Jehovas lov förkunnas på Cooköarna
”GIVEN HERREN ära och förkunnen hans lov i havsländerna [på öarna, NW]”, skrev den hebreiske profeten Jesaja. (Jes. 42:12) I harmoni med dessa ord hörs nu Jehovas lov förkunnas på Cooköarna i Stilla havet.
De femton öarna i ögruppen är utspridda över en yta på nära 2.000.000 kvadratkilometer, och ändå är den sammanlagda landytan endast 241 kvadratkilometer. Under 600- och 700-talen v.t. skedde en polynesisk invandring till dessa öar. Européerna kom långt senare. Pukapuka anses ha siktats av spanska sjömän för första gången år 1595. Under 1770-talet utforskades den södra ögruppen av den berömde brittiske sjöfararen kapten James Cook, som dessa öar uppkallats efter.
År 1823 besökte John Williams från Missionssällskapet i London många av öarna i södra gruppen och gjorde invånarna bekanta med bibeln. I många år utövade kristenhetens missionärer sträng kontroll över folket. I dag finns bibeln på rarotongaspråket i de flesta hem. Många gamla människor har djup respekt för Skriften och kan citera den ordagrant.
I långa tider låg Cooköarna ”bortom allfarvägen” på grund av att de hade begränsade båt- och flygförbindelser med övriga världen. Det är först sedan den internationella flygplatsen på Rarotonga blev färdig år 1973 som den ön (där hälften av de 18.112 invånarna bor) fått flygförbindelser med den övriga delen av världen. Nu trafikerar också mindre flygplan regelbundet sträckan mellan Rarotonga och öarna i södra gruppen.
JEHOVA LOVPRISAS PÅ RAROTONGA
Så vitt man vet var Sydney Shepherd det första av Jehovas vittnen som förkunnade de ”goda nyheterna” på Cooköarna. I början av 1930-talet genomkorsade han dessa farvatten med båt under ungefär två års tid och vittnade på Rarotonga och andra öar. Det gjordes inte mycket för att följa upp denna verksamhet, men år 1939 var det en familj från Nya Zeeland som gjorde ett kort besök på fyra av Cooköarna.
Broder och syster Clarke kom till Rarotonga år 1962. Deras intresse för att tjäna här hade väckts av en kvinna från Cooköarna, som de lett ett bibelstudium med på Nya Zeeland. Kvinnan ville att hennes folk skulle få höra de ”goda nyheterna”.
År 1962 var det bara fem personer närvarande vid Herrens aftonmåltid på Rarotonga. En romersk-katolsk kvinna, som var motståndare till budskapet, hindrade sin man Alex att vara med genom att slå sönder hans cykel med en yxa. Men Alex stod fast och blev döpt år 1963 som ett överlämnat Jehovas vittne. Med sin hustru Nane närvarande som åskådare översatte han doptalet, besvarade de två frågor som ställs till dopkandidater och döptes sedan i lagunen. Bara några månader senare blev också hans hustru döpt. De var de första invånarna på Cooköarna som blev överlämnade kristna, och i dag tjänar Alex och Nane Napa som pionjärer med särskilt uppdrag.
VI TAR OM DET IGEN
Svårigheter med resor och tillstånd förhindrade tidigare på det hela taget besök av resande äldste. Men hur uppbyggande var det inte, då kretstillsyningsmän kunde komma till Rarotonga!
Under ett sådant besök år 1965 anordnade Jehovas vittnen där en liten kretssammankomst med temat ”Ni är världens ljus”. De uppskattade programmet så mycket att när kretstillsyningsmannens flygplan blev en vecka försenat, upprepades sammankomsten till stor glädje för alla de närvarande.
ISOLERINGEN KRÄVER SIN TRIBUT
Efter fyra år på Rarotonga blev familjen Clarke tvungen att åka därifrån på grund av sjukdom. Med tiden blev förbindelserna med Jehovas folk på andra platser i stort sett brutna, och vittnena där blev isolerade. Utan hjälp utifrån började den lilla skaran andligen unga vittnen att tappa modet och blev till sist helt overksam.
Men år 1969 började situationen ljusna, då ett Jehovas vittne från Nya Zeeland och hans hustru flyttade till Rarotonga som kontraktsarbetare. Snart hölls regelbundet kristna möten, och predikandet om Riket återupplivades. Sedan dess har Rikets verk gått stadigt framåt.
MAORIPIONJÄRER SPORRAR TILL FRAMSTEG
Det finns stora likheter mellan maorifolket på Nya Zeeland och invånarna på Cooköarna (som också kallas ”maori” här), och detta gäller även språket. Därför kunde maoriparet Sarn och Agnes Wharerau, som började tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag på Rarotonga år 1970, snart tala rarotongaspråket. Detta fick till följd att de under sin fyraåriga vistelse på ön hjälpte många av invånarna att lära känna bibelns sanning.
Församlingen tillväxte, och nu räckte ett privathem inte längre till som mötesplats. Man behövde en Rikets sal. Med Jehovas hjälp fick man hyra en idealiskt belägen tomt i Arorangi. I början av 1971 satte man i gång att bygga, och efter bara några månader hade församlingen flyttat in i den nya lokalen. Allt tycktes gå bra.
Ett allvarligt problem uppstod emellertid år 1974. På inrådan av Religious Advisory Council (en rådgivande församling i religiösa frågor) utfärdade regeringen en lag som begränsade de religiösa samfunden på Cooköarna till de etablerade kyrkorna. Jehovas vittnen ansökte naturligtvis om lagligt erkännande, men under någon tid kunde de inte hålla några möten i Rikets sal eller på någon offentlig plats. År 1975 fick man emellertid ett muntligt löfte att använda Rikets sal som mötesplats, och detta följdes lyckligtvis av ett skriftligt godkännande den 1 juni 1976, där Jehovas vittnen blev lagligen erkända som det sjätte religionssamfundet på Cooköarna.
BUDSKAPET OM RIKET NÅR AITUTAKI
På 1930-talet sådde Sydney Shepherd för första gången sanningens säd på den vackra ön Aitutaki, en ringformig korallö som omsluter en nära femton kilometer lång lagun. Tuaivi Mose, en polynesier, tog villigt emot sanningen. Förutom att han talade om sin tro med andra på Aitutaki, skrev han också brev till vänner och bekanta på ön Mangaia. När han insåg vikten av att kunna läsa kristna publikationer på sitt modersmål, började han översätta de böcker han hade i sin ägo. Eftersom inga vittnen besökte Aitutaki innan broder Mose lämnade ön år 1964, var det inte förrän han flyttade till Nya Zeeland som han kunde bli döpt som symbol av att han överlämnat sig åt Jehova, vilket han hade gjort många år tidigare. På grund av att han så frimodigt talade om sin tro blev han känd på Aitutaki som ”Vakttornsmannen”. Broder Mose stod lojalt fast vid sanningen till sin död för några år sedan.
I januari 1972 tog predikandet om Riket verklig fart på Aitutaki, då tre Jehovas vittnen, som hade lärt känna sanningen på Nya Zeeland, kom hem till ön på besök. Nio förkunnare från Rarotonga förenade sig med dem i att avge ett gott vittnesbörd på ön. De fann många intresserade, och 60 personer var närvarande vid ett offentligt bibliskt föredrag. Första gången man firade Åminnelsen på ön var sexton personer närvarande. I januari 1973 började den europeiske brodern Wayne Blake och hans hustru Aileen, som är från Aitutaki, att förkunna de ”goda nyheterna” där, och bland de 71 närvarande vid Åminnelsen det året fanns det intresserade iakttagare från fem av kyrkosamfunden på orten.
Människor på Aitutaki håller fast vid sina traditioner, men mycket av deras tidigare fientlighet mot Jehovas folk har nu försvunnit. De inser att Jehovas vittnen inte vill dem illa, utan bara önskar tala med dem om bibeln. Inte ens pastorerna är fientligt sinnade längre.
VITTNANDET UTSTRÄCKS TILL DE YTTRE ÖARNA
De ”goda nyheterna” är nu väl befästa på Rarotonga och Aitutaki, men det bor ytterligare 6.000 människor på de övriga tio bebodda öarna i gruppen. Vid korta besök har under årens lopp en del litteratur placerats hos personer som kan läsa engelska. Men särskilt boken Sanningen som leder till evigt liv på rarotongaspråket har varit till verklig välsignelse i predikoarbetet.
På Mauke är det sed att hela befolkningen (710 personer) samlas vid kajen när en båt kommer och anordnar en umukai (fest) för besökarna. Detta är ett idealiskt tillfälle att erbjuda boken Sanningen! Två besökande kristna kvinnor gjorde detta vid ett tillfälle, och en hel kartong böcker placerades på ett ögonblick. Det var bara att gå tillbaka till båten och hämta fler böcker. Snart hade också dessa tagit slut, och ännu fler människor ville ha ett exemplar. För att tillgodose efterfrågan skickades senare ytterligare 50 böcker till Mauke.
Liknande framgång hade några Jehovas vittnen som besökte Mangaia. De placerade 769 böcker och 600 småböcker hos de 1.630 invånarna på ön. Inte i ett enda hem tackade man nej till litteratur!
YTTERLIGARE VÄLSIGNELSER
Det har krävts en hel del tid, pengar och ansträngningar för att sprida de ”goda nyheterna” på dessa öar. Men Jehova Gud har uppenbarligen välsignat verksamheten. I dag finns det blomstrande församlingar med 47 förkunnare av Riket på Rarotonga och 16 förkunnare på Aitutaki. Dessutom finns det goda utsikter till att bilda fler församlingar på några av de yttre öarna.
När 1978 började lida mot sitt slut, hade Jehovas vittnen på Cooköarna en innerlig önskan att vara med vid det internationella konventet ”Segerrik tro” i Auckland på Nya Zeeland. Men hur skulle detta bli möjligt? Deras ekonomiska ställning är sådan att det skulle ha kostat var och en av dem en mindre förmögenhet att resa till sammankomsten. Men Jehovas arm är inte för kort. Deras andliga bröder och systrar på Nya Zeeland kom kärleksfullt till deras hjälp genom att bidra med pengar till flygbiljetter åt ett sextiotal av öborna. Dessa var bland de 12.328 närvarande som den 6—10 december tog del i denna stora fest. Vittnen från Cooköarna deltog i programmet, och på lördagseftermiddagen, efter sessionens slut, uppträdde de tillsammans med andra i färgrika folkdräkter i ett program med folksånger och danser, till glädje för andra utländska besökare. Deras glädjefyllda, endräktiga samvaro med konventdeltagare från öarna Samoa och Niue, med maorifolk och vita, var ytterligare ett levande bevis på att Jehova i dag församlar folk ur alla nationer och stammar till en världsvid enhet i Kristus Jesus. — Ef. 1:10.