Ett hopp som gett mig styrka
JAG föddes i oktober 1950 som ett av de hundratals barn som årligen drabbas av fosterskador. Jag saknade skenbenet i höger ben. Skenbenet är det viktigaste benet mellan fotleden och knät. Utan detta ben är det omöjligt för en människa att stå eller gå.
Min far tillhörde krigsmakten vid den här tiden och hade rätt till vissa förmåner när det gällde läkarhjälp. Min mor och han var naturligtvis mycket spända av förväntan inför utsikten till en revolutionerande operation, som kanske kunde återge mig förmågan att gå. Operationen utfördes år 1953 vid Walter Reed Army Medical Center i Washington. Den bestod i en transplantation av ett ben från ett djur, vilket skulle ersätta det saknade skenbenet.
I början av 1950-talet befann sig operationer med transplantat naturligtvis bara på experimentstadiet. Man kände till mycket litet om kroppens avstötning av främmande vävnad. Till följd av detta misslyckades operationen. Min kropp avstötte transplantatet, och jag fick kallbrand i högerbenet. Eftersom mitt liv svävade i fara, blev det nödvändigt att amputera benet. Jag var bara tre år gammal, och vid denna låga ålder tycktes framtiden därför oviss.
ETT HOPP SOM GAV STYRKA
Vår lilla familj lyckades hålla ihop. En kort tid efter min operation blev pappa intresserad av att studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Till en början motsatte sig min mor detta häftigt, och hon gick så långt att hon hotade med att lämna min far. Men sedan ett Jehovas vittne visat henne från bibeln att det inte fanns något brinnande helvete, blev hon omedelbart intresserad av ett bibelstudium. Hon gjorde snabba framsteg i fråga om bibelkunskap, och efter en kort tid symboliserade hon sitt överlämnande till att tjäna Gud genom att låta döpa sig. Det dröjde inte länge förrän hon blev mycket verksam med att dela med sig av de ”goda nyheterna” till andra. Min far däremot hade ännu inte tagit ståndpunkt, men när han såg mammas fina framsteg, överlämnade också han sitt liv till att tjäna Jehova och lät döpa sig.
En handikappad människa kan falla i självömkans snara. Lyckligtvis var mina föräldrar ytterst medvetna om detta, och genom att använda bibeln som grundval för sin undervisning kunde de bygga upp ett nytt hopp hos mig. Det hopp som jag fick var att jag skulle kunna gå och springa och åtnjuta fullkomlig hälsa i Guds nya ordning. Å, vilken underbar framtidsutsikt!
Jag bokstavligen åt och sov med Guds nya ordning i tankarna och drömde dagdrömmar om den. Detta hopp är inte några tomma fantasier som uppdiktats av mina föräldrar eller av någon annan för att försöka uppmuntra mig. Nej, det är i stället ett hopp som är fast grundat på Guds löften i bibeln. ”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans [Guds] löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo”, skrev aposteln Petrus. — 2 Petr. 3:13.
Redan i unga år kom jag att få en fast tro på sådana löften från Gud. ”Gud själv skall vara hos dem”, skrev den inspirerade aposteln Johannes. ”Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” (Upp. 21:3, 4) Men mitt favoritskriftställe blev Jesaja 35:6, som lyder: ”Då skall den lame hoppa såsom en hjort.” På nätterna drömde jag om hur jag utan ansträngning sprang och sprang över fält med tusenskönor och över gräsbevuxna ängsmarker.
TIDIGA FRAMSTEG
Vid fem års ålder kunde jag, tack vare ett nyligen konstruerat konstgjort ben, bli en förkunnare av de goda nyheterna om Guds rike. Jag var mycket stolt över att kunna erbjuda tidskrifterna och annan biblisk litteratur till människor. När jag uppnådde sex års ålder, kunde jag hålla en fullständig biblisk framställning vid dörrarna genom att använda ett antal skriftställen över något tema från bibeln. Följande år höll jag mitt första tal från podiet som deltagare i teokratiska skolan.
Min mor var pionjär, och min far var tillsyningsman för teokratiska skolan i vår församling i Washington. Vi fick då en inbjudan att tjäna där behovet av förkunnare om Riket var större, i Gaithersburg i Maryland. Pappa och mamma tog emot uppdraget med glädje, och vi flyttade snart till vårt nya hem.
Församlingen i Gaithersburg var mycket liten. I själva verket höll vi möten i ett av Jehovas vittnens hem. Det fanns mycket få svarta vänner i församlingen. Det var därför ett privilegium att kunna få förvissning om att människor av alla raser kunde lära sig Guds ord. Med Jehovas välsignelse växte församlingen och hade framgång. År 1961 symboliserade jag, med min fars bifall, mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop.
Under denna tidsperiod ägde många samhällsförändringar rum i landet. Striden om medborgerliga rättigheter hade kommit i gång på allvar. Det förekom marscher, sittdemonstrationer och upplopp. ”Black power” (”makt åt de svarta”) och ”burn, baby, burn” (”låt det brinna, min vän, låt det brinna”) tycktes vara parollerna för dagen. Det var svårt att inte bli fångad av denna virvel av händelser. Men pappa och mamma höll sig noga till Jehovas ord och höll sig förvissade om att vi barn hade den rätta inställningen till den föränderliga världsscenen. Ja, vi var glada då över att kunna äta på vissa restauranger och att åka längst fram i bussarna, men vårt enda hopp om bestående fred och frihet stod ändå till Guds nya ordning.
ATT VÄXA UPP TILL MAN
När jag började gymnasiet, blev jag mer medveten om mitt utseende och mitt handikapp. Ibland var detta mycket nedslående, eftersom jag längtade efter att vara populär och att bli accepterad av de andra ungdomarna. Men jag fick hjälp att inse att styrkan kommer från Jehova och att popularitet i världen inte är ett villkor för att vinna evigt liv.
Jag hade funnit mig i att det alltid skulle komma att finnas vissa saker som jag inte kunde göra. Det som betydde något var att jag gjorde mitt bästa i de sysslor jag var i stånd att utföra. Av vilket värde kunde för övrigt vänner vara, om de inte kunde acceptera mig som jag var och som jag såg ut? Det visade sig sedan att jag fann sann vänskap bland Jehovas folk. Dessa vänner lärde mig spela baseball och fotboll och att simma. Jag lyckades mycket bra i simning, och till min familjs och min egen förvåning var jag en av de 17 eleverna i min skola som fick ta emot presidentens Physical Fitness Award for Athletic Excellence (utmärkelse i fysisk fostran för idrottsliga färdigheter).
Naturligtvis är den ”kroppsliga övningen . . . [bara] nyttig till litet”. (1 Tim. 4:8) Det fanns så mycket mer jag önskade göra med min kropp, och det logiska svaret tycktes vara pionjärtjänsten. Från och med denna tidpunkt började jag alltså vara pionjär varje sommar, och jag satte som mitt mål att få arbeta som heltidsförkunnare och att tjäna vid Betel, högkvarteret för Jehovas vittnen i New York.
JAG TRÄFFAR ETT VAL
Innan jag visste ordet av kom examensdagen. Som elev med höga betyg och som handikappad erbjöds jag möjlighet att erhålla ett högskolestipendium från Department of Vocational Rehabilitation (Nämnden för yrkesrehabilitering). Hur frestande var det inte att ta emot detta stipendium! Påtryckningarna att gå med på detta ökade.
Sedan jag talat igenom saken med min far, tog jag i övervägande de färdigheter jag fått övning i. Ju mer jag funderade på det, desto mer tycktes det som om jag hade förberetts för ett särskilt arbete. Detta arbete gick ut på att rädda liv, som aposteln Paulus skrev till den unge mannen Timoteus: ”Ge ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbli vid dessa ting, ty genom att göra detta skall du frälsa både dig själv och dem som lyssnar till dig.” (1 Tim. 4:16) Därför satsade jag på detta livsfrälsande verk på heltid genom att börja som pionjär. Det var ett beslut som jag aldrig ångrat.
För att kunna fortsätta som pionjär fann jag det nödvändigt att ta många olika slags deltidsarbeten. Jag kan nämna, bara som några få exempel, att jag vid olika tidpunkter var målare, diskare, uppassare, kock, portvakt, arrendator, murarhantlangare och kontorspojke. Jag arbetade till och med en tid som enbent dikare, vilket min familj ännu skrattar åt.
Medan jag tjänade i Annapolis i Maryland fick jag många spännande erfarenheter, däribland med en man som var djupt engagerad i helgelsereligionen. Han trodde starkt på helveteselden. Efter studium av Guds ord tog han och hela hans familj emot sanningen i Guds ord, och i dag är han en äldste i Annapolis’ södra församling. Sådana erfarenheter är inte ovanliga för pionjärer, och jag uppmuntrar av hjärtat alla unga människor som kan att sträva efter detta underbara privilegium av tjänst.
Åren har gått, och jag har nu egen familj. Jehova har rikligen välsignat mig och gjort bruk av mig. Jag tjänar nu som äldste i en församling i Washington.
Allteftersom jag blivit äldre, har det blivit litet svårare att gå uppför trappsteg och trappor, att gå långa sträckor och att stå långa stunder. Jag börjar varje dag med en bön till Jehova om styrka och vägledning, och på något sätt får jag alltid styrka att göra det återstående återbesöket, den återstående timmen i tjänsten eller orka med nästa möte.
Vilken välsignelse det har varit i mitt liv att ha sådana underbara föräldrar och vägledningen från den ende sanne Guden! Under mer än 20 år av aktiv tjänst har jag alltid förtröstat på den vägledning och styrka som kommer från Jehova.
För mig är drömmen om att i Guds nya ordning kunna springa utan ansträngning långa sträckor fortfarande levande och fullt tydlig. Den har inte förbleknat det allra minsta. — Insänt.
”När han [Jehova] kommer, ska han öppna de blindas ögon och de dövas öron. Den som är lam ska kunna hoppa som en hjort, och de som inte kan tala ska ropa och sjunga!” — Jes. 35:5, 6, Levande Bibeln.