Inblick i nyheterna
Kyrkor och fred
● Den indiska tidskriften ”Caravan” i New Delhi beskrev nyligen en religiös tvist mellan två ”kristna” sekter i staten Kerala. Tidskriften säger att den ortodoxa sekten och den jakobitiska sekten alltsedan detta århundrades början varit i fejd med varandra både utanför och inför domstol i frågor som gäller ledarskap och kyrkoegendom.
”Caravan” säger: ”Man känner vämjelse, när man hör det utmanande språk som dessa präster använder under dispyten. Trots att de gör anspråk på att vara de sanna efterföljarna till Jesus Kristus, ignorerar de hans viktigaste råd: älska din nästa som dig själv. De använder inte endast ett kränkande språk mot varandra, utan tillgriper också fysiskt våld. De predikar att tro på religionen kommer att leda till verklig fred. Men de sprider själva ut hat och sår ut frön av missnöje, vilket utan tvivel måste omintetgöra freden.”
De ovan angivna kommentarerna från en indisk iakttagare tycks inte vara överdrivna.
”Fred” på berget Sinai?
● ”U.S. News & World Report” förutsåg möjligheten att ett fredsavtal skulle undertecknas mellan Egypten och Israel i slutet av december år 1978. Tidskriften tillade: ”Sadat önskar vid den tidpunkten möta Begin och Carter på toppen av berget Sinai, där bibeln omtalar att Mose ingick ett förbund med Gud och mottog de tio budorden.”
Vare sig dessa nationella ledare någonsin kommer att sluta ett fredsavtal eller inte, skulle det spektakulära i att man väljer berget Sinai som plats inte kunna åstadkomma någonting annat än att föra deras fredsåtgärder i rampljuset. Det är intressant att lägga märke till att aposteln Paulus i sina skrifter hänvisar till två forntida ”förbund”, och han sade att det ena var ”från berget Sinai, som föder barn till slaveri”. (Gal. 4:24—26) Kunde ett fredsavtal som undertecknades på samma plats ge ett mera önskvärt resultat?
Vilka fredsåtgärder som nationerna än må göra i denna ”ändens tid”, kan det i verkligheten endast föra dem närmare uppfyllelsen av profetian: ”Jehovas dag kommer precis som en tjuv om natten. Närhelst de säger: ’Fred och säkerhet!’ då skall i ett nu plötslig undergång komma över dem.” (1 Tess. 5:2, 3) Men detta kommer att öppna vägen för det andra ”förbundet”, som Paulus omnämner, så att det får sin strålande uppfyllelse. Detta oföränderliga förbund innehåller det gudomliga löftet om att ”alla jordens nationer [skall] sannerligen välsigna sig”, inte genom några mänskliga ansträngningar att stifta fred, utan genom Jesus Kristus. — 1 Mos. 22:18, NW; Gal. 3:8, 16.
”Kristna” i Grekland går på eld
● En rapport från Associated Press beskrev nyligen scenen så här: ”Vilt dansande på en bädd av glödande kol mitt i byn.” Var det hedniska ritualer i något asiatiskt land? Nej, det är greker, som går på eld för att fira den grekisk-ortodoxa helgdagen till ära för helgonen Helena och Konstantin. Det påstås att sedan männen, som går på elden, omfamnat belätena av de två ”helgonen”, kommer de i ett ”tranceliknande tillstånd”. Denna sed började på 1200-talet, då en eldsvåda brände ner en bulgarisk by där det fanns en kyrka som var helgad åt de två ”helgonen”. Då vissa män enligt vad som sägs hörde belätena ”sucka”, trotsade de modigt elden för att rädda dem, och enligt vad man menar kom de ut oskadda.
Ledande män inom den grekisk-ortodoxa kyrkan brännmärker seden som ”avgudisk” och ”hednisk”. Är då kyrkan utan skuld, när den först har uppmuntrat till bruket av beläten? Det är tydligt att Gud kände människornas sinnen, då han befallde sitt folk att inte göra några avgudabilder och sade: ”Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem.” — 2 Mos. 20:4, 5.
Förstahandserfarenhet överraskar
● Människor grundar ofta sina uppfattningar på vad andra personer eller grupper har hört eller läst utan att själva någonsin ha varit i verklig kontakt med dem det gäller. En metodistpräst tillstod nyligen att det var så för honom, när det gällde Jehovas vittnen. I metodisternas tidskrift ”The Circuit Rider” skrev han: ”Jag undervisade till och med i en kort kurs, som jämförde det som vittnena lär med vår metodistkyrkas läror. Men ända tills det här året hade jag aldrig varit inne i någon av deras lokaler.” Därför var han och hans hustru med vid ett möte i Rikets sal för att själva se vad som försiggick där.
”Vi var inte beredda på det som vi uppfattade som äkta omtanke från dessa människors sida. Men vi kände det inte någon gång som om vi var föremål för några påtryckningar från dem. ... Vi kände oss verkligt välkomnade av dem, mer än vad vi gjort i någon av de tjugo andra församlingar som vi hade besökt under vårt sabbatsår. ...
Min ursprungliga bild av vittnena var en tvångsstyrd robot, som citerat sin lista av bevisförande texter. Denna bild revs itu av denna församling som bestod av varmt leende och avspända människor. De visade så tydligt ett intensivt intresse för varandra och för främlingen, precis som de har stort intresse av att förstå Guds ord.
Det blev ännu en överraskning. Mitt intryck hade varit att Jehovas vittnen var så upptagna av sina kronologiska tidpunkter och profetior angående de yttersta tingen att de inte brydde sig så mycket om andra bibliska läror och om vår Herre Jesu ande. Det som de dryftade denna förmiddag, då vi besökte dem för första gången, bevisade att mitt antagande inte var grundat på fakta. Man lade i själva verket större eftertryck vid att ha Jesu sinne än man gör i våra grupper. ... Vår erfarenhet antyder att det måste finnas mer som gör att Jehovas vittnen verkar tilldragande på människor än deras prydligt inslagna dogmer.” — September 1978, sid. 9.