Mitt liv som soldat — i två slags krig
Berättat av Charles A. Randall
TIDPUNKTEN var bestämd till den 11:e timmen på den 11:e dagen i den 11:e månaden, november, år 1918 — då skulle all fientlighet i första världskriget upphöra. Vid det laget hade jag, som menig soldat i en bataljon från Nya Zeeland placerad vid västfronten nära Mons i Belgien, sett tillräckligt av krig för resten av mitt liv.
Jag har tillbringat många dagar i skyttegravar i snö och regn. Jag har överlevt kulor, granater och giftgas. Men många av mina vänner har inte haft en sådan tur, och det var plågsamt för mig att tvingas begrava mina kamraters blodiga kroppar. Fruktan, död och förintelse är minnen som har ristats in i mitt sinne. De har tyngt mig i åratal, och ännu i denna dag kan jag lätt återkalla dem, till och med vid en ålder av 84 år.
Det rådde allmänt lugn runt hela jorden innan kriget började. Under denna fridsamma tidsperiod, då jag reste från England, där jag är född, till Nya Zeeland, hade några av mina bästa vänner varit tyska sjömän. Men första världskriget gjorde oss till fiender. Så meningslöst jag tyckte krig var! Det måste säkert finnas något annat sätt att komma till rätta med människans problem. Jag kom att få dåligt förtroende för religion i allmänhet, trots att jag hade fått en sträng protestantisk uppfostran och aldrig förlorade respekten för bibeln. Jag tyckte det var så skrymtaktigt, när jag såg vår fältpräst marschera med oss till fronten, med revolvern hängande i hölstret, och hörde honom be om Guds välsignelse, innan vi sändes ut för att döda, med tanke på att han var en man som förväntades representera Fridsfursten. — Jes. 9:6.
Under år 1917 kom jag i kontakt med ett helt annat synsätt. Tillsammans med 1.700 beväpnade soldater på vårt trupptransportfartyg (”Waimana”) fanns sju obeväpnade unga män i civila kläder. De befann sig där mot sin vilja. Det var en obehaglig upplevelse att se hur de blev utsatta för så kallad grodmarsch när de fördes ombord — de bars med ansiktet mot däcket, och man höll dem i armar och ben. De vägrade att ta på sig militäruniform, att bära vapen eller att ens använda militär skyddsutrustning. Dessa samvetsömma krigstjänstvägrare tillhörde en grupp som var känd som internationella bibelforskare. De unga männen tvingades att resa med oss till fronten och stanna hos oss de två åren som vi var utomlands. Det skulle gå flera år, innan jag verkligen skulle förstå varför de intog just den ståndpunkten, trots att jag uppskattade deras uppriktighet och deras orubbliga ställningstagande.
TILLBAKA TILL DET CIVILA LIVET
Det var ytterst svårt för mig att återgå till ett normalt vardagsliv efter det att jag hade lämnat armén år 1919. Jag hade mycket svårt att sova på nätterna, eftersom syner från kriget ständigt dök upp inför mig. Tidvis kunde jag hoppa upp ur sängen och börja klättra ut genom fönstret, innan jag förstod var jag var. Och den ständigt återkommande frågan var: ”Varför överlevde jag, när så många andra dog? Det måste säkert finnas någon mening med mitt liv.”
Det var inte möjligt för mig att fortsätta mitt arbete på en soldatfarm, eftersom min hälsa försämrades. Jag blev därför anställd som eldare och fick köra olika ångdrivna grävmaskiner tillsammans med ett arbetslag som byggde en järnväg. Mina semestrar brukade jag tillbringa hos en god vän och hans familj på deras gård. Under en sådan vistelse kom hans två pojkar i skolåldern hem en eftermiddag och talade om att de ”tokiga Belchers” tänkte komma till dalen nästa dag. Min gode väns fru förklarade att Belchers familj var religiöst sinnade människor, som brukade stanna till för att tala en liten stund och sedan lämna en liten bok. Jag talade om för henne att jag skulle möta dem vid grinden och hindra dem att komma upp till huset på kullen.
Nästa eftermiddag, när vi höll på att hämta in korna för mjölkning, kom pojkarna springande för att informera mig om att de ”tokiga Belchers” hade kommit. Så jag gick ut och möttes av en pojke på omkring 16 år. Efter en kort hälsning sade han: ”Mitt namn är Allan Belcher, och jag har ett budskap till er. Det är ett budskap om Guds rike, och när ni får höra det, kommer ni att bli glad i hjärtat.” Vi hade ett kort samtal, och han lämnade mig en broschyr betitlad ”Det slutliga kriget”. Samma kväll fick jag tag i broschyren Krig eller fred, Vilketdera? som hade lämnats i en annan gård av samma familj. Eftersom jag var intresserad av militära frågor, läste jag igenom broschyren samma kväll, och när jag hade kommit till slutet på den, utbrast jag: ”Det är sanningen!” Här fanns budskapet att lösningen på människans problem inte kunde erhållas genom mänskliga krig, utan genom Guds ingripande i ett slutligt krig mot det onda. — Upp. 16:14, 16.
Inte långt efter det att jag hade fått denna första kontakt år 1932 började jag cykla de 18 kilometerna för att få komma till Jehovas vittnens bibelstudiemöten. Jag fann också nöje i att besöka granngårdarna och tala med människorna där om Guds rike, den enda regering som kan åstadkomma verklig fred på jorden. — Ps. 37:11; Dan. 2:44; Matt. 6:9, 10.
ETT ANNORLUNDA KRIG BÖRJAR
Det dröjde inte länge förrän jag förstod att krigföring var något som också var intimt förbundet med att vara ett Jehovas vittne. Men ”vår krigförings vapen är ... inte köttsliga, utan mäktiga genom Gud till att riva ner starka förskansningar. Vi river nämligen ner tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud.” (2 Kor. 10:4, 5) Detta är en andlig krigföring, ett krig mot falska religiösa tankar och läror. Det är en krigföring som räddar liv i stället för att tillintetgöra liv.
Men ett av de första krigen som jag förde var mot mig själv. Jag var storrökare. Men det stod snart klart för mig att man inte kunde vara godtagbar inför Gud i detta orena tillstånd. En ung kristen sade som kommentar till detta efter ett möte: ”Tro inte att jag är en religiös fanatiker [glädjedödare], men när du verkligen lär känna sanningen, kommer du att sluta röka.” Jag skar ned konsumtionen betydligt, men jag rökte fortfarande någon gång då och då, speciellt när jag talade med grupper av andra yngre män, bara för att visa dem att jag inte var en ”religiös fanatiker”. Men jag förstod snart att det var bättre att ta fast ståndpunkt, och med Jehovas hjälp avbröt jag fullständigt denna orena vana. — 2 Kor. 7:1.
Precis som när jag tog värvning i armén år 1916, var det nu min önskan att bli helt och fullt inbegripen i denna andliga krigföring. Jag började därför att predika på heltid, och jag lämnade mina vänners hem och begav mig till Auckland på Nya Zeeland. De tyckte att jag också var ”tokig”, eftersom jag lämnade hemmets trygghet och bekvämligheter utan att ha någon ekonomisk bakgrund. Fastän de då inte gav något större gensvar på de ansträngningar jag gjorde för att förklara mina känslor när det gällde att tjäna Gud, var det verkligen glädjande att flera år senare upptäcka att hustrun och en av sönerna med tiden hade tagit emot sanningen.
Jag blev döpt inte långt efter det att jag hade flyttat till Auckland, och där var jag ”pionjär” till år 1934. Då gick jag ombord på ett fartyg som var destinerat till Sydney i Australien för att sedan bege mig vidare till Nya Hebriderna, där jag skulle arbeta som missionär. När den båt som vi skulle använda då vi besökte dessa öar förliste, blev jag inbjuden att arbeta på Betelhemmet i Sydney, den plats varifrån man ledde predikoarbetet i Australien. Strax efter det att jag hade anlänt dit, gjorde jag en intressant upptäckt. De samvetsömma krigstjänstvägrare, som hade varit med på samma krigsfartyg som jag, var Jehovas vittnen, även om det speciella namnet inte användes på den tiden.
ÅTERIGEN VÄRLDSKRIG
År 1939 var jag ännu en gång tillbaka i jordbruksarbetet, då jag inbjöds att utöva tillsyn över den egendom som var känd som Kingdom Farm (Rikets farm). Den försåg alla de heltidsarbetande vid Betelhemmet med mat. Vilken kontrast till mina tidigare ansträngningar i jordbruket! Kunskapen om Guds uppsåt hade åstadkommit en dramatisk förändring för mitt fysiska och psykiska välbefinnande. Den hade varit den bästa medicinen, och jag kände mig tillfreds med livet, när jag nu hade ett gott arbete att utföra.
Strax efteråt bröt andra världskriget ut. Första världskriget skulle ha varit kriget som gjorde slut på alla andra krig. Vilket falskt hopp detta hade bevisat sig vara!
Den här gången var min ställning annorlunda. Eftersom jag redan var soldat i en armé, skulle jag inte desertera för att förena mig med någon annan styrka. (2 Tim. 2:3) Mitt beslut var att hålla mig strikt neutral, att fortsätta att inte vara ”någon del av världen” eller ta del i dess militära konflikter. — Joh. 15:19; Jes. 2:4.
Det dröjde inte länge förrän Jehovas vittnen blev förbjudna i Australien för sin neutrala ståndpunkt. Och det dröjde inte heller länge förrän jag, mig ovetande, var efterlyst för att bli arresterad. Fastän myndigheterna kände till att jag befann mig på Kingdom Farm, genomförde de aldrig arresteringen, trots att vi ofta besöktes av säkerhetsstyrkor. Men till sist vann sunt förnuft över religiösa fördomar och krigshysteri, och förbudet upphörde år 1943.
Jag fortsatte på Kingdom Farm till år 1950, då jag fick en allergisk reaktion mot en ogräsart. Detta medförde att jag lades in på sjukhus. Min hud hade nästan blivit svart, och jag var täckt med utslag som kliade otroligt. Senare fick jag reda på att sjukdomen hade drivit en man att begå självmord. När jag tillfrisknade, fick jag åter komma till Betelhemmet, där jag sedan har fortsatt att tjäna.
METODER I KRIGFÖRINGEN
Människan har ständigt förbättrat sina krigsvapen ända därhän att det nu finns kärnvapen, som är ett hot mot livets fortsatta existens på jorden. Även i vår andliga krigföring har det varit stadiga förbättringar genom åren.
Användningen av högtalarbilar — fordon utrustade med en förstärkaranläggning — var en spännande del av tjänsten på 1930-talet. För att dra till oss uppmärksamheten spelade vi en musikskiva, och sedan framfördes ett inspelat budskap. Längre fram använde vi portabla grammofoner, och vi bar dessa tunga apparater från dörr till dörr och bjöd familjen att lyssna till ett kort, inspelat bibliskt föredrag. Eller också gjorde vi avtal om att ytterligare samtala om bibeln och spela längre föredrag.
Ibland marscherade vi i en grupp längs gatan och höll plakat, som bar sådana paroller som: ”Religionen är en snara och en racket” och: ”Tjäna Gud och konungen Kristus”. Det förekom också radioutsändningar, som förde budskapet in i många hem. Alla dessa metoder skilde människor åt. Några blev motståndare, andra blev intresserade.
Någonting som har skänkt mig stor tillfredsställelse är att personligen få leda bibelstudier med enskilda individer och med familjer och sedan få se dem förena sig med mig i den andliga krigföringen. Under tidigare år åkte vi ibland i väg några stycken till lantdistrikten över ett veckoslut. På natten bäddade vi ner oss bland ormbunkarna i skogen, och under dagen förkunnade vi de ”goda nyheterna” eller studerade bibeln med den lokala befolkningen. Vi brukade byta vår litteratur mot mat för att ha någonting att äta tills vi återvände hem. Nu finns det många församlingar av Jehovas vittnen i just dessa trakter.
Tillgången på många fina kristna publikationer och den fina övningen i att använda ”andens svärd”, Guds ord, har ständigt förbättrat vår andliga krigförings kvalitet. (Ef. 6:17) Resultaten har också varit mycket glädjande med en tillväxt från en skara av 41.000 förkunnare världen utöver år 1934 till över två millioner i dag. Vilken upplevelse det var att få närvara vid konventet i New York år 1958, då över 250.000 av dessa var församlade där!
ATT LEVA SOM EN ANDLIG SOLDAT
Aposteln Paulus skrev: ”Ingen som tjänar som soldat invecklar sig i livets kommersiella angelägenheter, för att han måtte vinna den persons godkännande som har värvat honom som soldat.” (2 Tim. 2:4) Personligen har jag, genom att leva ett enkelt liv och inte samla på mig en massa av denna världens materiella ting, kunnat koncentrera mig på att studera Guds ord och tjäna honom. Det har i sin tur fört med sig att jag känt stor sinnesfrid. Men jag har alltid känt mig bedrövad, när jag har sett hur några har saktat farten i Jehovas tjänst eller till och med gett upp i sin andliga kamp. — 2 Tim. 4:10.
Vad inbegrips i att vara en god soldat? Självdisciplin, villighet att kämpa tappert och hålla ut under prövningar, såväl som att troget utföra en anvisad uppgift, oberoende av hur ringa den är. (Luk. 16:10) Många människor har gjort detta för mänskliga härskare. Men jag anser att det är ett underbart privilegium att få ”kämpa trons goda kamp” och få tjäna konungars konung, Jesus Kristus, och hans Gud och Fader, Jehova. — Jes. 55:4; 1 Tim. 6:12; Joh. 20:17; Upp. 19:16.
[Bild av Charles A. Randall på sidan 5]