De ”goda nyheterna” når ut till en av jordens ”mest avlägsna” delar

AUSTRALIEN, ”ökontinenten” på andra sidan jordklotet, är större än något land i västra Europa. Men det bor bara omkring 13 1/2 millioner människor av olika nationaliteter där.

Terrängen och klimatet varierar mycket i detta glest befolkade land på nära 7.700.000 kvadratkilometer. Det sträcker sig från tropikerna i norr till ökenområdena i det inre, från världens största korallrev — Stora Barriärrevet, som myllrar av liv — till den gigantiska, karga Ayers Rock i ödsliga omgivningar. I östra Australien får man rika skördar av sockerrör, vete och andra sädesslag. Här bor omkring 61 procent av befolkningen.

Men när en resande kommer över på andra sidan av Australiska kordillererna, som sträcker sig från norr till söder längs ostkusten, då förvandlas sceneriet från frodigt kustlandskap till mjuka kullar för att sedan övergå till slätter och halvöken. Det finns gott om saltsjöar och öken i områdena omkring Ayers Rock i Australiens inre. Den stora, torra australiensiska slätten gör att denna ökontinent är idealisk för ullproduktion och gynnsam för kreatursuppfödning. I inlandet är jordegendomarna eller ”stationerna”, som de kallas, mycket stora.

Därför har det inneburit en utmaning att fullgöra Jesu befallning att vara ”vittnen om mig . . . till jordens mest avlägsna del”. (Apg. 1:8) Låt oss gå tillbaka i tiden omkring 70 år, då verket började, och återuppliva några av de upplevelser som de hade som då tog del i att predika de ”goda nyheterna” i denna avlägsna del av jorden.

Vid slutet av 1800-talet, när kolonisationen bara var omkring 100 år gammal, fick några bibelkunniga personer litteratur som utgetts av Internationella Bibelstudiesällskapet eller bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades, från släktingar och vänner på andra sidan havet. På den tiden invandrade också bibelforskare från England och kom till Perth i Västaustralien och till Brisbane i Queensland och bildade församlingar i dessa städer.

KONTOR OCH TRYCKERI

År 1904 upprättade bibelforskarna ett avdelningskontor i Melbourne i Victoria för att dra försorg om verksamheten i Australien och på Nya Zeeland. År 1915, vid en sammankomst i Melbourne, var det 250 närvarande, och 14 blev döpta. År 1935 nådde 30 radiostationer ut till både de isolerade och de tättbefolkade områdena i Australien med bibelns sanning.

Avdelningskontoret flyttades från Melbourne till Sydney i mars år 1929. Man utvidgade det år 1932. Senare, år 1972, uppförde man ett stort tryckeri på tomten för att framställa tidskrifterna Vakttornet och Vakna! För närvarande utvidgar man ytterligare. Omkring 60 män och kvinnor tjänar vid detta avdelningskontor.

Det har krävts stora ansträngningar, och man har fått uthärda en hel del för att nå människorna i de isolerade områdena. Ännu i våra dagar finns det bara en enda väg som förbinder den östra delen av landet med den västra — en sträcka på omkring 4.000 kilometer. Om man bortser från östkusten, som är mest tättbefolkad, så är de enda förbindelserna mellan norr och söder en väg genom kontinentens inre samt en mycket enslig väg längs den mineralrika västkusten.

UNDER PRIMITIVA FÖRHÅLLANDEN

Den nu avlidne Bert Horton började år 1921 samarbeta med bibelforskarna i gruvstaden Kalgoorlie i Västaustralien. Horton berättade: ”Jag sände in min ansökan om att bli ’pionjär’ (som heltidsförkunnare av Guds rike kallas). Mitt förordnande kom — hela Västaustralien!” Tillsammans med Frank Rice och två andra män utrustade Horton en husbil så att man också kunde laga mat i den och ha med sig förnödenheter för livet på vägarna. De färdades med sin husbil tvärs över den till synes oändliga Nullarborslätten och besökte alla avlägsna städer i staten. En av männen berättar: ”På den tiden fanns det inga vägar, så med hjälp av några blåkopior, som vi fick från ett oljebolag, färdades vi från ’tank till tank’ (isolerade platser där det fanns tillgång till vatten). Vi förde med oss två 200-litersfat med bensin samt vatten och matförråd. Vi besökte stationerna utefter vägen och talade med invånarna om bibeln.”

En annan ”pionjär”, som varit i inlandet länge, är Arthur Willis. År 1933 gav han sig i väg tillsammans med två kamrater för att bearbeta ett distrikt som omfattade den nordligaste delen av Västaustralien, tvärs över den landsändan. Willis berättar: ”På den tiden var resande berättigade till att få kött gratis. På alla stationer dit vi kom kunde vi bara ta för oss vad vi ville ha. Vi fann några som lyssnade och tog emot sanningen på stationerna och i städerna.” Sedan de lämnat Darwin längst upp i norr, färdades de söderut till Katherine och sedan österut mot Queensland och kusten. Willis erinrar sig: ”På den tiden fanns det inga asfaltvägar i området. Jag kommer ihåg när vi kom till västra Queensland. Vi var där i tre dagar och färdades 160 kilometer genom svart jord. Leran fastnade på hjulen, tills de inte kunde snurra längre. Vi blev då tvungna att ta av stänkskärmarna för att alls kunna ta oss fram.”

År 1936 företog Arthur Willis och Bill Newlands en ännu längre resa för att nå inlandet. I en lastbil på 11/2 ton gav de sig i väg från Sydney på en 20.000 kilometer lång resa som varade i mer än ett år. De körde rakt västerut från Sydney och nådde slutligen mitten av landet och tog då av norrut mot Darwin och sedan ner utefter västkusten till Perth. Det var under denna resa som de träffade Charles Bernhardt 800 kilometer in i landet och norr om Adelaide i södra Australien. Den här mannen hade kommit i kontakt med Rikets budskap omkring tre år tidigare, när två ”pionjärer” uthärdade den hetta och isolering som det innebar att resa fram och tillbaka från Adelaide till Alice Springs. Bernhardt önskade bli döpt, när Willis och Newlands kom dit. Han ägde två hotell i Coward Springs och William Creek, och det är många som sedan den tiden lärt känna de ”goda nyheterna” genom honom. Nu, vid 85 års ålder, tjänar Bernhardt fortfarande som ”pionjär”, och han gör varje år åtskilliga resor i ett fyrhjulsdrivet motorfordon till de isolerade områdena i södra Australien.

Följande erfarenhet, som Joe Bell, en annan av dessa ”pionjärer” i inlandet, hade, visar samma anda. Bell hade på den tiden ett förordnande 480 kilometer nordväst om Brisbane, och han cyklade till de omkringliggande ”stationerna”. Han säger att det var ett svettigt och hårt jobb. ”På många ställen måste jag bära min cykel, därför att jag kom in i den ena sandbanken efter den andra, och det fanns praktiskt taget inga vägar där. En del av dessa resor var mycket farliga. De enda levande varelser som man såg på de öppna fälten var kringströvande hjordar av ungtjurar. Ibland kunde de vara farliga, eftersom de var mycket nyfikna och kom för att se vad som närmade sig. Många gånger måste jag ta min tillflykt upp i ett träd och vänta där i timmar tills de betade sig i väg därifrån och så gav mig en chans att fortsätta min färd.”

Aubrey Baxter, en annan ”pionjär”, cyklade tusentals kilometer genom centrala och norra Queensland. Han påminner sig: ”Vi råkade ut för en hel del intressanta saker. En natt låg jag över på en stor boskapsstation. Nästa natt tillbringade jag många kilometer längre bort tillsammans med en kängurujägare och sov på jordgolvet i hans lilla hydda, som var omgiven av hundratals stinkande känguruhudar. Att försöka sova med skockar av ylande dingos (inhemska vildhundar) runt omkring var inte heller så lätt.”

DET ANLÄNDER MISSIONÄRER

Under senare delen av 1940-talet anlände några missionärer för att hjälpa till med att sprida de ”goda nyheterna”. De hade utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gilead, en missionärsskola som vittnena upprättat i Förenta staterna. Två av dessa missionärer var John Cutforth och Donald MacLean från Canada. De här båda männen tjänade under många år som resande kretstillsyningsmän. MacLean erinrar sig: ”Det blev en chock att få reda på att min första australiensiska krets var belägen precis på motsatt sida av jordklotet från Gileadskolan sett — i sydvästra Australien! Jag skickades till världens ände!” MacLean berättar en av sina erfarenheter: ”Vi nykomlingar upplevde många fascinerande episoder, när vi färdades genom de isolerade områdena. Mitt första möte med en grupp emuer (stora strutsliknande fåglar) var intressant, men nervpirrande. Jag mötte en emufamilj, som spärrade vägen för mig, då jag körde motorcykel genom ett område i inlandet. De är ovanligt nyfikna fåglar, och de fascinerades tydligen av förkromningen på spegeln och styrstången, som blänkte i solskenet. Jag kände inte till hur man behandlar en emu, så därför vågade jag inte köra med full fart genom flocken och kanske riskera livet, utan jag stannade motorcykeln. De stora fåglarna stod där länge och visade inte minsta tecken på att vilja flytta på sig, så jag bestämde mig för att göra något. Jag tutade och rusade motorn, men emuerna kom bara närmare, och deras nyfikenhet ökade. Jag blev minst sagt paralyserad! Jag beslöt mig för att ta chansen och sätta full fart genom flocken, som bara skingrade sig tillräckligt för att släppa fram mig. Sedan jagade fåglarna mig längs vägen, och när jag ökade farten till 55 kilometer i timmen fann jag att de fortfarande hängde med. Det var inte förrän jag kom upp i 65 kilometer i timmen som jag kunde köra ifrån dem, till min stora lättnad!”

MacLean erinrar sig sitt första besök i den tidigare omnämnde Charles Bernhardts provianthandel och hotell: ”När vi kom till William Creek, fann jag att tåget gjorde ett långt uppehåll, medan männen rusade som galna till baren för att skaffa sig ett förråd av kallt öl. När jag kom in i baren blev jag mycket förvånad över att se en skylt på väggen med uppmaningen: ’Läs Vakttornet, som förkunnar Jehovas rike som världens hopp.’ En annan skylt hade uppmaningen: ’Läs Vakna!’ Tidskrifter, broschyrer och inbundna böcker låg framme på bardisken. När alla till slut blivit serverade och var belåtna, bad Bernhardt att männen skulle lyssna på honom: ’Mina herrar, vill ni lyssna på mig! Jag uppmanar er att skaffa exemplar av världens bästa tidskrifter!’ Var och en av männen tog därefter emot exemplar av Vakttornet och Vakna! och lämnade bidrag för dem, stoppade dem i fickan, slängde kassen med öl över axeln och återvände till tåget. Ingen svor eller kom med fräckheter, när han var i Bernhardts bar, på grund av respekt för honom som en kristen. Bernhardt framförde sedan de ’goda nyheterna’ till alla på tåget, och han började med lokföraren.”

Hela Australien får nu regelbundet lyssna till de ”goda nyheterna” genom de 525 församlingarnas arbete. Resande tillsyningsmän besöker alla delar av landet, och det finns mer än 28.000 verksamma Jehovas vittnen i detta land.

URINVÅNARNA FÅR HÖRA DE ”GODA NYHETERNA”

Enligt en folkräkning, som företogs år 1971, finns det bara omkring 106.000 urinvånare, och flertalet bor på landsbygden och i inlandet. Det har gjorts stora ansträngningar för att nå ut till dem. Ben Brickell, som vid sin död för flera år sedan använt 44 år i heltidstjänsten, färdades många hundra tusen kilometer med trampcykel, motorcykel och bil, och han talade med urinvånarna på stationerna och i kolonierna. Han använde planscher och diagram för att förklara budskapet. Vid ett besök i Wave Hill-området i Nordterritoriet tillbringade Brickell omkring en timme tillsammans med 80 urinvånare, som satt med korslagda ben på marken, medan han förklarade Guds uppsåt för dem med hjälp av målade planscher, som framställde bibliska händelser och löften. På grund av sitt arbete bland urinvånarna och i inlandet blev Brickell välkänd i Australien. En annan gång talade han till en grupp urinvånare, som uppgick till mer än 100 personer, på en plats nära Alice Springs i mitten av landet. Några urinvånare har blivit trogna förkunnare av Riket.

Australien med sina långa avstånd, sitt inland, som för det mesta är ogästvänligt, och sin glesa befolkning har inneburit en utmaning, men Guds ords säd, som under årens lopp har såtts ut bland människorna där, har burit frukt, många gånger på ett häpnadsväckande sätt.

De goda nyheterna om Guds tillträdande världsregering blir predikade från de tättbefolkade och industrialiserade städerna vid kusten till kontinentens ”döda hjärta”. År 1940 fanns det ett Jehovas vittne på 2.764 invånare. Men nu är en på 483 ett verksamt Jehovas vittne i Australien. Så också här, i en av jordens avlägsnaste delar, uppfylls Jesu befallning.

”Uppför er nu endast på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna om den Smorde, för att jag, vare sig jag kommer och besöker er eller är frånvarande, må få höra om de ting som gäller er, att ni står fasta i en ande och med en själ kämpar sida vid sida för tron på de goda nyheterna och inte i något som helst avseende låter skrämma er av era motståndare.” — Fil. 1:27, 28.