Sång till Jehovas pris på Marshallöarna
”SJUNGEN till Jehová en ny sång, ... förkunna hans lov på öarna”, tillkännagav profeten Jesaja. (Jes. 42:10—12, Åkeson) Vilka träffande ord när man tänker på Marshallöarna! Jehovas kristna vittnen här sjunger i glädje Guds lov och talar med andra om honom.
De flesta av Marshallöarna är atoller, det vill säga korallrev som inramar vackra blå laguner. Marshallöarna består av två ökedjor omkring 1.300 kilometer långa och med ett ungefär 200 kilometer brett mellanrum. Den östra gruppen kallas av invånarna på öarna för Ratak (”soluppgången”), och den västra Ralik (”solnedgången”). Dessa tropiska öar ligger 3.200 kilometer sydväst om Hawaii.
EN NÄRMARE BEKANTSKAP
Människorna som bor på Marshallöarna är kortväxta, kraftiga, vänskapligt sinnade. De är en blandning av sydöstasiater (främst indonesier) och kaukasiska raser men räknas inte som polynesier. Deras liv flyter ganska lugnt, stämt efter de ljuva söderhavsbrisarna, den tropiska hettan och höga luftfuktigheten. Några av de skickligaste navigatörerna i världen kommer från Marshallöarna — folket här visar sig nämligen ha ett utpräglat sinne för navigering utan instrument.
Under andra världskriget var Kwajalein, den atoll bland Marshallöarna som är mest känd, ett japanskt fäste. Japanerna drevs bort från Kwajalein under en fem dagar lång, häftig strid år 1944. Men under två månader före den striden hade de allierade fällt 15.000 ton bomber över atollen. Invånarna har tagit intryck av både japaner och amerikaner. Medelålders och äldre människor här både talar och läser japanska, medan den yngre generationen klarar sig med engelskan. Men man samtalar nästan uteslutande på marshallesiska. I dag är befolkningen uppdelad i två religiösa grupper, protestanter och katoliker. Men sann tillbedjan utövas också. Hur började det?
Powell Mikklesen, en amerikansk affärsman, var det första vittne för Jehova som kom till Marshallöarna. Han började förkunna budskapet om Riket här under senare delen av 1960-talet. Senare seglade han och hans hustru Naoma den 3.200 kilometer långa vägen från Hawaii till Marshallöarna i sin tvåmastade, 9 meter långa segelbåt ”Integrity”. De navigerade fel och kom till atollen Aur, där de fann infödingarna nära svältdöden. De räddade dem genom att dela med sig av det förråd de hade. Detta ledde till att man fick ett positivt svar, när man bad om tillstånd för Jehovas vittnens missionärer att komma till Marshallöarna. En sådan förfrågan hade tidigare blivit avslagen. Missionärerna kom från Hawaii, och de har modigt fortsatt det fina arbete som Mikklesens påbörjade.
ÖINVÅNARNAS GENSVAR
De ”goda nyheterna” skänker många av öinvånarna andlig frihet. Den protestantiska och den katolska kyrkan här lär till exempel att helvetet är en stor kokande ”järngryta” i himmelen, där den som är ond får lida genom att doppas i det kokande vattnet medan den andra halvan av kroppen lider kval av att ätas av maskar. Men Jehovas vittnen visar dem som vill lyssna att bibelns helvete är människosläktets gemensamma grav och att de döda inte är vid medvetande eller kan lida pina någonstans. — Pred. 9:5, 10; Hes. 18:4.
Vilken glädje det är att se det starka inflytande som Guds ord och ande har haft på familjelivet här! Ett par med barn var på väg att skiljas. Hesburn, den äkta mannen, var känd för att vara en som drack mycket och gärna slogs. Gång efter annan slog han även sin hustru, Tarelong, som började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. En kväll, sedan Tarelong blivit misshandlad av sin berusade man, kände hon sig manad att begå självmord, men hon vände sig till Jehova i bön och bad om styrka. Inom några minuter kom hennes man tillbaka hem och bad för första gången om ursäkt för sin grymma behandling. Han fick veta att Tarelong övervägde att låta döpa sig och sade att han också ville bli döpt. En missionär besökte Hesburn för att förvissa sig om vad hans motiv var, och denne tidigare motståndare höll fast vid att han ville bli döpt. Ett studium sattes i gång, som blev både intensivt och koncentrerat, och inom två veckor kunde Hesburn tillfredsställande besvara grundläggande bibliska frågor. Detta par legaliserade sitt äktenskap och genomgick sedan vattendopet vid en kretssammankomst. I dag är Hesburn förordnad äldste i Majuroförsamlingen, och Tarelong förkunnar de ”goda nyheterna” för andra som reguljär pionjär.
Spiritismen frodas på Marshallöarna. På varje atoll finns det människor som botar och förbannar med ”demonkraft”. Två berömda demoner är Worejabato och Limokein, och de som arbetar under deras inflytande säger sig ha kraft inte bara att bota sjuka utan att också låta en dödsförbannelse drabba en intet ont anande släkting. En man kan betala medicinmannen för att denne skall få den flicka mannen tycker om att bli kär i honom. Det är många som går omkring i ett omtöcknat tillstånd eller som uppför sig underligt, och de som känner dem säger att de blivit förbannade av ”demonmedicin”.
Levi och Liellen, ett äldre par, var kända för att besitta mystiska krafter. Många, däribland sådana som hade höga ställningar i kristenhetens kyrkor, sökte upp detta par och betalade stora summor för att få andra botade eller förbannade. När emellertid Levi och Liellen lärde sig bibelns sanning — att spiritismen är av djävulen och en styggelse i Guds ögon — slutade de omedelbart upp med denna verksamhet, fastän de utövat den hela sitt liv och den var deras medel till uppehälle. Deras tidigare kunder blev besvikna. Vilken lättnad och vilken glädje sanningen skänker dem som blir befriade från demonernas förslavande makt! — Joh. 8:32; 5 Mos. 18:10—12.
BIBELNS SANNING DRIVER UT FRUKTAN
Anne Lelet var namnet på en äldre kvinna, vars kärlek till bibelns sanning drev ut fruktan för människor. Hon var gift med en protestantisk pastor, och själv undervisade hon vid missionsskolor på Kwajalein och på Majuro. År 1966 blev hon förlamad i högra sidan på grund av en hjärnblödning. Fem år senare hittade hon i sin bibel broschyren ”Dessa goda nyheter om riket”, på marshallesiska. Den hade lagts dit av hennes dotter, som studerade tillsammans med Jehovas vittnen på Ebeye. Anne ville också studera och accepterade snabbt de grundläggande sanningarna i bibeln.
Inte fullt en månad senare, i samband med sonhustruns död, ställdes Anne inför ett trosprov beträffande en sed på Marshallöarna, som kallas ”Eoreak”. Enligt den seden skall alla släktingar och vänner till den döda samlas, när sex dagar gått efter begravningen, och avsluta sorgetiden. Man tror att den dödes ande vid den tidpunkten står upp, går mot lagunen, badar, klappar i händerna och stiger mot himmelen. Alla anhöriga och alla vänner iakttar den här dagen, eftersom de menar att den åstadkommer försoning, där det behövs, eller löser meningsskiljaktigheter som kan ha funnits mellan dem och den avlidne. När Anne vägrade att följa denna oskriftenliga sed, uppmanade sonen henne och hennes sängliggande man att flytta från hans hem. Hon fortsatte ändå att studera bibeln och satte stor förtröstan till Guds ord.
När Anne för första gången ville vara med vid ett kristet möte, inväntade hon en taxi. Den kom aldrig, så hon promenerade de 320 meterna till Rikets sal. För en människa i hennes belägenhet var det en verklig prestation. Hon var alldeles utmattad när hon kom fram — det var första gången hon gått så långt efter förlamningen. I april 1972, vid 72 års ålder, började hon förkunna de ”goda nyheterna” från hus till hus. Folk häpnade över att denna protestantiska lärare bytt religion och över att hennes hälsa förbättrats så avsevärt. Uppenbarligen hade hennes verksamhet med att vittna från dörr till dörr gjort att krafterna tilltog och hon fick bättre färdighet att gå. Anne blev änka i december 1972, blev döpt månaden därpå och blev en förkunnare om Riket på heltid, det vill säga reguljär pionjär, i december 1975.
STORSLAGNA FRAMTIDSUTSIKTER
I dag tjänar 192 förkunnare av Riket i tre församlingar på Majuro och Ebeye. Människorna här på Marshallöarna ger gynnsamt gensvar till sanningen. Intresset kan skönjas i närvarosiffran när man firade åminnelsen av Jesu Kristi död år 1977; det var 539 närvarande.
Under tjänsteåret 1977 har Jehovas vittnen på Marshallöarna sett en 3-procentig ökning bland dem som predikar de ”goda nyheterna” för andra, och 15 procent av förkunnarna var i heltidsförkunnartjänsten som pionjärer. Vilken glädje det är att ha ett vittne på 130 invånare på dessa spridda och avlägsna Marshallöar! De kristna här kan med Guds andes hjälp hålla ut i sin tillbedjan av Jehova och nitiskt förkunna hans lov på dessa vackra atoller i Stilla havet. — Jes. 42:12.