Psaltaren

Psalmernas bok — en läkedom för hjärtat

PSALMERNAS bok, Psaltaren, utgjorde den forntida hebreiska nationens diktsamling och sångbok. Dess lyriska dikter tonsattes och användes då man tillbad Jehova i templet i Jerusalem, och de var också de främsta sångerna som ljöd i hemmen och i enskilda israeliters hjärtan. Poesin var inte beroende av rimmande ord eller ens helt av versmåttet, metern. Parallellism förekommer ofta; dvs. en uttryckt tanke upprepas omedelbart, antingen med en liktydig vändning eller med en kontrasterande. Detta sätter läsaren i stånd att med sinnet och anden obesvärat kunna följa tankegången, vilket leder till mycket bättre förståelse och större stimulans att handla. Upprepandet, jämte variationen i uttryckssättet, betonar de framställda sanningarna och får dem samtidigt att framstå mera helt och fullt och med större klarhet. Här följer några få, mycket belysande exempel av de flera tusen som skulle kunna anföras:

”HERRENS lag är utan brist och vederkvicker själen;

HERRENS vittnesbörd är fast och gör den enfaldige vis.” — Ps. 19:8.

”Den ogudaktige lånar och kan icke betala,

men den rättfärdige är barmhärtig och givmild.” — Ps. 37:21.

”Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv;

du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede,

och din högra hand frälsar mig.” — Ps. 138:7.

Psaltarens innehåll är riktat till hjärtat. Att Psaltaren utövar ett så djupgående inflytande beror på att Gud, med hjälp av dess psalmer, blottar människohjärtat och kommer åt alla känslostämningar och prövningar som det är föremål för. Kärlek, glädje, extas, jubel, sorg, modlöshet, ånger, hopp — läsaren kan identifiera sig med allt detta. Den nedstämdhet som vållas av sjukdom, illvilja från kamraters och kollegers sida, besvikelse över en vän man litat på som förrått en, känslan av förstämning och fruktan för Gud, när man har syndat, känslan att ha blivit upplyft, då man får vetskap om förlåtelse för sina synder — alla dessa känslor, och tusen andra som livets växlingar framkallar hos en människa, kan läsaren inte bara läsa om, utan också känna.

Av dessa skäl är Psaltaren en mycket viktig, ja oumbärlig del av Guds ord, som kan göra gudsmänniskan ”fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk”. (2 Tim. 3:16, 17) Boken talar om människonaturen på ett verklighetstroget sätt och ger tröst åt läsaren i förbindelse med varje mänskligt problem, vilket gör Psaltaren tidlös, lika tillämplig på livet i dag som den var för tusentals år sedan.

GUDS HÄRLIGHET OCH MAJESTÄT

Psaltaren ger på ett kraftfullt sätt uttryck åt Guds egenskaper — hans härlighet och fullkomlighet. Den skönhet som präglar Jehovas evighet, majestät och allmakt skildras i storslagna ordmålningar. En glimt av detta kan vi få i de tre följande korta utdragen:

Jehova, ”du har varit vår tillflykt

från släkte till släkte.

Du fanns innan bergen föddes,

innan jorden och världen blev till.

Du är Gud från evighet till evighet. ...

Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går,

som en av nattens timmar.” — Ps. 90:1—4, 1979 års sv. provövers. (”Fem bibelböcker”).

”I urtiden lade du jordens grund,

och himlarna äro dina händers verk:

de skola förgås, men du förbliver,

de skola alla nötas ut såsom en klädnad;

du skall förvandla dem, såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.” — Ps. 102:26—28.

”Moln och töcken omgiva honom, rättfärdighet och rätt äro hans trons fäste.

Eld går framför honom

och förbränner hans ovänner runt omkring.

Hans ljungeldar lysa upp jordens krets;

jorden ser det och bävar.

Bergen smälta såsom vax för HERREN,

för hela jordens Herre.” — Ps. 97:2—5.

Guds nära gemenskap med sitt folk genomsyrar på liknande sätt Psaltaren, vilket framgår av följande underrubriker:

HANS KÄRLEKSFULLA OMSORG OM SITT FOLK

”Ty du har sagt: ’Du HERRE, är mitt skygd’,

och du har gjort den Högste till din tillflykt.

Ingen olycka skall vederfaras dig,

och ingen plåga skall nalkas din hydda.

Ty han skall giva sina änglar befallning om dig,

att de skola bevara dig på alla dina vägar.

De skola bära dig på händerna,

så att du icke stöter din fot mot någon sten.” — Ps. 91:9—12.

HANS ÖMMA BARMHÄRTIGHET

”Som en far visar ömhet mot barnen,

så visar Herren [Jehova] ömhet mot dem som fruktar honom.

Ty han vet hur vi är skapade,

han minns att vi är mull.” — Ps. 103:13, 14, 1979 års sv. provövers.

”Om du, HERRE, vill tillräkna missgärningar,

Herre, vem kan då bestå?

Dock, hos dig är ju förlåtelse,

på det att man må frukta dig.

Jag väntar efter HERREN, min själ väntar,

och jag hoppas på hans ord.” — Ps. 130:3—5.

MÄNNISKANS SYNDFULLHET OCH BEHOV AV ÅNGER OCH FÖRLÅTELSE

”Gå icke till doms med din tjänare,

ty inför dig är ingen levande rättfärdig.” — Ps. 143:2.

”HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse

och tukta mig icke i din vrede.

Ty dina pilar hava träffat mig,

och din hand drabbar mig.

Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull,

intet helbrägda i mina ben för min synds skull.

Ty mina missgärningar gå mig över huvudet:

såsom en svår börda äro de mig för tunga.

Mina sår stinka och flyta

för min dårskaps skull.

Jag går krokig och mycket lutande;

hela dagen går jag sörjande.” — Ps. 38:2—7.

”Se, i synd är jag född,

och i synd har min moder avlat mig.”

”Skära mig med isop, så att jag varder ren;

två mig, så att jag bliver vitare än snö.”

”Vänd bort ditt ansikte från mina synder

och utplåna alla mina missgärningar.” — Ps. 51:7, 9, 11.

”Säll är den, vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.

Säll är den människa, som HERREN icke tillräknar missgärning

och i vilkens ande icke är något svek. ...

Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning.

Jag sade: ’Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser’;

då förlät du mig min synds missgärning.” — Ps. 32:1—5.

ATT HOPPAS PÅ GUD OCH FÖRTRÖSTA PÅ HONOM

”Lovad vare Herren! Dag efter dag bär han oss;

Gud är för oss en Gud, som frälsar,

och hos HERREN, Herren finnes räddning från döden.” — Ps. 68:20, 21.

”Vem har jag i himmelen utom dig!

Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.

Om än min kropp och min själ försmäkta,

så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.

Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;

du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.

Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;

jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN,

för att kunna förtälja alla dina gärningar.” — Ps. 73:25—28.

”På Gud förtröstar jag och skall icke frukta;

vad kunna människor göra mig?” — Ps. 56:12.

”Ty sådan är Gud, vår Gud, alltid och evinnerligen;

intill döden skall han ledsaga oss.” — Ps. 48:15.

DET MESSIANSKA RIKET

Psaltaren har mycket att säga om Kristus Jesus och det messianska riket, även om den inte nämner honom vid namn, utan beskriver honom, i synnerhet som en härlig kung som styr hela jorden i frid och rättfärdighet. Några psalmer tycks direkt profetera om Messias, såsom t. ex. Psalm 2 och Psalm 110 gör. I många fall talas det i andra psalmer inte direkt om Messias, utan det sker på ett förebildligt och figurligt sätt. Vad vi menar är att psalmisten hade sina egna problem eller nationens angelägenheter i omedelbar åtanke, och det han framförde var direkt tillämpligt på hans egen tid. Men i princip, eller i en andra och fullständig eller slutlig uppfyllelse, har vad han sade tillämpats på Kristus av dem som nedtecknade de kristna grekiska skrifterna. Det är mycket troligt att psalmisten inte alltid hade Messias i tankarna, och han insåg inte heller helt och fullt den förebildliga eller figurliga tillämpningen, vilket aposteln Petrus också framhåller då han säger att profeterna visst inte helt förstod vad allt det som de profeterade om betydde. — 1 Petr. 1:10—12.

Ett exempel på detta finner vi i Psalm 102:26—28, som tidigare citerats. Av psalmens andra vers Psalm 102:1 framgår det att psalmisten talade till Jehova. Men i Hebréerna 1:10—12 tillskriver aposteln Paulus Jesus Kristus de nämnda förmågorna, eftersom det var Jesus som Gud använde vid skaparverkets utförande och det är åt honom som Gud nu har anförtrott all myndighet ”i himmelen och på jorden”. (Matt. 28:18; Kol. 1:15—17) Jesus representerar helt och fullt Gud för oss i alla sina egenskaper, förmågor och handlingar.

Psalm 22, som tillskrivs David, berättar — delvis i bildspråk — om en del av Kristi lidanden. (Jämför Psalm 22:2 med Markus 15:34; jämför också hela psalmen med de fyra evangelieskildringarna av Jesu rannsakning och hängning på pålen.) Skildringen av händelserna är avfattad på sådant språk att de kunde få en fullödigare uppfyllelse på Kristi liv.

Psalmisterna hade emellertid en viss insikt om att det de skrev skulle vara tillämpligt på Messias. När David skrev Psalm 16, blev han inspirerad till att profetera om Messias, vars själ inte för alltid skulle lämnas åt ”dödsriket”, scheol eller hades (graven), och vars begravda kött inte heller skulle underkastas fullständig förgängelse. (Apg. 2:31, 1917; Åkeson) När aposteln Petrus talade till tusentals judar på pingstdagen, framhöll han därför att de ord han citerade hade avseende på Messias, när han sade: ”Därför, eftersom han [David] var en profet och visste att Gud med ed hade svurit honom att han skulle sätta en av hans länds frukt på hans tron, såg han på förhand och talade om den Smordes uppståndelse, att varken blev han övergiven i hades [hebr.: scheol] eller såg hans kött förgängelse.” — Apg. 2:30, 31.

Inför de församlade judarna, som helt och fullt godtog Psaltaren som en inspirerad bok, använde Petrus detta argument mycket kraftfullt, såväl som den messianska 110:e psalmen, för att bevisa att det var Kristus som utsagorna hade avseende på och att han hade blivit uppväckt från hades (scheol). Petrus framhöll att David själv hade dött och blivit begravd och att hans grav i den stunden fanns bland judarna såsom vittnesbörd om detta. De visste att han hade gått till ”dödsriket” (1917), scheol eller hades, och att hans kött verkligen såg förgängelse, förruttnelse. De förstod då att David inte talade om sig själv. När det förhöll sig så, måste David, som var en profet, alltså ha talat om en av sina egna avkomlingar, som detta skulle hända med. Det vittnesbörd, som händelserna i förbindelse med Jesu död och uppståndelse utgjorde, var också i den stunden en verklighet för judarna och bevisade klart och tydligt att David talade profetiskt om Kristus, en ättling till David. (1 Petr. 1:10—12) Detta argument påverkade de judar kraftfullt som lyssnade till Petrus’ tal. — Apg. 2:29—36.

På alla sätt tjänar Psaltaren till att upphöja Gud och hans Son och hjälper oss att bättre lära känna dem om vilka det heter: ”Detta betyder evigt liv, att de inhämtar kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3) Psaltaren beskriver de prövningar som är vanliga bland människor och visar oss hur vi skall be våra böner i lyckliga och i svåra stunder. Vilka problem vi än kan ha finns det en psalm som kan vara oss till hjälp och erbjuder lindrande balsam för hjärtat.

Aposteln Paulus talade om behovet av hjälp i förbindelse med bön, då han sade: ”Vad vi skall bedja om såsom vi bör känner vi inte.” (Rom. 8:26) Så är det ofta med varje kristen. Många gånger kan vi i Psaltaren få den hjälp vi behöver för att kunna ge uttryck åt våra innersta tankar och önskningar mera helt och fullt då vi vänder oss till Gud. — Jämför Efesierna 5:19; Kolosserna 3:16.

Genom att Psaltaren berör de mångskiftande mänskliga känslorna kan den tala på ett varmt och fängslande sätt till den enskilda människan. Läsaren kan se sig själv och känna att innehållet talar till honom eller på hans vägnar. Hans innersta tankar och motiv berörs, och hans hjärta rannsakas. Han påverkas till att vidta förändringar i sitt liv. När han gör det, blir han berikad och kommer närmare kunskapen om Gud. Alla borde läsa Psaltaren, från den första psalmen till den sista. Ingen kan läsa den utan att få nytta för egen del.