De goda nyheterna förmedlas till Samoa
NÄR du hör Samoa nämnas, kanske du kommer att tänka på vyer från ett polynesiskt paradis: En blå himmel kantad med små vita moln, ett blågrönt hav och palmer som stilla vajar för Söderhavets väldoftande briser. Ja sannerligen, Samoa står för all denna skönhet, där det ligger i hjärtat av den polynesiska övärlden.
För att finna Samoa på kartan kan du söka upp Hawaii och sedan tänka dig en linje till Nya Zeeland. Lite mer än halvvägs kommer du att kunna finna Samoaöarna. Hela kedjan av öar sträcker sig över 470 kilometer. Västra Samoa har en befolkning på omkring 160.000 människor på en yta av 2.953 kvadratkilometer, medan Amerikanska Samoa har en befolkning på omkring 30.000, med en total landyta av bara 197 kvadratkilometer.
PÅ VÄSTRA SAMOA
På Västra Samoa håller man mera fast vid de gamla sederna än på Amerikanska Samoa, vilket i viss grad har ”moderniserats”. Moderna åsikter kommer ibland i konflikt med de gamla samoanska lagarna och det gamla levnadssättet, så att förändringar sker sakta — men säkert. En del är missnöjda med förändringar, andra är glada över dem.
Att undervisa människorna på Samoa om bibeln har varit ett svart arbete. Inte så att människorna på Samoa saknar intresse för bibeln. De är glada över att få höra dess budskap. Men det är problem med att färdas mellan de kringspridda öarna och att ägna tillräckligt med tid åt enskilda individer. Det har också, tills helt nyligen, varit svårt att få inresetillstånd för missionärer till Västra Samoa.
I början av 1950-talet uppehöll sig John Croxford från England en kort tid på Samoa, och han gjorde då människorna bekanta med ”de goda nyheterna om riket” i bibeln. Då Ronald och Olive Sellars, ett gift par från Australien, anlände till Västra Samoa i maj 1953, fann de några människor som var intresserade av bibelstudium. Senare beslutade några familjer från Nya Zeeland och Australien, som var sysselsatta i statlig tjänst och i affärer, att flytta dit för att hjälpa vittnena på platsen att nå människorna med de ”goda nyheterna”. Allt detta har bidragit mycket till att sprida de ”goda nyheterna”.
AMERIKANSKA SAMOA OCH DE ”GODA NYHETERNA”
Amerikanska Samoa består av sex små pittoreska, bergiga öar. Människorna är, liksom på Västra Samoa, mycket utåtriktade och gästfria och har kärlek till livet.
På våren 1938, då Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, och hans följeslagare återvände från sin tjänsteverksamhet i Australien, lade de till på Amerikanska Samoa och förde i land något av Sällskapets litteratur. År 1952 besökte en ung kvinna från Fidjiöarna, Lydia Pedro, sina släktingar på Amerikanska Samoa. Hon förklarade många ting om de ”goda nyheterna”, men hade bara möjlighet att stanna en kort tid. Därefter, år 1954, flyttade Ronald och Olive Sellars dit från Västra Samoa. Då de lyckades med att få uppehållstillstånd, satte de genast i gång med att hjälpa andra att uppskatta Rikets goda nyheter.
Följande år, 1955, anlände två missionärspar från Förenta staterna, Gordon och Patricia Scott och Paul och Frances Evans. De färdades med båt till Hawaii och vidare till Fidjiöarna, och sedan med lastbåt till Västra Samoa. Därifrån tog de en båt som kallades ”Sulimoni”. Det var en liten skärgårdsbåt, som var omkring 12 meter lång. Många benämner dessa båtar ”kyckling- och grisbåtar”. Till att börja med undrade missionärerna vad som var orsaken till detta, men efter åttatimmarsfärden till Amerikanska Samoa tillsammans med de husdjur, som människorna har med sig på dessa turer, förstod de hur passande den benämningen verkligen var.
En stor hjälp när det gällde att befrämja intresset för bibelstudium var filmen ”Den nya världens samhälle i verksamhet”. Filmen handlade om Jehovas vittnens nutida predikoverksamhet i många av jordens länder. Vittnena på platsen lånade en bärbar kraftkälla av myndigheterna och monterade en filmduk, som mätte 2,5 x 2,5 meter. De staplade detta, tillsammans med projektorn och övrig nödvändig utrustning, på Ron Sellars’ gamla militärjeep och gav sig i väg för att visa filmen på så många platser som möjligt på öarna.
Efter femton filmföreställningar på olika platser var det ett sammanlagt närvaroantal på 3.227. När missionärerna senare besökte hemmen i det området, brukade människorna fråga om de tillhörde samma religion som filmen handlade om. När de fått ett bekräftande svar, brukade de verkligen ägna noggrann uppmärksamhet åt vad missionärerna hade att säga.
ATT KÄMPA MED SPRÅKET
När man lär sig ett språk, gör man många humoristiska och ibland pinsamma misstag. En missionär försökte på samoanska fråga en till åren kommen inföding: ”Hur står det till med er hustru?” Infödingen svarade på engelska: ”Men jag har inget skägg.” Sedan fortsatte han med att förklara att orden för hustru och skägg stavas likadant på samoanska men måste uttalas olika. Det behövs inte mer än en obetydlig förändring i rösten för att man skall befinna sig i en förarglig situation.
En annan missionär gjorde tillsammans med en samoansk kamrat en resa för att besöka en familj i byn Afono. Frun i huset frågade om de önskade någonting att äta, vilket är en omtänksam sed hos folket. Missionären svarade som hon alltid gjorde i sitt hemland: ”Tack”, men på samoanska. Kvinnan gick sin väg och återvände aldrig med någon mat. Medveten om att någonting var på tok frågade missionären sin samoanska kamrat vad det var hon hade sagt fel. Kamraten talade om för henne att när man säger tack till en inbjudan att äta, menar man att man inte önskar någonting. Det behöver inte sägas att missionären inte gjorde det misstaget igen.
MAN BYGGER FÖR UTVIDGNING
År 1967 beslutade församlingen på ön Tutuila i Amerikanska Samoa, som bestod av 28 vittnen, att bygga en möteslokal. En medlem av församlingen ordnade med ett trettioårigt lån för en tomt. Man stötte emellertid på ett stort problem. Marken låg under havsytan. Men detta hinder övervanns när alla, män och kvinnor och till och med de yngre, ställde upp för att lägga på fyllning. Eftersom församlingen bara hade tillgång till en enda liten lastbil, var det ett långsamt och hårt arbete. Men inom tre månader var arbetet fullbordat, och man kunde då sätta i gång med uppförandet av byggnaden. I och med fullbordandet av denna nya vackra lokal, med plats för 130 personer, kunde de många intresserade människorna bekvämt komma tillsammans.
Ett missionärshem fogades till den här lokalen, och helt nyligen har ett annat missionärshem upprättats på ön Savaii i Västra Samoa. Förmedlarna av de ”goda nyheterna” har kommit för att stanna! Allt som allt finns det nu tre missionärshem och fyra mötesplatser, kända som ”Rikets salar”, på hela Samoa.
Ett verkligt kärlekens band förenar missionärerna och de samoanska vittnena, och invånarna på Samoa är i allmänhet uppriktiga och intresserade av Guds ord. Det finns fortfarande mycket arbete att utföra, när det gäller att nå och hjälpa alla dem som önskar lära känna de ”goda nyheterna”. Precis som den macedoniska kallelsen en gång gick ut till aposteln Paulus, så gör inbjudan i våra dagar: Kom över till Samoa och hjälp oss. — Apg. 16:9.