Att vittna i en nigeriansk by

GÖSTA svängde försiktigt in på den öppna gårdsplanen och parkerade bilen under ett mangoträd. Människor började komma ut ur de två husen, som var byggda av jord. En gammal man satt under ett annat träd, och vi hälsade på honom med orden ”Wa domo-o!” (”Hej!”). Han betraktade oss med spänd uppmärksamhet en lång stund. Sedan mjuknade uttrycket i hans tärda ansikte, och han sade: ”Obokhian!” (”Välkommen!”).

Vi var fyra som hade kommit för att tala om bibelns budskap med byborna. Eftersom detta första hem låg avskilt från den övriga byn och eftersom det fanns en parkeringsplats där för vår bil, beslöt vi att vi allesammans skulle göra detta första besök och sedan dela upp oss och gå från hus till hus och vittna för de andra byborna.

Innan vi begav oss ut till byn, hade vi gått igenom bibeltexter och ämnen för samtal. Vi hade i tankarna vikten av att hjälpa dessa bybor att förvärva exakt kunskap om den sanne Guden. (Joh. 17:3) Fördenskull hade vi bett Jehova om hans välsignelse och vägledning i vårt predikoarbete.

SEDVÄNJAN I BYN

I de östra och sydöstra delarna av Nigeria njuter vi av kullarna och det mjukt böljande landskapet, den klara himlen och den friska luften, som ger litet omväxling till det heta, fuktiga klimatet som råder i andra delar av landet. Sedan har vi den ändlösa mångfalden av fåglar och de enstaka apor, som aldrig slutar att fascinera oss. Som regel ligger inte husen tätt tillsammans i byarna som husen gör i städerna. Det finns enskilda hus och det finns inhägnader med två eller flera hus, som byggts 50 till 100 meter från vägen, och fram till dessa leder en smal, rensopad stig, som går genom odlingar av kassava, jams och kokosnötter. När vi närmar oss husen, är det alltid en fröjd att se de färgrika små blomsterträdgårdarna, som skuggas av magnoliaträd, under vilka vi kan sitta och samtala om bibeln.

Innan vi går in innanför inhägnaden, står vi vid ingången och klappar i händerna — det är motsvarigheten till att knacka på porten. Husfadern och tre eller fyra barn kommer snart fram. Vi inbjuds att komma in i huset och hälsas med ett handslag. Till verkliga främlingar, som vi är, sätter man omedelbart fram stolar. Vatten och tvål tas fram för att vi skall kunna tvätta händerna, och sedan blir vi bjudna på mat — kanske frukt eller kokt majs. Vi måste äta först. Därefter är familjemedlemmarna beredda att lyssna till vårt budskap. Även om man inte bjuds på någon förtäring, får man alltid vatten, och när besökaren är en verklig främling eller en äldre person, räcker husfadern fram glaset och håller det med båda händerna som ett uttryck för respekt.

Människorna är alltid ivriga att lyssna till främlingar. När vi följer med ett vittne från trakten från hus till hus i predikoarbetet, upptäcker vi att familjen lyssnar uppmärksamt till samtalet på deras eget språk och begär sedan att även främlingen skall tala. I och med det börjar samtalet om igen.

Mycket som drar uppmärksamheten till sig vid sådana besök är aktiviteterna bland kycklingar, getter, hundar och små barn — de yngsta barnen är i allmänhet oklädda. Det tycks inte finnas någon gräns för dessa barns livslust, när de rusar runt husen med de lekfulla hundarna hack i häl. Då och då kommer de och stirrar på oss.

Mot slutet av vårt samtal erbjuder vi litteratur för bibelstudium. Eftersom människorna har ont om pengar, ger de oss jams, ägg, fisk eller till och med kycklingar i utbyte. Sedan säger vi adjö, skakar hand med dem igen och lämnar dem för att gå till nästa inhägnad, åtföljda av en skara livfulla barn såväl som av några vuxna. Det händer ofta att barn i ständigt ökande antal följer med oss från hus till hus, och de är mycket ivriga att få presentera oss och tala om för sina grannar att vi har kommit för att tala om Gud.

ATT TALA MED DEM OM GUD

När vi välkomnades av den gamle mannen i denna by i västra Nigeria, hoppades vi på ett intressant samtal. Efter det att vi hade presenterat oss och förklarat vårt ärende, gav han tecken åt några andra att ta fram stolar åt oss, och snart satt vi under trädet. Familjen tycktes vara ivrig att lyssna. Den bestod av den äldre mannen, två unga kvinnor, två pojkar, två unga män och en annan man, som vi kan kalla Josef. Han föreföll vara berusad.

Josef hade önskat att vi skulle bli bjudna in i huset; men den äldre mannens ord och föreskrifter vägde tyngre än hans begäran. En äldre mans ord behandlas med vänlig respekt. Vi var glada att vi fick sitta utomhus, därför att en behaglig bris satte löven i trädet i rörelse, och detta svalkade oss skönt. Den klara blå eftermiddagshimlen och det ymniga gröna lövverket gav just den rätta miljön för att tala om Skaparen.

Det var Nath som inledde samtalet och talade om vikten av att känna Jehova. Gösta, Jeremiah och jag satte oss till rätta för att njuta av konversationen eller rättare sagt för att iaktta familjens reaktioner. Jeremiah kunde i alla fall njuta av samtalet. De talade på hans eget språk, edo. Gösta och jag är missionärer från Lagos och har inte haft tillfälle att lära oss det språket. Men genom att noggrant följa med i bibeltexterna som lästes kunde vi få en god uppfattning av vad samtalet handlade om, och Nath förklarade senare allt vad som hade sagts.

Eftersom Nath hade växt upp i den här byn, kände han till de lokala sederna. Han drog fördel av sin kännedom och inledde samtalet genom att rikta uppmärksamheten på den pågående jamsskörden och sade: ”Detta är en tid, när vårt folk är mycket lyckligt, därför att nu när jamsen är mogen för skörd, ser de fram emot att få skörda frukterna av sitt hårda arbete.” Den gamle mannen svarade: ”Det är sant, och vi är mycket tacksamma, för vi förväntar en god skörd.”

”Det finns så mycket att vara tacksam för”, fortsatte Nath. ”Ni uppskattar verkligen behovet av lämpliga årstider och de rätta betingelserna för att plantera, för att det skall växa upp och för att ni skall få skörda era grödor. Är det inte mycket kärleksfullt av Gud att han har försett oss med dessa ting?”

”Emwuanta-no!” (”Det är sant!”), mumlade flera i gruppen.

”En sådan kärleksfull Gud är intresserad av vårt liv som människor”, sade Nath. ”Han ger oss det som vi behöver för att hålla oss vid liv och kunna känna lycka nu och ger oss även det som vi behöver för att kunna vinna evigt liv. Det är för att hjälpa er att lära känna denne kärleksfulle Gud som vi har kommit.”

Den gamle mannen sade: ”Vi är glada att ni har kommit”, och de andra förenade sig med honom i att uttrycka sin uppskattning. Josef avbröt dem emellertid och höll ett stadigt grepp om Göstas knän och sade: ”Vi vill höra den här mannen tala.” Josefs ofokuserade ögon irrade hit och dit över gruppen, och han försökte resa sig men sjönk ihop igen i sin stol, då någon lade en stadig hand på hans skuldra. Redan från första stund förstod vi att han hade druckit alltför mycket ur en kalabassflaska med palmvin. De två unga pojkarna protesterade för att visa sitt missnöje med detta avbrott, och Gösta lugnade Josef med en försäkran om att han skulle tala senare.

Nath fortsatte: ”För att visa hur mycket vi är skyldiga Gud och hur beroende vi är av honom skulle jag vilja läsa vad bibeln säger här i Psalm 145:15, 16.” Medan Jeremiah översatte till edo, läste Nath på engelska: ”Allas ögon vänta efter dig [Jehova], och du giver dem deras mat i rätt tid. Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd.” Nath fortsatte att visa på vilket underbart sätt Jehova har försett oss med föda, kläder och tak över huvudet och hur förunderligt han har gjort jorden lämpad för mänskligt liv och hur han gjort den angenäm att leva på.

Vår omgivning passade verkligen bra för ett sådant samtal! Solen stod nu lågt på himlen i väster och började alstra fina ljusstrålar, som strilade igenom träden som om luften vore fylld av guldstoft. Kanterna på molnen i fjärran skiftade i laxfärg, och bakom dem, i bakgrunden, fullbordade den blå himlen en tavla, som var en fröjd för våra ögon. Det fanns orsak till verklig tacksamhet för att Gud har skapat oss så att vi kan känna uppskattning av sådana skönhetsvärden.

EN GAMMAL MANS UPPSKATTNING

Medan detta samtal pågick, lämnade de två unga kvinnorna oss för att ägna sig åt hushållsgöromål, men de återvände senare. Många förbipasserande, bland dem en motorcyklist, kom för att lyssna. Detta ökade vår åhörarskara till omkring 15 personer, och dessa kom från åtminstone fem olika hushåll. En annan äldre man, som var oerhört sned i ryggen på grund av ett svårt vanställt ben, kom haltande ut ur ett av husen och förenade sig med oss. Han började genast delta i samtalet.

Detta var en ovanlig gest som uttryckte respekt och intresse. I vanliga fall kommer inte en äldre nigeriansk man ut ur sitt hus för att ta emot besökare. De måste föras in till honom. Detta var kanske orsaken till att Josef till att börja med insisterade på att vi skulle bli inbjudna. Men den förste äldre mannen hade redan suttit utanför och välkomnat oss.

När den andre åldrige mannen anlände, höll Nath, med hjälp av Jeremiahs illustrationer, på med att förklara att mänskligheten som helhet inte uppskattar Jehovas kärleksfulla föranstaltningar. Människorna söker varken lära känna sanningen om Gud eller tjäna honom ”med ande och sanning”. (Joh. 4:24) Det är därför som det finns så mycket lidande och förtryck på jorden. Nath förklarade emellertid att vi har orsak att vara glada. Varför? Därför att Gud frikostigt sörjer för alla människor, försäkrar dem beskydd som tjänar honom och skall göra slut på ondskan genom att ta bort dem som utövar orättfärdighet, ”precis som ni tar bort ogräset, som hotar att fördärva era grödor”. Han läste sedan Psalm 145:20, där det heter: ”HERREN [Jehova] bevarar alla dem som älska honom, men alla ogudaktiga skall han förgöra.”

Detta var verkligen goda nyheter för våra lyssnare. De uttryckte sin tillfredsställelse över att Jehova ger sina tjänare beskydd och att han skall tillintetgöra de onda som orsakar problem. ”Men”, frågade en av åhörarna, ”hur kan vi veta, om Gud kommer att beskydda oss?”

ATT FÅ LÄRA KÄNNA GUD

Till svar förklarade Nath hur viktigt det är för oss att komma till exakt kunskap om Gud. Han sade: ”Bibeln innehåller all den undervisning om Gud som vi behöver, och den talar om för oss varför och hur vi bör tillbedja honom. Lägg märke till hur Gud här inbjuder oss att söka honom och att lära oss rättfärdighet, om vi skall få hans beskydd. Sefanja 2:3 (NW) lyder: ’Sök Jehova, alla ni ödmjuka på jorden, som har följt hans eget rättsliga beslut. Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet. Sannolikt kan ni bli dolda på Jehovas förbittrings dag.’”

På detta följde ett livligt samtal, under vilket det blev påpekat att precis som jordbrukaren, när han odlar sina växter, iakttar naturlagarna, som styr årstiderna, jordens beskaffenhet och andra ting, så måste även vi iaktta Jehovas lagar och granska vårt uppförande och vår tillbedjan av honom. Vi måste söka Jehova. ”Detta betyder”, avslutade Nath, ”att vi måste studera bibeln för att få kunskap om Gud och sedan bemöda oss om att leva i överensstämmelse med hans vilja.”

Som kommentar till detta sade den förste av de äldre männen: ”Allt vad ni har sagt är sant. Men det som vi är på väg emot ligger närmare än det som vi har kommit ifrån. Vi är nu alltför gamla för att börja lära oss något nytt. Men ni kan undervisa våra barn.”

Den andre äldre mannen instämde i detta och sade sedan: ”Det är inte så att vi inte är intresserade. I så fall skulle jag inte ha lämnat huset och kommit och förenat mig med er. Men vi är gamla nu och kan inte läsa. Hur skulle vi kunna lära oss allt detta, så att vi kan känna Gud på det sätt som ni har förklarat? Vi har tidigare fått besök av Jehovas vittnen, och vi har också skaffat böcker av dem. Det återstår nu bara för våra barn att läsa och försöka lära sig dessa ting.”

Både Gösta och jag blev anmodade att tala. Med hjälp av tolk förklarade vi att många äldre människor har börjat studera bibeln och har lärt sig så mycket att de varit i stånd att undervisa andra. Några som till och med var över 70 år, vilket vi trodde var den ungefärliga åldern på dessa båda män, lyckades vid sin höga ålder lära sig läsa och skriva.

Josef blev mer uppmärksam än någonsin tidigare, när Gösta förklarade att Jehova inte förkastar människor som har blivit gamla. I stället hjälper Gud dem som önskar bli kvalificerade att ta del i att kungöra hans uppsåt. Gösta förklarade vidare: ”Jehova är mycket intresserad av oss. När vi kommer tillsammans för att tala om honom, som vi har gjort här, eller när vi studerar hans ord eller förklarar det för andra, ger han akt på oss. Ni kan vara säkra på att han skall komma ihåg era ansträngningar för att få lära känna och för att få tjäna honom, de ansträngningar ni gjort, därför att ni vill följa den kurs som visar att ni fruktar honom och respekterar hans namn.”

Återigen talade de båda äldre männen och uttryckte sin uppskattning för vårt besök och visade att de hade en önskan att få hjälp med att studera bibeln. Olika individer i gruppen skaffade sig tidskrifter, och vi försäkrade dem att anordningar skulle göras för att Jehovas vittnen regelbundet skulle besöka och undervisa dem. Efter att åter ha skakat hand med alla och efter det att alla i korus sagt ”Okhiendehia!” (”Adjö!”), avslutade vi sedan detta verkligt intressanta besök.

Detta enda besök hade tagit all vår tillgängliga tid i anspråk. Såsom vid andra tillfällen återvände vi hem lyckliga och tacksamma för att ha fått privilegiet att få vittna för dessa ödmjuka bybor, som har en sådan djup respekt för Gud och hans ord.