. Kassava, majs, kaffe, bönor och annan gröda pryder de branta sluttningarna, och här och var ligger mindre gårdar utspridda. Husen, som är byggda av tegelstenar gjorda av torkad lera och som har rött taktegel, är ganska trevliga med sina vit- eller gulputsade väggar.

På de gröna bergssluttningarna ser man kvinnor, som är klädda i rött, flitigt arbeta på åkrarna, och på de mindre betesmarkerna upptäcker man några getter och boskapsdjur med långa horn. På en höjd av omkring 1.600 meter över havet är den friska luften stärkande. På avstånd — delvis insvepta i vita moln — fulländar den vulkaniska Virungakedjans 4.000 meter höga bergstoppar det fridfulla sceneriet.

Detta är Ruanda, landet där Jehovas tålamod inte har utövats förgäves. Några vuxna och ungdomar går på en av de många små stigarna som fortfarande är en aning slippriga efter nattens regn. Det är en lördagsförmiddag, och de är på väg till Kigali, Ruandas huvudstad, en färd på 25 kilometer. De har där tänkt vara med vid kristna möten, som hålls varje vecka, och få gagn av personliga bibelstudier. En ung kvinna, som var från deras hemtrakt, hade först kommit i kontakt med Rikets budskap i Kigali och sedan väckt deras intresse för bibelns sanning. De tillhör de människor i Ruanda som uppskattar Jehovas tålamod i dessa de ”yttersta dagarna”. — 2 Petr. 3:9; 2 Tim. 3:1.

EN SEN START

Den sanna kristendomen kom till Ruanda vid en mycket sen tidpunkt. Ruanda är ett litet land, som omfattar endast 26.338 kvadratkilometer, och ligger instängt i hjärtat av Afrika. Dess befolkning på över 4,5 millioner invånare utnyttjar nästan varje tillgängligt jordstycke på sina tusentals gröna berg. Människorna, som här varit under strängt styre och inflytande av några av kristenhetens religiösa organisationer, har ända tills nyligen känt andlig hunger. (Am. 8:11) Men år 1971 började tre Rikets förkunnare av annan nationalitet att predika här. De koncentrerade sina ansträngningar huvudsakligen till de få människor av befolkningen som talar swahili. År 1974 hade antalet förkunnare ökat till 14, men endast få av dem tillhörde den infödda befolkningen. Alltsedan det året har större religiös frihet varit rådande i Ruanda, och många som talar Ruandas vanligaste språk, kinyaruanda, har blivit Jehovas vittnen.

Bland dem var en man med familj. I likhet med många av de infödda i Ruanda arbetade han i koppargruvorna i Shaba (före detta Katanga) i södra Zaïre. Denne man hade sökt efter sanningen och slutligen funnit den i slutet av 1960-talet. Då andra vittnen flyttade, hade han tillfälle att axla större ansvar i församlingen och fick därigenom mycket snart den erfarenhet som behövs för att vara en god andlig herde. Men hans tankar gick ofta till Ruanda, och i sina böner nämnde han ofta sitt avlägsna hemland, där knappast någon hade hört talas om de ”goda nyheterna”. Någon tid senare uppmuntrade honom instruktören för en speciell kurs för kristna tillsyningsmän att börja i heltidstjänsten i sitt hemland. Han kände en sådan glädje över denna möjlighet att ingenting kunde hindra honom — varken befordran i arbetet, som just erbjudits honom, eller hans släktingars försök att avskräcka honom. Det var tydligt att Jehovas hand var med honom och hans hustru, eftersom de nödvändiga formulären som skulle fyllas i blev avklarade på förvånansvärt kort tid. Och firman han arbetade för gav dem flygbiljetter till Ruanda. Hans erfarenhet i arbetet med att göra lärjungar har, tillsammans med andra nitiska vittnens hårda arbete, visat sig vara till verklig hjälp och stimulans för verksamheten här. — Matt. 28:19, 20.

JEHOVAS TÅLAMOD ÄR UPPSKATTAT

Många av Ruandas nya förkunnare av Riket var en gång hängivna medlemmar av andra religioner. Men de visar nu stor uppskattning av Jehovas tålamod. De gör snabba framsteg och är flitiga i att förkunna de ”goda nyheterna” — ofta som heltidsförkunnare. Några exempel kommer att visa detta.

En evangelist i pingstkyrkan tyckte synd om den unge pionjärförkunnaren i sin stad och bestämde sig för att ”tala honom till rätta”. Men samtalet som följde hade helt motsatt verkan. Evangelisten ställde till sin präst 18 frågor angående läropunkter, men denne präst kunde inte besvara dem på ett tillfredsställande sätt. När evangelisten började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, mötte han motstånd på olika sätt och blev till och med hotad till livet. Hans hustru ville ha skilsmässa och samarbetade med hans motståndare. Men en dag förändrades hennes inställning. Då hon under ett bibelstudium lyssnade från ”bönerummet” i huset, hörde hon hur vittnet gav hennes man rådet att sluta upp med att slå sin hustru. Föreställ dig mannens förvåning när han en dag fann henne vittna för prästen! Det blev inte bara mannen och hustrun som förenades i den sanna tillbedjan, utan därtill var det också fem andra familjemedlemmar som drog fördel av Jehovas tålamod.

En av dessa släktingar var en duglig ung man som var sänd av kyrkan för att ”frälsa” sin farbror. Men sedan brorsonen hade samtalat i fem timmar med vittnet som ledde bibelstudiet med den före detta evangelisten, gjorde han i hemlighet upp om ett bibelstudium som skulle hållas med honom varje dag. Men det var under förutsättning att hans farbror inte fick reda på det. Denna hemlighet avslöjades emellertid när hans farbror plötsligt kom in under ett studium. Hur glad blev han inte över att hans brorson studerade! Både denne man och hans brorson blev efter sitt kristna dop omedelbart hjälppionjärer och därefter reguljära pionjärer (heltidsförkunnare av Riket). Sedan dess har de flyttat till ett ganska isolerat område, där några av deras släktingar och andra har visat sig vara mycket mottagliga för de ”goda nyheterna”. Vilken glädje för dem att se en ny församling bildas där med över 30 som regelbundet är närvarande vid mötena!

Ett annat exempel var en grundskolelärare som hade hört att en viss man i samhället förnekade treenighetsläran. Lärarens nyfikenhet var väckt; han gjorde ivriga ansträngningar för att träffa mannen, och ett samtal med honom ledde till att de regelbundet började studera bibeln tillsammans. Efter fyra månaders studium insåg läraren att han hade varit en del av den falska religionens världsvälde, och tillsammans med två andra medlemmar av sin familj gjorde han sig då omedelbart fri från detta system. — Upp. 18:4.

Då denne man blev döpt som ett Jehovas vittne, sände hans före detta kyrka brev till alla delar av landet för att varna sin ”hjord” för honom. Men den uppskattning han kände över sin samhörighet med Gud fick honom att ofördröjligen efter sitt dop bli hjälppionjär och därefter reguljär pionjär. Detta medförde en annan drastisk förändring i hans liv. Han måste ge upp sin aktade ställning som lärare och återvända till ett mycket enklare liv som jordbrukare. Eftersom Ruanda är mycket tätt befolkat och omkring 97 procent av dess befolkning arbetar med jordbruk, är ett förvärvsarbete något sällsynt och mycket uppskattat. Men denne unge man fann större lycka än någonsin förut. Han fick erfara glädjen att se många av dem han studerade med bli döpta.

En annan lärare, som bor en halv dagsresa från närmaste stad, hörde sanningens budskap då han besökte Ruandas universitetsstad. På grund av att han bodde så isolerat och transportmedlen var så dyra, måste man leda bibelstudiet per post. Man kunde inte besöka honom mer än två gånger under en period på flera månader. Men detta var tillräckligt för att han skulle känna sig manad att tala om de ”goda nyheterna” för grannar, vänner och några av sina elever. Med tiden tog också hans hustru emot detta hopp.

Denne man ställdes snart inför ett ultimatum: Sluta upp att predika, annars förlorar du ditt arbete. Hans beslut var klart; han skulle fortsätta att tala med andra om Guds rike. Somliga varnade honom för att han skulle få det knappt med födan. Men inte bara hans familjeliv och fysiska hälsa har förbättrats, utan också hans andliga hälsa. Och andra bland hans släktingar och många av hans före detta elever har blivit undersåtar till Guds rike. En ny församling har, med hjälp av en pionjär med särskilt uppdrag, nyligen bildats i detta område. Om man ser tillbaka, kan man inse det stora värdet av bibelstudium per korrespondens, när personliga besök inte är möjliga.

HINDER ÖVERVINNS

Religiösa hinder, allmänt motstånd, svårigheter i arbetet och isolering har övervunnits av många som omfattat den sanna kristendomen i Ruanda. Andra problem som man övervunnit har varit omoraliskhet, djupt rotade tobaksvanor och alkoholmissbruk. Stamkänslan är ännu ett annat hinder som kristna har fått övervinna.

I detta land utövas dessutom förfädersdyrkan och liknande sedvänjor. På en traditionell rugo (ett ovalformat jordstycke omgivet av en häck) finns en liten hydda speciellt byggd för döda förfäder. Många frambär fortfarande offer, i vilka blod och öl spelar en betydelsefull roll. Tillbedjan av andar visar sig ännu påtagligare i samband med dödsfall, sjukdomar och materiella problem. De som börjar utöva den sanna tillbedjan av Jehova överger naturligtvis sådana sedvänjor.

En ung man med familj gjorde sig fri från trolldom. Han var en ivrig elev i utövandet av trolldom och hade nästan nått så långt att han själv skulle bli häxmästare eller trollkarl. Omkring hälften av hans månadslön gick till inköp av leopardskinn, lejontänder, elefanthår, droger och många andra saker i samband med trolldom. Till och med på sin bröllopsdag hade han hängivet anropat andarna. Men sjukdomar hemsökte först honom och senare också hans hustru.

Sedan hustrun till denne man hade haft en första kort kontakt med Jehovas vittnen, blev hon imponerad av att se namnet ”Jehova” i Jeremia 16:21 i bibeln på kinyaruandaspråket och inbjöd därför vittnena till sitt hem. Intresset hade väckts, och en dag var denne man och hans hustru med vid ett kristet möte, där det hölls ett tal angående spiritism och de dödas tillstånd. Dessa upplysningar gjorde ett djupt intryck på mannen. Han gick hem och samlade ihop de saker som var förbundna med tillbedjan av andar — attiraljer värda över 1.000 kronor — och brände upp dessa saker. Det tog tre och en halv timme att bränna upp det hela. (Jämför Apostlagärningarna 19:18, 19.) Hur förvånade blev inte denne man och hans hustru över att deras hälsa därefter förbättrades mycket snabbt! En annan dag besökte en kvinna dem, och sedan hon hört de ”goda nyheterna” blev hon befriad från många år av inflytande från andar. Hon började studera bibeln och var med vid kristna möten tillsammans med sin man. Samtidigt gjorde den unge mannen som studerat trolldom nödvändiga förändringar i sitt liv och symboliserade sitt överlämnande åt Jehova, som har visat honom sådant tålamod och sådan barmhärtighet.

EN SJÄLVUPPOFFRANDE ANDE

Det är hjärtevärmande att lägga märke till den anda av uthållighet, uppskattning och villighet att göra uppoffringar som är så framträdande bland dem som helt nyligen börjat smaka Jehovas oförtjänta omtanke. En man hade bara pengar till hälften av en enkel biljett till en kretssammankomst. Han begav sig därför i väg till fots. Efter omkring 65 kilometer hade han nått halva sträckan och kunde därifrån ta ett transportmedel till sammankomsten. Hur lycklig var han inte över att vara där!

Även när transportmedel är tillgängliga, erbjuder de för det mesta inte så stor bekvämlighet. Man kanske måste åka baktill på en lastbil eller ovanpå en last av kol, ved, socker eller backar med läskedrycker. Bilföraren försäkrar sig om att allt utrymme utnyttjas och packar in så många som 50 passagerare baktill på en liten lastbil — naturligtvis mot betalning! Föreställ dig sedan det ständiga skakandet på steniga vägar såväl som en och annan regnskur och du förstår hur det är att resa här. Men kristna har gjort sådana resor utan att klaga och fått erfara stor glädje och uppmuntran vid sina sammankomster.

Det var mycket svårt att resa från Ruanda till det internationella konventet i Nairobi i Kenya år 1979. De 29 delegaterna — vuxna såväl som barn — som skulle vara med vid sammankomsten blev uppehållna nästan en hel dag av soldater i Uganda, som vid den tiden regerades av Idi Amin. Men så småningom nådde man fram till Nairobi, och dessa konventdeltagare uppskattade verkligen att få vara med vid en andligt givande sammankomst tillsammans med medtroende från 28 länder.

Genom den ”pionjäranda”, som många av förkunnarna av Guds rike i Ruanda ådagalägger, visar de sin uppskattning av sanningens ljus och av Jehovas oförtjänta omtanke. I genomsnitt använder varje förkunnare som inte är i heltidstjänsten mellan 20 och 25 timmar varje månad till att tala med andra om de ”goda nyheterna”. De leder också i genomsnitt mer än ett bibelstudium varje vecka med intresserade människor. Det har ofta hänt att en ny förkunnare har rapporterat över 50 timmar i förkunnarverksamheten och tre, fyra eller till och med fem bibelstudier med andra människor under en månad!

Men det återstår ännu mycket arbete med att predika om Riket i detta lilla vackra land i Afrika. När man flyger över Ruanda, ser man talrika gårdar utspridda här och var. Många människor bor utmed landets sumpiga flodstränder — utom i Akageras nationalpark i öster — och på de rundade bergstopparna och i närheten av de gröna teplantagerna. Åter andra bor nära regnskogen och på de många halvöarna i de vackra sjöarna och på de branta bergssluttningarna ända upp till bergsgorillans område på Virungavulkanernas skogbeklädda sluttningar. Man gör stora ansträngningar för att nå så många av dessa människor som möjligt, både genom att besöka de hus som är lättillgängliga och genom att kontakta människorna under torgdagarna.

Jehovas vittnen här är tacksamma för Guds tålamod och för de möjligheter de har att hjälpa andra att dra nytta av hans tålamod. Guds tålamod kan verkligen betraktas som frälsning för många, alldeles som det tydligt visas genom en lycklig skara tillbedjare av Jehova i Ruanda. — 2 Petr. 3:15.