Ungdomar i efterkrigstidens Tyskland lovprisar Jehova

TYSKLAND år 1978. De flacka, blåsiga slätterna i norr där ljunghedarna utgör vackra blickfång; det stora industriområdet vid Ruhr, som sjuder av liv som aldrig förr, till hälften dolt under ett skikt av luftföroreningar; de majestätiska bayerska alperna under ett tjockt täcke av nyfallen snö och med ett myller av turister som letar efter läderbyxor, färgrika dirndldräkter, ölstop och gökur — det Tyskland känner alla till. Det är inte mycket som tycks ha förändrats.

Men ändå har världen förändrats — också Tyskland — och kanske aldrig i så snabb takt som sedan slutet av andra världskriget. Den har ställts inför nya faror, nya attityder och nya normer för uppförandet. Vad skulle den generation, som höll på att repa sig efter krigets härjningar, kunna ge i arv åt efterkrigstidens generation?

Det bästa arv den nya generationen kunde få för att framgångsrikt ta itu med sina problem var exakt kunskap om den sanne Guden Jehova och hans uppsåt. Det fanns kristna under Hitlers tid som hade denna kunskap, och det är väl känt hur de var trogna under förföljelse. De kom ihåg Davids ord att ”det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar”. (Ps. 145:4) De har varit beslutna att vidarebefordra detta fina arv till efterkrigstidens generation. Har de lyckats med det? Vi skall se.

DE SOM UPPFOSTRATS AV TROENDE FÖRÄLDRAR

Många av Jehovas vittnen i den nuvarande generationen (sedan 1945) har haft fördelen att bli uppfostrade av föräldrar och även far- och morföräldrar som var Jehovas vittnen. Elke och hennes syster Heidi till exempel, som båda tjänar Gud på heltid, är lyckliga över att tillhöra den femte generationen av vittnen i deras familj. Vad underbart att se hela familjer endräktigt tjäna Jehova!

Tänk också på en familj i Västfalen med 15 barn. Gerhard, som nu tjänar på heltid vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Wiesbaden, minns den fina fostran barnen fick av föräldrarna medan de ännu var hemma. Det behövdes tre familjestudier för att tillgodose vars och ens individuella behov: Ett för de äldre barnen, ett för de mycket små, och ett för de ”medelålders”. Pappan fick köra fram och tillbaka under en och en halv timmes tid både före och efter mötena för att få hela familjen till Rikets sal. Man bygger inte utan vidare starka kristna familjer!

PROBLEMET MED DELADE HEM

Andra har inte haft välsignelsen att komma från en familj där alla är förenade. De har uppfostrats i hem som har varit delade i religiöst avseende.

Friedhelm påminner sig hur hans far gång på gång brände hans bibel, böcker och tidskrifter. Trots faderns högtflygande planer för honom — det enda barnet — valde han i stället att tjäna som heltidsförkunnare av de goda nyheterna om Guds rike.

Likaså berättar Wilfried hur han och hans mamma ofta var utelåsta när de kom hem från kristna möten. De fick till och med tillbringa natten i bilen en gång. En annan gång drog pappan upp honom ur sängen och började slå honom med en lampa. Men genom att förbli trogen vann han inte bara sin fars respekt, utan det som är viktigare, Jehovas godkännande. ”Bröderna fick mig alltid att känna mig välkommen i församlingen, fastän jag den gången bara var 11 eller 12 år, och det var den kärleken som höll mig i gång”, förklarade han.

Uwe, som blev ett vittne i tonåren, hade motstånd både i arbetet och hemma.

Han erinrar sig hur han en gång under en kafferast passade på tillfället att tala med andra om sanningen och hur han blev belönad, inte med hörande öron, utan med att man stjälpte en spann vatten över huvudet på honom. Men både han och hans bror, som nu är missionär i Spanien, fortsatte att göra framsteg mot kristen mogenhet.

Rolf-Dieter var bara fem eller sex år när hans mamma började uppskatta bibelns sanning. Fadern, som var motståndare, tillät varken honom eller hans yngre bror att vara med på kristna möten, även om deras mamma talade med dem hemma och tog dem med närhelst det var möjligt.

Han berättar: ”Jag kommer ihåg en gång när min far tvingade mig att gå till en gudstjänst i en av kristenhetens sekter. Men innan hade mamma förklarat allting för mig. Jag gick dit och lyssnade men kunde för mitt samvetes skull inte ta del i ceremonierna — som jag förstod var oskriftenliga — trots att de som satt intill mig hela tiden nöp mig och viskade att jag skulle göra det.” Men Rolf var behärskad mot dem som var närvarande vid gudstjänsten. Han visste att Skriften bjuder oss att visa respekt för andra människor.

ATT TA ITU MED STORA OCH SMÅ PROBLEM

Unga kristna har det inte lätt. Att bli hånad och retad i skolan kan vara ett verkligt prov för ens ostrafflighet. Efter avslutad skolgång ställs unga män inför frågan om neutralitet. Och de, såväl som de kvinnliga vittnena, har haft alla de problem, som är vanliga för unga människor i våra dagar, att brottas med: narkotika, alkohol, omoraliskhet och många, många fler.

Ja, det kan till och med utgöra ett problem att finna en äktenskapspartner. Så var det för Ute. Hon förklarar:

”Var skulle jag hitta en lämplig partner? Alla ungdomar i vår församling var redan gifta. Det kanske inte skulle skada att se sig om i världen — bara litet. Men nej, jag kunde bara inte; jag var medveten om Skriftens råd att gifta sig ’bara det sker i Herren’. Jag litade på Jehova i den här saken också. Sedan, i samband med bygget av vår nya sammankomsthall i Trappenkamp, träffade jag min fästman. Vi skall gifta oss i juni.”

Och hur är det med barnen ibland oss och deras ”små” problem? Låt oss höra vad Eric säger:

”Jag är 10 år gammal och går i fjärde klass. Mina föräldrar har varit vittnen rätt länge, så jag hade ända tills jag började gå i skolan bara umgåtts med mina medtroende. Allting gick bra ända till den dag då klassen reste i väg för att vara på landet i ett skolvandrarhem en vecka. Jag hade aldrig tidigare varit hemifrån. Plötsligt blev vår lärare sjuk, och vi fick en vikarie. Jag kände inte honom. På söndagsmorgonen sade han: ’Nu på morgonen skall vi gå i kyrkan allihop.’ Jag visste att jag måste förklara för honom att jag inte instämde i kyrkans läror och därför helst inte ville gå dit. Under frukosten tänkte jag på vad jag skulle säga till honom. Efter frukosten talade jag med honom, men han bara sade: ’Du måste gå, så det är ingenting att resonera om!’ Jag gick till mitt rum, och när jag var ensam kom jag att tänka på vad mamma hade sagt den morgonen jag reste: ’Jehova känner ditt hjärta om du råkar i svårigheter. Du kan tala med honom om dina problem.’ Jag grät när jag bad. Jag ville inte ha något att göra med den falska religionen! En stund senare när jag gick ut igen mötte jag en annan lärare som frågade hur det var fatt, då hon såg att jag hade gråtit. Jag berättade alltsammans för henne. Hon sade: ’Jag skall hjälpa dig.’ Litet senare kom hon tillbaka och sade till mig: ’Du behöver inte gå. Jag har talat med din lärare.’ Jag var så lycklig! Jag tackade Jehova för att han hade hört min bön. Hans arm var inte för kort.”

Ett ”litet” problem? Det kanske någon tycker, men efterkrigstidens generation har funnit att Jehova inte anser att några problem är för små eller för betydelselösa för att han skulle bry sig om dem. Inte heller överger han oss när vi ställs inför större problem. Tänk på fallet Marion:

Hon var ett fint exempel på kristen ungdom. Hon var regelbundet verksam med att predika om Riket. Marion var bara 17 år och full av liv. Men så började en tumör på ryggmärgen att sakta förlama hennes ena arm. En operation blev absolut nödvändig, men därför att den var så riskfylld ville ingen läkare utföra den utan blod. Marion och hennes föräldrar förblev ståndaktiga. Olydnad mot Jehova kunde inte komma på fråga! Hennes goda humör sviktade aldrig trots att hon hade ont. Till slut hittade man en kirurg som respekterade hennes religiösa övertygelse. En lyckad operation utfördes utan blod. Men lindringen varade inte länge, en andra operation blev nödvändig och så en tredje. Smärtan tilltog allteftersom förlamningen spred sig. Marions tunga förlamades, men hennes uppförande på sjukhuset vittnade fortfarande om stark tro. Med kärlek och stor ansträngning stickade hon en kofta åt sin sjuksköterska. När döden till slut var oundviklig tog hennes föräldrar hem henne. Fastän man knappast kunde höra hennes röst och hon knappt kunde lyfta på huvudet, tog de ändå med henne på en bår till de kristna mötena så ofta det bara gick. Hon bevarade, precis som Job när han plågades, den fasta övertygelsen att också hon en dag skulle bli välsignad av Gud och leva som aldrig förr. Hon dog den 28 december 1977, vid 18 års ålder. Jehova styrkte henne när hon vägrade att kompromissa i sin tro på honom, och hon blev en i den långa raden av kristna — en bland efterkrigstidens generation — som varit trogna intill döden och vilkas böner om liv kommer att besvaras i och med uppståndelsen. — Apg. 24:15.

DE SOM INTE UPPFOSTRATS AV TROENDE FÖRÄLDRAR

Naturligtvis har inte alla unga vittnen uppfostrats av troende föräldrar. Också de har måst övervinna problem, ibland mycket svåra sådana, innan de kunnat bli Jehovas tjänare.

Som Christa till exempel, 22 år gammal. Hon blev intresserad när Jehovas vittnen började studera bibeln med hennes bror. Hon var aktiv i det katolska ungdomsarbetet, men gick också på baptistmöten varje vecka. Hon förklarar varför hon började studera med vittnena:

”Jag hade inte en tanke på att bli ett vittne. Mitt mål var att vinna tillbaka min bror till katolicismen. Därför önskade jag lära mig så mycket som möjligt om bibeln och sedan använda det för att bekämpa dessa ’fiender’.” Men ju mer hon studerade, desto mer övertygad blev hon om att vittnena hade sanningen, ”till min fasa”, som hon sade! Hon fortsätter: ”Jag slets mellan mina katolska vänner, mina nyblivna baptistvänner och Jehovas vittnen, som jag inte visste mer om än att de kunde besvara alla mina bibliska frågor.”

Christas nästa problem var musiken. Hon hade sjungit inför publik sedan hon var 15 år, och hon drömde om att en dag bli en ”stjärna”. Hon hade fått goda recensioner vid talangshower och hade uppträtt både i England och Tyskland. Hur skulle hon göra? Hon fortsätter:

”Jag fattade mitt beslut när jag hade hälsat på min brevvän Janet i England. Hon berättade hur hon på grund av sanningen hade tvingats lämna hemmet. Detta fick mig att stanna upp och tänka, för Janet hade ju bara känt till sanningen i fyra månader — sedan den gången då min bror och jag vittnade för henne när hon var på besök i Tyskland. Nu började saker och ting hända fort. Jag slutade röka innan jag for från England. Så fort jag kom hem bröt jag med alla mina världsliga vänner, och jag rev ner alla fotografier av ’stjärnor’ från väggarna. Nu var jag fri att vara med på alla möten. Snart hade jag många nya och verkligt sanna vänner. Jag blev döpt år 1974. Sju månader senare flög jag till England för att se min vän Janet bli döpt. Vi är så tacksamma mot Jehova för att han befriade oss från falsk religion och styrkte oss, så att vi kunde övervinna våra många problem.”

HELTIDSTJÄNST

På grund av att många i efterkrigsgenerationen i Västtyskland är unga och i allmänhet inte har några familjeförpliktelser har de haft möjlighet att på heltid ägna sina krafter åt att predika och undervisa om Guds ord. Sedan de en gång har upplevt heltids- eller ”pionjär”-tjänstens välsignelser, önskar flertalet fortsätta att åtnjuta dem så länge som möjligt. Ja, Karl-Heinz var så besluten att han sökte en partner som hade samma uppfattning om den här tjänsten. Han säger:

”Vi har sedan dess kunnat glädja oss åt åtta år tillsammans i ’pionjär’-tjänsten och har blivit mycket välsignade. Vi har ett lyckligt äktenskap, och vi har hjälpt många människor att ta emot sanningen, bland annat en hel familj, där familjeöverhuvudet nu själv är en äldste i församlingen.”

Andra har varit villiga att skaffa sig annat förvärvsarbete för att kunna ägna mer tid åt att förkunna de ”goda nyheterna”. ”Jag ansåg det inte vara under min värdighet att ha ’okvalificerat’ arbete för att kunna vara ’pionjär’.” Så uttrycker sig Wolfgang, en utbildad dekoratör. Artonåriga Carola har ett hushållsarbete på deltid och beskriver det som ”ett underbart yrke”! Helmut, som är utbildad vid ett arkitektkontor och var stuckatör på deltid, började i stället dela ut tidningar tidigt på morgnarna för att kunna vara ”pionjär”.

Ulrich var kock innan han lärde känna sanningen. Han arbetade på de finaste hotellen och betjänade framstående politiker och välkända filmpersonligheter. Han avstod från detta för att få mer tid till kristen verksamhet. Han säger:

”Mina vänner och arbetskamrater avrådde mig från det. De sade att jag skulle ’sjunka’ längre och längre ner. Min karriär att bli en berömd köksmästare var över, och så var också min dröm om de ’stora pengarna’. Men jag skulle aldrig vilja lämna det jag nu har i utbyte mot det. Som ’pionjär’ är jag lyckligare än någonsin tidigare — avgjort lyckligare än jag var innan jag ’sjönk så lågt’.”

ATT LOVPRISA JEHOVA PÅ MÅNGA SPRÅK

Efterkrigstidens generation har också gjort ett enastående arbete bland de många utländska språkgrupperna i Tyskland. Många har lärt sig ett främmande språk för att kunna tjäna i någon av de 167 engelska, grekiska, italienska, jugoslaviska, portugisiska, spanska eller turkiska församlingarna i Tyskland. De är således ”missionärer” på ett utländskt distrikt i sitt eget land. Andra har flyttat och tjänar nu i Spanien, Luxemburg, Frankrike, Italien och andra länder.

Men det finns naturligtvis också missionärer i Tysklands efterkrigsgeneration som fått utbildning vid vittnenas missionärsskola och som nu tjänar i främmande länder. Flertalet av de 124 unga män och kvinnor, som under de senaste 10 åren sänts till den här skolan (i Förenta staterna) från Tyskland, tillhör den ålderskategorin. Och andra som har måst återvända från sina förordnanden på grund av hälsoskäl eller något annat fortsätter trots detta i heltidstjänsten.

DEN ANDRA SIDAN

Men det är klart att allting har två sidor, och det skulle vara fel att tro att alla unga människor bland Jehovas vittnen i Tyskland liknar dem vi har beskrivit här. Allmänhetens likgiltighet, världsligt inflytande, materialism — allt detta har krävt sin tribut och fortsätter att göra det. En del ungdomar har blivit andligen svaga, därför att de inte har varit flitiga i att studera bibeln och be till Gud om ”visheten från ovan”. En resande tillsyningsman skrev nyligen att han var chockerad över att se hur litet en del av ungdomarna gör i predikoarbetet:

”I de tre senaste församlingarna som jag besökt utgör ungdomarna 23 procent av vittnena, men de är svagast av alla, vad det gäller den tid som används till att predika. Man blir ledsen när man ser att några av dem knappast har något gott förhållande till Jehova och församlingen. De är ’medlemmar’ i en religion, det är allt. Det är bittert för föräldrarna när de upptäcker detta, men många gånger har de sig själva att skylla. I en del fall beror det på att föräldrarna varit försumliga när det gällt barnens andliga välfärd.”

Denna onda ordning rusar mot sin undergång, och det är därför hög tid för alla sådana ungdomar att vakna upp för situationens allvar och handla därefter. Jehova kommer att välsigna dem, om de gör det. — Rom. 13:11; Luk. 21:34—36.

Må de av efterkrigstidens generation, som troget tjänar Jehova och förkunnar om hans väldiga gärningar, FORTSÄTTA MED DETTA FÖRTRÄFFLIGA ARBETE! (Ps. 145:4, 12) Må deras exempel uppmuntra andra i deras ålder att kraftigt kämpa emot att bli insnärjda i Satans onda ordning. De har själva fått mottaga ett så fint arv, och må de inse att det nu är deras plikt att föra det vidare till den kommande generationen. Men det finns ytterligare en bevekelsegrund till att nu tjäna troget. Om de gör det, kommer de tack vare uppståndelsens mirakel att få privilegiet att föra detta fina arv vidare till generationer som har föregått dem! Vilken hänförande framtidsutsikt! Skulle inte du vilja vara bland dessa privilegierade?