Vi fann den enda vägen till kärlek, glädje och frid

I DAG skall min fru och jag studera bibeln med en ung narkoman. Varje gång vi skall gå dit undrar vi om han skall vara djupt deprimerad och nere. Kanske brukade de som studerade med oss år 1970 undra detsamma, för då var vi hippies och levde likadant som den här unge mannen.

Trots att vi inte var gifta bodde Romy och jag i en stor våning i Rom tillsammans med fem andra unga människor. Vi ville finna meningen med livet, komma underfund med hur man skulle få människor att förstå kärlek, fred och sanning genom att studera arkitektur, musik, teater, ja, till och med serier. Förutom att vi använde hasch och LSD utövade vi transcendental meditation och studerade det ockulta. Men i stället för att finna lösningen på våra problem och svaren på våra frågor, så blev vi bara alltmer förvirrade.

Vi tänkte överge samhället, staden och etablissemanget, eftersom vi såg att allting bara försämrades. Tillsammans med våra kamrater organiserade vi en resa till Polynesien, där vi tänkte oss att få leva nära naturen och med våra egna händer framställa det som vi behövde för livets uppehälle. Vi hade inget annat hopp.

Innan vi reste ville Romy och jag gifta oss för att göra våra respektive familjer till lags, även om det gjorde oss detsamma om vi var gifta eller ej. År 1970 for vi till Schweiz för att träffa min flickväns föräldrar. Romy hade fostrats upp av sin mor. Hennes far hade tagit ut skilsmässa och gift om sig, men nu var han ett Jehovas vittne. Enligt Romy skulle han komma att fullständigt tråka ut oss med bibeln.

ETT BESÖK HOS ROMYS FAR

Vi hade inte mer än anlänt till hennes fars hem förrän han talade om för oss att vi bara kunde röka i köket eller utomhus och att en fick sova på första och en på andra våningen, eftersom vi inte var lagligt gifta. Denna fasthet fick oss att tänka.

Vi var fast beslutna att vi skulle visa honom hur bibeln bara är tröskeln till andlig utveckling, att den inte lär om hur man renar själen, så att man kan leva i harmoni med universum och sina medmänniskor. Men min blivande svärfar förklarade för oss att alla våra ansträngningar att på egen hand söka nå upp till andliga höjder i själva verket bara tjänade djävulens syfte och att varje gång som vi lät våra sinnen bli urblåsta för transcendental meditation så bjöd vi honom att stiga in. Det är intressant att vår egen erfarenhet av knark och det ockulta hade övertygat oss om att djävulen existerade, för när vi mediterade hade vi verkligen känt onda vibrationer komma in i oss. I vår ängslan hade vi talat med den som invigde oss. Men han sade bara till oss att vi måste ha mod att tränga förbi det onda inom oss för att uppnå rening.

Romys far varnade oss för den mentala tomhet som gör det möjligt för demonerna att besätta någon. Han läste från Lukas 11:24—26: ”När en oren ande far ut ur en människa, färdas den genom uttorkade platser för att söka ett viloställe, och sedan den inte har funnit något, säger den: ’Jag vill vända åter till mitt hus, som jag bröt upp ifrån.’ Och när den kommer dit, finner den det rensopat och smyckat. Då ger den sig i väg och tar med sig sju andra andar, som är värre än den själv, och när de har kommit in, bosätter de sig där; och för den människan blir det sista värre än det första.” Av egen erfarenhet visste jag hur sant det var som bibeln sade.

Efter det här samtalet tog Romy och jag risken att tala om våra mantra — den hemliga formeln som är nödvändig för meditation — för varandra. Vi hade knappt uttalat dessa ord förrän vi båda kände en förlamande iskyla — vi kände oss förstenade av skräck. Något hade just lämnat oss, och när det ursinnigt rusade i väg, gav det oss en känsla av att vi blivit fångade i en virvel. Dessa uppenbarelser skrämde oss, och vi väckte upp Romys far för att få hjälp. När han såg hur skräckslagna vi var, så erbjöd han sig att omedelbart be till Jehova för oss. Den natten sov vi lugnt, fastän på var sitt håll, som Romys far hade krävt.

ETT BIBELSTUDIUM KOMMER I GÅNG

Strax efter det vi återvänt till Rom for vi ut till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor för att höra om vi kunde få studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Vi tänkte dock fortsätta att vara hippies. Men vi knarkade inte lika ofta, eftersom vi var rädda att djävulen skulle ansätta oss.

Det välkomnande vi fick på avdelningskontoret och turen genom byggnaden gjorde ett djupt intryck på oss. Ingen tittade snett på våra hippiekläder, även om de var chockerande. På gatan brukade folk däremot vända sig om och slänga glåpord efter oss. Innan vi gick lämnade vi vår adress, så att någon skulle kunna besöka oss för ett bibelstudium.

De första som kom hem till oss för att samtala om Guds ord var två ungdomar. Romy brukade skratta åt dem, eftersom de var yngre än vi. Ett vittne som var äldre och mycket strängare än de båda ungdomarna besökte oss senare. Han gav inte upp, trots att vi gång på gång var borta när han kom. Han väntade länge och lämnade meddelanden där han bestämde om en ny tid då vi kunde träffas. Han lät sig inte avskräckas. Redan från första besöket bad det här vittnet en bön och bad oss också låta bli att röka under studiet. Han bjöd oss ofta på mat i sitt hem, eftersom han visste att vi inte åt ordentligt.

På ett fast och kärleksfullt sätt gjorde han oss medvetna om att vi var stolta och att vi lagt oss till med en överlägsen attityd på grund av felaktiga filosofiska uppfattningar. Han övertygade oss om att vi måste bryta oss loss från de onda andemakterna. En genomgång av Apostlagärningarna, kapitel 19, och 5 Moseboken 7:25, 26 förmådde oss att så småningom göra oss av med vissa böcker — också de som handlade om det ockulta — och kläder som använts i samband med invigningar.

Fortfarande kände vi oss som om vi var fångade i en snara. Orsaken till svårigheterna var brev som en vän till min fru hade skrivit, men det visste vi inte. I mörkret ingav dessa brev henne en stark känsla av att övermänskliga varelser var närvarande och att deras ögon stirrade på henne. Så fort vi tände ljuset upphörde allt detta. Det räckte i allmänhet att uttala namnet ”Jehova” högt. Så snart vi åkallade Guds namn försvann det demoniska inflytandet — för att återvända några timmar senare. Detta höll på tills vi förstörde breven.

En natt när vi båda slumrade fick min fru plötsligt en stark känsla av att jag skulle döda henne. Och jag kände en oemotståndlig kraft ta tag om min hand för att förmå mig att begå brottet mot min vilja. Fastän jag kämpade emot allt jag förmådde, så ville den här kraften obevekligt tvinga mig. Det var bara genom att uttala Guds namn ”Jehova” utan uppehåll som jag förmådde lägga band på mig. För att förhindra det värsta från att hända sade jag till min fru att klä sig fort och springa hem till ett vittne, en äldste, som kände till våra problem. Jag kom också dit strax efteråt. Det var klockan tre på morgonen. Han hade förstått situationen med detsamma, så han lyssnade, lugnade oss och bad en passande bön, varefter han erbjöd oss att få sova över hemma hos honom. Vittnet som hade studerat med oss följde med oss hem nästa dag.

VÅRA VÄNNERS REAKTION

Under tiden hade vi börjat tala om bibelns sanning med våra vänner som knarkade. Vi hade gett dem en bibel och boken Sanningen som leder till evigt liv. Men de här vännerna hindrade mig att göra framsteg i det kristna levnadssättet. De fortsatte att kritisera sanningen och fick mig att verka löjlig för att jag önskade klippa håret och sluta knarka. Själv kunde jag inte låta bli att tänka på 2 Korintierna 6:14—18: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Beliar? Eller vilken del har en troende och trogen med en icke troende? Och vilken överensstämmelse finns mellan Guds tempel och avgudar? Vi är ju en levande Guds tempel; alldeles som Gud har sagt: ’Jag skall bo ibland dem och vandra ibland dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.’ ’”Därför, gå ut ifrån dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena”’; ’”och jag skall ta emot er”’. ’”Och jag skall vara en fader för er, och ni skall vara söner och döttrar till mig”, säger Jehova, den Allsmäktige.’”

Men det var inte lätt för mig att bryta med de här vännerna. Jag tyckte särskilt mycket om en av mina vänner som blev så upprörd därför att jag låtit klippa håret och skaffat mig en fast anställning. Han blev mycket uppskakad över allt som jag företog mig. Det tog jag mycket hårt. Jag visslade och sjöng på min motorcykel, när jag vid ett senare tillfälle for från skolan där jag arbetade. Jag var så lycklig. Samme vän vevade ner sidorutan, där han satt bakom ratten i sin bil, häpen över att se mig så lycklig. När han såg min glädje insåg han att knarket bara gjorde honom mer och mer olycklig.

Som en följd av detta kom han, hans 16-åriga fru och hans kusin till Rikets sal samma dag. Eftersom de blev imponerade av det välkomnande de fick och den lycka de närvarande utstrålade, så började de att studera bibeln med samma vittne som hade studerat med oss. De blev också döpta samma år som vi. Vi är glada över att fyra av våra vänner som knarkade nu har överlämnat sitt liv åt Jehova.

Bland Jehovas vittnen har vi funnit många sanna vänner och verklig kärlek, glädje och frid. Aldrig skall vi glömma det tålamod hustrun till vittnet som studerade bibeln med oss visade. Hon lärde Romy att laga mat och att hålla hemmet rent och snyggt. Tack vare henne kan min fru behaga Jehova också när det gäller den sidan av det kristna livet. (Ords. 31:27) Vi är till sist verkligt förenade i ett lyckligt äktenskapsförhållande. — Insänt.

[Infälld text på sidan 6]

Vår egen erfarenhet av knark och det ockulta hade övertygat oss om att djävulen existerade

[Infälld text på sidan 7]

Det gjorde oss detsamma om vi var gifta eller ej

[Infälld text på sidan 7]

Det var bara genom att uttala Guds namn ”Jehova” utan uppehåll som jag förmådde lägga band på mig

[Infälld text på sidan 7]

När han såg min glädje insåg han att knarket bara gjorde honom mer och mer olycklig