Inblick i nyheterna

Indiens katolska hinduism

● ”Det är svårt att tro det”, rapporterar tidningen ”The Indian Express” i Bombay, ”men det är sant att präster och nunnor sjunger bhajans [fromma hinduiska hymner], medan de hukar sig barfota på golvet och utför ’arati’ [att vifta ett fat med rökelse och kamferlågor] i stället för att svänga rökelsekaret”, och de följer också andra hinduiska sedvänjor. Tidningen framhåller att ”det inte är ovanligt att man i kyrkorna i Kerala, med sina 2.000 år gamla och grånade traditioner, kan höra den upanishadiska hymnen ’Asatho ma sad gamaya, thamaso ma jyothirgamaya, mruthvorama amrutham gamaya’ sjungas innan den katolska mässan börjar”.

Den romersk-katolske kardinalen i Indien, Joseph Parecattil, som sägs vara ”en stor förespråkare för att kyrkan skall göras indisk”, förklarar att ”denna rörelse slutligen kommer att segra”. Enligt tidningen ”The Indian Express” sade kardinal Parecattil att det ”låg i sakens natur att utnyttja hinduismens rika tillgångar”, när det gäller vissa drag i den katolska tillbedjan bland indierna.

En sådan filosofi kan förefalla fördomsfri, men stämmer den med sann kristen tillbedjan? Knappast. I en katolsk bibelöversättning lyder befallningen: ”Bären icke oket tillsamman med de otrogna; ty vad har rättfärdigheten att göra med orättfärdigheten? Eller vad gemenskap har ljuset med mörkret? ... Vad del har den troende med den otrogne?” — 2 Kor. 6:14—18, Benelius.

Hoppet för esperanto förbleknar

● I december 1978 hade det ”internationella språket” esperanto funnits till i 100 år. Händelsen rönte mycket liten uppmärksamhet. Londontidningen ”Daily Telegraph” rapporterar att ”det var inget högtidlighållande, inga födelsedagskort och inte ens ett telefonsamtal från någon av de 1.500 medlemmarna i British Esperanto Association (Brittiska esperantoförbundet)”. Uppfinnaren av esperanto hoppades att det skulle bli ett världsspråk som skulle kunna bidra till att göra slut på alla krig. (Esperanto betyder ordagrant: ”Han som hoppas”.) Generalsekreteraren i det brittiska esperantoförbundet medger: ”Vi förstår nu att han hade fel.”

Helt visst skulle ett enhetligt språk för alla människor vara till verklig nytta. Men det hat och de strider som existerar, till och med bland dem som talar samma språk, gör det uppenbart att välmenande människors idéer och uppfinningar inte kan göra slut på krigen. Det är endast vår Skapare, han som ”bringar krigen att upphöra intill jordens yttersta ända”, som har förmågan att vidta nödvändiga åtgärder. Han har lovat att göra detta, inte med hjälp av något socialt program, utan i stället genom domen över och förintelsen av de ogudaktiga människorna som underblåser strider och splittringar bland sina medmänniskor. — Ps. 46:9, NW; 2 Petr. 3:7.

Reaktioner på religiös massaker

● Sedan 900 medlemmar av en religiös sekt mördats eller begått självmord i Jonestown i Guayana, uttalade sig ett antal tidningsskribenter mot våldsdåd i Guds namn. En skribent för ”Seattle Times”, John Hinterberger, förklarade: ”Vår värld har under de senaste åren proppats full av brinnande iver och fromhet. Vi bokstavligen utrotar varandra i Guds namn. ... Periodvis slaktar libaneser, syrier och judar människor i valda libanesiska områden i Guds namn. Kristna på Nordirland spränger i Guds namn varandras barn i luften.”

Men dessa religiösa ivrare, som engagerar sig i sådana blodsutgjutelser, representerar de verkligen Gud? Eller låter de lura sig av de religiösa ledarna, som alltid är redo att rättfärdiga våld så snart som det är nationalistiskt eller politiskt? Sanna tillbedjare av Gud vägrar att bli indragna i sådana våldsgärningar. Den sociologiska undersökningen ”Ytterligare upplysning angående rättfärdigande av våld: Metodologiska undersökningar av attityder och uppförande” förklarar:

”Alltsedan övergången till detta århundrade har Jehovas vittnen konsekvent hållit fast vid sin ståndpunkt när det gäller icke-våld och bevarat ’kristen neutralitet’ genom två världskrig och genom den efterföljande perioden av militära sammanstötningar i det ’kalla kriget’. Deras fortsatta ståndpunkt mot nationell tjänst i vilken som helst form, militär eller civil, och deras vägran att ge ära åt nationella identitetssymboler har resulterat i perioder av åtal, fängelse och pöbelupplopp i många länder världen utöver, däribland sådana länder som Förenta staterna, Canada och Tyskland. Vittnena har emellertid aldrig gett igen med våldsgärningar. ... Jehovas vittnens läror kommer från deras övertygelse att bibeln är Guds inspirerade ord.” — University of Michigan Press, sid. 23.