Ett växande paradis i Sverige
MÅNGA människor i avlägsna länder som aldrig besökt Sverige lever i den uppfattningen att det måste vara ett oerhört kallt och ogästvänligt land, i synnerhet när de upptäcker på jordgloben att det ligger på samma breddgrad som Alaska och Grönland. Men tack vare den värmande Golfströmmen finner de som kommer hit att svenskarna egentligen lever i ett mycket grönt och vackert land med ett relativt gynnsamt klimat, och många naturälskare prisar det som ett verkligt paradis med alla dess lummiga skogar, glittrande sjöar och floder, dess fjäll och dalar och storslagna skärgårdar med oräkneliga öar och holmar.
Många besökare får också det intrycket att svenskarna lever i ett materiellt paradis. Man finner att Sverige har en levnadsstandard som är bland de högsta i världen, och detta beror på de rika naturtillgångarna, en högt utvecklad industri och över ett och ett halvt århundrade av fred. Men precis som i andra industriländer finns det många problem, som inflation, brott, hög skilsmässofrekvens, självmord, föroreningar, alkoholmissbruk och narkomani.
Men det finns ett växande paradis i Sverige. Det är ett andligt paradis, som mer än 16.000 lyckliga Jehovas vittnen besitter. Det finns omkring ett vittne på var 500:e svensk. Dessa kristna är i enlighet med sitt namn flitigt upptagna med att vittna om Jehova och hans kommande bokstavliga paradis på jorden. — Jes. 43:10—12.
DE ”GODA NYHETERNA” NÅR SVERIGE
Det var en dansk-amerikan som först vittnade om detta i Sverige. Vid slutet av förra århundradet kom han från Danmark för att sprida tidskriften Zion’s Watch Tower och andra bibelstudiehjälpredor. En ung svensk kapten i Frälsningsarmén blev intresserad av budskapet, lämnade sitt samfund och slöt sig till den här mannen. I december 1899 började dessa båda hålla regelbundna möten i Stockholm. Den första mötesplatsen var en snickeriverkstad, som hyrdes för ett par kronor kvällen. År 1900, när man för första gången firade Herrens aftonmåltid, var åtta personer närvarande. Från denna ringa början har detta vittnesbörds verk vuxit stadigt, så att det nu omfattar 305 församlingar spridda utöver landet.
DET BEHÖVS NYA MÖTESLOKALER
Antalet vittnen i Sverige har ökat med över 60 procent sedan 1967. Därför har behovet av större och bättre möteslokaler också ökat. Förkunnarna av Riket i detta land har använt sina förmågor, sin erfarenhet och sina materiella resurser för att skaffa sig egna, rymliga lokaler. Runt om i landet har nya vackra Rikets salar skjutit upp som svampar ur jorden. Sedan början av 1970 har man i medeltal iordningställt en ny Rikets sal i månaden.
Omkring 6.000 vittnen, som bor i och omkring Stockholm, insåg för inte så länge sedan behovet av en stor sammankomsthall. Det första spadtaget togs den 20 april 1976 på en tomt belägen omkring 1.500 meter från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Jakobsberg. Hundratals vittnen och intresserade personer ställde upp frivilligt och hjälpte till med byggnadsarbetet. Denna satsning inbegrep också tillverkning av 1.250 stoppade ekstolar. Efter bara sju månaders hårt arbete stod en praktisk och vacker sammankomsthall färdig att tas i bruk. Dagens Nyheter kallade byggnaden ”Skandinaviens säkert största bygge som uppförts med frivillig oavlönad arbetskraft, mest amatörer”. Byggnadsnämnden på platsen gratulerade, och en besökande bankdirektör förklarade: ”Något som detta är rentav omöjligt att göra nu för tiden! Men nu står er hall här i alla fall.”
STORA ANSTRÄNGNINGAR FÖR ATT NÅ UT TILL ALLA
Jehovas vittnen i Sverige har inte sparat sig någon möda för att nå ut till alla. Systematiskt bearbetas gång på gång detta avlånga land med de ”goda nyheterna”. Till och med i allra nordligaste Sverige, långt ovanför polcirkeln, når vittnena människor med sitt budskap. Också de samer, som ännu bedriver sin renskötsel i den del av landet som kallas Europas sista vildmark, söks upp av vittnena i predikoarbetet.
En same som bor i fjällvärlden hörde budskapet om Riket, tog emot det och är nu ett döpt vittne. Han färdas 48 kilometer över fem sjöar — på vintern med snöskoter och på sommaren med båt — för att nå närmaste huvudväg. Där plockas han upp av andra vittnen för att resa de återstående 87 kilometrarna till närmaste församlings mötesplats. Han uppskattar verkligen sanningen och kommer så regelbundet han kan. Vid ett tillfälle, när han skulle ta del i en kampanj med att dela ut bibliska traktater till hushållen, använde han sin snöskoter för att besöka isolerade samer. Tänk vilken ansträngning han gjorde! Det tog honom två hela dagar att dela ut tjugo traktater!
I sin strävan att nå alla människor har också vittnena besökt tusentals av de cirka 500.000 invandrare som kommit till Sverige under de senaste årtiondena. Det har gjorts stora ansträngningar för att hitta dem och predika för dem på deras språk. Vittnen som har invandrat till Sverige, såväl som svenska vittnen som lärt sig ett nytt språk, har letat upp dessa invandrare över hela landet och systematiskt besökt dem. På detta sätt har hundratals bibelstudier satts i gång. Sedan år 1970 har det som en följd av detta bildats 31 församlingar och över 30 andra grupper för invandrare. Det hålls möten på finska, spanska, italienska, portugisiska, serbo-kroatiska, grekiska, polska, arabiska och rumänska. På några av dessa språk håller man också krets- och områdessammankomster.
Detta arbete har fått resultat även utanför Sveriges gränser. Invandrare, som blivit vittnen sedan de kommit till Sverige, har spritt de ”goda nyheterna” till släktingar i sina hemländer. Andra har flyttat tillbaka till sina hemländer, där behovet att vittna varit större.
En frihetsälskande man i Portugal studerade i tolv år för att bli präst. Eftersom han tyckte att prästerna var alltför militanta, avbröt han denna bana och blev kommunist. Senare fann han att kommunisterna också var militanta och övergav därför kommunismen. När han skulle utföra militärtjänst i Portugal, flydde han från landet och hamnade i Paris. Där gifte han sig med en flicka som är dotter till en svensk general. Då dessa båda ungdomar var trötta på brutaliteten och våldet i världen, beslöt de att flytta till Sverige för att studera religion och filosofi vid Stockholms universitet. Vad hade de för avsikt? Att söka meningen med livet. De hade just börjat studera när ett vittne kom hem till dem. Han talade med dem om bibelns löfte om evig fred på jorden och satte i gång ett bibelstudium med dem. Med tiden blev de Jehovas vittnen. De har hjälpt flera portugisiska invandrare i Sverige att lära känna sanningen, och nu har de flyttat tillbaka till Portugal för att vittna där behovet är större.
De tusentals fartyg från hela världen som anlöper svenska hamnar anser man också vara ett lämpligt distrikt för evangeliseringsarbetet. I 40 olika hamnstäder har Rikets förkunnare särskilda identitetskort för att kunna besöka båtarna, tala med besättningen och sprida biblisk litteratur. Många bland besättningen känner till Jehovas folk från sina hemländer och blir så påminda om att vittnena predikar nitiskt i alla delar av jorden. — Matt. 28:19, 20; Apg. 1:8.
EN NEUTRAL KRISTEN STÅNDPUNKT
På grund av att Jehovas vittnen intar en neutral kristen ståndpunkt i politiskt och militärt avseende, blev många unga manliga vittnen under många år dömda till upprepade fängelsestraff på mellan en och sex månader. (Jes. 2:2—4; Joh. 15:19) Men de gjorde sig kända som mycket pålitliga fångar, och kriminalvårdsstyrelsen rekommenderade en gång fängelserna i landet att använda Jehovas vittnen för ansvarsfulla uppgifter.
Allteftersom verksamheten med att predika om Riket ökade i landet, sattes fler och fler vittnen i fängelse. Till slut underrättade kriminalvårdsstyrelsen regeringen om att Jehovas vittnen ”inte låter sig påverkas av straffverkställigheten”. Styrelsen framhöll att ”deras lagöverträdande har sin förklaring i en stark samvetsövertygelse” och att ”de i övrigt är välordnade medborgare”, vilket motiverar ”att en ordning prövas som gör det möjligt att för dem avstå från fängelsestraff”. Efter noggrant övervägande föreslog regeringen riksdagen att ge tillåtelse till att frita Jehovas vittnen från varje slag av inkallelse, sedan individuell undersökning gjorts. Riksdagen godkände detta den 25 maj 1966. Sedan dess har de svenska vittnena sluppit sitta i fängelse för samvetets skull.
FÖRSÖK ATT HINDRA ARBETET
De flesta religiösa organisationer är på tillbakagång i Sverige, och när det gäller medlemsantal har Jehovas vittnen på senare år gått om den ena efter den andra av dem. Denna ökning har orsakat stor förundran. Representanter för statskyrkan och frikyrkorna i landet har gång på gång stått upp och protesterat: ”Nej, nu har det gått för långt. Vi måste göra något för att stoppa dem.” Så till exempel sammanträdde 30 präster och lekmän i Uppsala stift år 1976 för att, som en tidning uttryckte det, ”förklara krig mot Jehovas vittnen”. De kom bland annat överens om att utarbeta och bland allmänheten sprida en ”upplysande” broschyr om Jehovas vittnen.
Under årens lopp har representanter för de olika kyrkosamfunden gett ut många böcker och broschyrer i syfte att ”avslöja” Jehovas vittnen som falska profeter. Jehovas vittnen är emellertid inte rädda för detta slag av publicitet, eftersom vi vet att det tjänar till att väcka många ärliga människors nyfikenhet.
Samma sak hände också med en serie om tre radioprogram som sändes i oktober 1976. En medarbetare vid Sveriges Radio tog initiativ till att producera tre program om Jehovas vittnen. Först verkade det som om han inte var ansluten till någon religiös organisation och därför skulle komma att producera opartiska program. Senare kom det fram att han var präst i liberala katolska kyrkan, som har 400 medlemmar i Sverige. Programmen skulle baseras på inspelade delar av församlingsmöten och på intervjuer med olika vittnen. Men sedan inspelningarna hade gjorts stod det klart att programmen skulle bli ett angrepp. Vittnena som intervjuades överöstes med provokativa frågor. Men de lät sig inte provoceras. I stället svarade de lugnt och sakligt. Efter inspelningarna klipptes och redigerades banden, så att programmen skulle ge sämsta tänkbara intryck.
Vad blev följden? Medarbetare vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor fick brev och telefonsamtal från lyssnare i hela landet. Dessa sade att de märkt skillnaden i anda mellan vittnena och deras angripare och att de tyckte att vittnena lät sanningsenliga. Vittnen berättade senare att släktingar, som tidigare varit motståndare till Jehovas folk, blivit intresserade av Rikets budskap, sedan de hört programmen. En tidningsskribent förklarade: ”Förföljelsen av Jehovas vittnen oroar mig. Det gör mig ont ända ner i hjärtat.” Men själva har vi funnit att förföljelse stärker och hjälper till att sprida vittnesbördet om Guds rike. (Apg. 8:1—4) I förbigående kan nämnas att Jehovas vittnen i Sverige i november 1976 noterade sitt dittills högsta antal förkunnare av de ”goda nyheterna”, nämligen 16.693, månaden efter radioprogrammen!
FÖREMÅL FÖR FORSKNING
Jehovas vittnens rekordartade tillväxt i Sverige har verkligen väckt förvåning, särskilt bland studerande och forskare som analyserar religiösa sekter. Några ”forskare” har som en följd av sina studier blivit Jehovas vittnen. En ung psykologistuderande följde med sin lärare till en Rikets sal för att ”studera” Jehovas vittnen. Han klagade sedan och sade att åhörarna skulle ha varit mer kritiska. Han menade att de var indoktrinerade. Strax efteråt satte man i gång ett bibelstudium med hans syster, och han ville vara med för att ”rädda” henne. Den unge mannen inbjöds att vara med, och han började ställa en rad frågor som han menade snart skulle slå ut vittnena. Han fann i stället svaren intressanta och medgav att vad man än kunde säga om vittnenas trosuppfattningar, så är de i alla fall inte hjärntvättade. Ett studium sattes i gång med honom, och nu är både han och hans syster döpta kristna vittnen.
Vid religionssociologiska institutet i Stockholm undersöker och katalogiserar man religiösa sekter. Detta institut har granskat Jehovas vittnen, och nyligen publicerades en forskningsrapport med titeln ”Jehovas vittnen på frammarsch”. I ett försök att förklara varför människor här i landet blir intresserade av vittnenas läror avslutar rapporten: ”En framtid och ett hopp erbjuds vid det egna hemmets dörr, direkt i överensstämmelse med biblisk profetia men i lika god överensstämmelse med djupa personliga behov. Framtiden är inte längre bara ett hot, den är också ett löfte.”
Samma rapport lägger märke till att vid en av områdessammankomsterna år 1976 var det övervägande antalet dopkandidater mellan 18 och 25 år. Denna tendens att så många unga människor kommer med är raka motsatsen till vad de andra religionerna i Sverige nu erfar. Men orsaken till detta är uppenbar. Många unga människor är besvikna på den religion som de växt upp i. Den yngre generationen i Sverige har dessutom smakat på vad den mycket höga levnadsstandarden har att erbjuda. Många tycker att framtiden ter sig alltför mörk och ger upp. De söker fly från verkligheten genom att hänge sig åt alkoholmissbruk, narkomani och moraliskt fördärv. Men när de får besök av Jehovas vittnen, finner några av dessa unga människor att ”en framtid och ett hopp erbjuds vid det egna hemmets dörr”, som den tidigare nämnda rapporten helt riktigt sade. Detta hjälper dem att inse vad samma rapport också sade: ”Framtiden är inte längre bara ett hot, den är också ett löfte.” De överger sedan sitt egensinniga handlande för att börja ett nytt levnadssätt i det andliga paradiset, vilket ger mycket större tillfredsställelse.
Detta är vad många människor, både unga och gamla, gör i Sverige. Tillsammans med gudaktiga människor ur alla nationer åtnjuter de välsignelserna av ett andligt paradis, medan de väntar på upprättandet av det fysiska paradiset här på jorden.