Uthållighet medför Guds välsignelse i Pakistan

PAKISTAN, som på urduspråket ordagrant betyder ”heligt land”, har varit självständig stat i bara trettio år. Historiskt sett är det emellertid ett gammalt land. Då Abraham levde, fanns det redan en hög kultur i Mohenjo-Daro i den bördiga Indusdalen och i Harappa i Punjab. Något mer än tre hundra år före Kristi födelse ledde Alexander den store sina trupper genom det område som nu kallas Pakistan. I början på 700-talet enligt den vanliga tideräkningen förde arabernas invasion av södra delen av landet, nu känd som Sind, muhammedanismen till dessa trakter, och det var religionen — muhammedanismen — som var orsak till att staten Pakistan grundades.

Pakistan, som ligger i Asien vid Arabiska havets kust väster om Indien, är på intet sätt en liten nation. De 192 förkunnarna av de goda nyheterna om Guds rike i detta land har över sjuttio millioner människor att vittna för.

Riket hade förkunnats i den här delen av världen många år innan Pakistan blev en politisk stat. Från bergstrakterna i norr till Punjabs bördiga slätter och Sinds ofruktbara öken arbetade några få nitiska vittnen för Jehova bokstavligen som ”pionjärer”, i det de sökte efter uppriktiga människor som önskade lära känna Guds ords sanningar. De använde alla slags transportmedel, överfyllda tåg, hästar och hästfordon, oxkärror och ibland till och med kameler.

I likhet med aposteln Paulus lärde sig dessa vittnen ”hur det är att ha det knappt ställt” och ”hur det är att ha överflöd”. (Fil. 4:11, 12) I byarna bodde de hos byborna i deras små hus av lera tillsammans med höns, kor och getter. I städerna fick de logi i pukka-hus (hus av cement eller tegel) hos intresserade personer eller på billiga, smutsiga hotell. Några av de första som tog del i detta givande arbete, som ofta utfördes under stark hetta och åtföljdes av sådana sjukdomar som tyfus, dysenteri och malaria, var Edwin Skinner, Ron Tippen, Clarence Taylor och Randall Hopley från England. Bland dessa var också Claude Goodman, som trots svårigheterna talar om den tid han använde i detta ”pionjärarbete” som de bästa åren i hans liv.

För att förstå varför det är förhållandevis få människor som under årens lopp gett gensvar till nyheterna om Riket måste man känna till att 97 procent av Pakistans befolkning är muhammedaner. Muhammedanerna tror att Koranen är Guds slutliga uppenbarelse som ersätter bibeln, vilken, säger de, inte innehåller den ursprungliga texten. För att få några att lyssna till en biblisk framställning måste man därför antyda att de, trots att de är förtrogna med Koranen, kanske aldrig har haft tillfälle att höra vad de andra ”heliga skrifterna”, som finns i bibeln, har att säga om de nuvarande världsförhållandena och framtiden. Av nyfikenhet och naturlig artighet lyssnar människor ofta och tar emot biblisk litteratur.

På grund av de växande ekonomiska problemen, som är lika påtagliga här som i den övriga världen, håller många människor med om att vi befinner oss i de ”yttersta dagarna”, men tanken på ett jordiskt paradis är ny för dem. (2 Tim. 3:1; Upp. 21:3, 4) Nästan alla tror, liksom många i kristenheten, att jorden skall förstöras och att paradiset blir i himmelen. Att människor i allmänhet tycker om att samtala om religion gör emellertid arbetet från hus till hus mycket glädjefyllt. Många gånger kan dessa samtal pågå en halvtimme eller mer, och man kan avge ett gott vittnesbörd om Guds rike i angenäm miljö i människors hem.

ATT GE SIG I KAST MED PROBLEM

Medan det mesta vittnandet från hus till hus utförs bland muhammedanerna, leds de flesta bibelstudierna med människor som är till bekännelsen kristna, vilka utgör en betydande del av de 3 procent icke-muhammedaner som finns i Pakistan. Flertalet av dem som nu tar del i att förkunna de goda nyheterna om Riket har därför kommit från denna del av befolkningen. I början är det inte lätt att finna dessa människor i städerna. Men när en familj fått besök, leder detta ofta till kontakter med andra. Ibland måste de ”förlorade fåren” själva göra stora ansträngningar för att lära känna sanningen, som framgår av följande erfarenhet:

En ung katolsk man gick fram till ett vittne på gatan, då hon gick från hus till hus, och frågade efter en bok om bibeln. Han skaffade sig Sanningen som leder till evigt liv på urduspråket och lämnade villigt sin adress. Det visade sig att han bodde i en tjänarbostad som tillhörde en stor muhammedansk egendom. Man startade ett bibelstudium med honom vid första besöket och ordnade så att han fick det första exemplar av bibeln han någonsin hade ägt. Han började genast besöka mötena, men bara några månader senare förbjöd den dam, på vars egendom han bodde tillsammans med sin hustru och lille son, vittnena att komma dit regelbundet. Oförskräckt och ännu ivrigare att fortsätta studierna kom han emellertid regelbundet till Rikets sal på sin cykel för att studera. Han började snart nitiskt leda bibelstudier med andra och förkunna offentligt från hus till hus och sökte alltid efter möjligheter att uttrycka sin tacksamhet för vad han hade lärt sig. Sedan början av år 1977 är han en överlämnad, döpt medlem av församlingen och har tagit del i tjänsten som hjälppionjär.

Ett annat problem i Pakistan är den utbredda analfabetismen. Omkring 84 procent av de invånare som är över fem år gamla kan varken läsa eller skriva. Regeringen har försökt övervinna detta problem, men befolkningstillväxten på över 3¹/2 procent årligen utgör ett stort hinder. Analfabetismen har emellertid inte hindrat fårlika människor från att ge gensvar till budskapet om Riket. (Joh. 10:27) Följande exempel belyser detta:

I Quetta, som ligger på 1.670 meters höjd över havet och är huvudstad i provinsen Baluchistan, hörde för några år sedan en till bekännelsen kristen kvinna budskapet om Riket, när hon var hemma hos ett av Jehovas vittnen. Kvinnan, som var mor till tio barn, överlämnade sitt liv till Gud och blev döpt. Två av hennes döttrar tog också emot sanningen kort därefter. Under de år som gått har detta vittne fått visa stor tro och beslutsamhet för att kunna fortsätta att förkunna de ”goda nyheterna” för andra och detta inte bara därför att hon saknar regelrätt utbildning, utan också på grund av att hon saknar hjälp från mogna kristna. Vintrarna är mycket kalla i Quetta, och de som har möjlighet flyttar då därifrån till varmare delar av landet, medan många tar sin tillflykt till Quetta på sommaren för att komma ifrån Karachis extremt fuktiga klimat eller den intensiva hettan i Punjab. I många år har detta vittne tillsammans med andra tre gånger om året färdats 1.600 till 2.250 kilometer för att besöka Jehovas vittnens sammankomster.

Sedan början av år 1977 tjänar en av hennes söner som ”pionjär med särskilt uppdrag” 1.120 kilometer hemifrån och bistår en grupp bröder som kommer tillsammans i en liten stad i Punjabs bördiga område.

VERKSAMHETEN I PUNJAB

En grupp på mer än tjugo panjabitalande vittnen kommer från små städer och byar utspridda över ett stort område. Eftersom Pakistan till stor del är ett jordbruksland, bor större delen av befolkningen i byar, där husen är gjorda av lera och dit det inte går några ordentliga vägar. På grund av kommunikationsproblem och sex dagars arbetsvecka håller Jehovas vittnen i det här området alla sina möten i sin lilla Rikets sal på veckans enda lediga dag. Det har inte varit lätt för dessa vittnen att gå framåt i andligt avseende.

Språket utgör ett annat problem. Var och en av Pakistans fyra provinser har sitt eget språk, medan urdu är det stora, officiella språket i landet. För några år sedan översattes boken Sanningen som leder till evigt liv till urdu, och den har varit en stor tillgång när det gällt att hjälpa människor att få grundläggande kunskap i bibeln. Vakttornet kommer ut en gång i månaden på urduspråket, men i många år var det svårt att få in exemplar från Indien. Nu trycker emellertid Pakistan sin egen upplaga av den översättning som görs i Indien.

Punjab (som betyder ”fem floder”) är det mest produktiva jordbruksområdet i landet. Vete, ris, sockerrör och bomull hör till de viktigaste kulturväxterna. Detta är också den tätast befolkade provinsen. Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Pakistan är beläget i dess huvudstad Lahore, som ligger bara några kilometer från gränsen till Indien och är en mycket gammal stad, känd för sina forntida monument, sitt universitet och sina forskningsinstitut. Bland nära två och en halv millioner invånare finns femtiofem förkunnare av de goda nyheterna om Guds rike. Trots att flera av dessa i många år väl känt till det budskap som Jehovas vittnen predikat, har de helt nyligen blivit överlämnade, döpta medlemmar av församlingen. De försämrade världsförhållandena på 1970-talet har fått några att allvarligt tänka efter och att handla i enlighet med vad de en gång lärt sig, som i följande fall:

En kvinna började studera tillsammans med Jehovas vittnen omkring år 1955. Hon tyckte om vad hon fick lära sig och förberedde sig alltid för studierna. Då och då besökte hon mötena, trots att hennes make försökte hindra henne. Fastän hon talade med andra och läste dagens text varje dag för till bekännelsen kristna flickor där hon arbetade, tycktes hon fortfarande vara förbunden med kyrkan. Hennes make ingav den tanken. Under årens lopp studerade olika vittnen med henne, men studiet upphörde till sist, och man besökte henne bara då och då, eftersom hon tyckte om att läsa varje ny publikation som Sällskapet gav ut. En dag frågade hon helt överraskande om hon kunde få bli döpt, eftersom hon menade att hon hade väntat länge nog med att bli ett vittne. Man fick då veta att hon inte hade gått i kyrkan på tio år. Studiet återupptogs därför, och hon började besöka mötena regelbundet och blev ett överlämnat, döpt vittne i november 1976. Trots att hon nu är till åren kommen, använder hon en hel del tid till att vittna och leda bibelstudier med andra.

VID FOTEN AV HIMALAYA

Mer än 1.490 kilometer inåt landet norrut och 16 kilometer från Rawalpindi ligger Islamabad, Pakistans nybyggda huvudstad. Några timmars väg därifrån finner man barrskogsklädda berg och dalar och ser Himalayas snöklädda toppar resa sig i fjärran. Några av världens högsta berg ligger i Pakistan, och mycket av det hänförande landskapet är på grund av sin oländighet praktiskt taget ”orört” av civilisationen. De tio förkunnarna av de ”goda nyheterna” som kommer tillsammans i Rawalpindi utför större delen av sitt arbete i de två stora städerna. Två av dem bor i Islamabad.

I KARACHI OCH HYDERABAD

Det behöver inte sägas att det i ett så vidsträckt land och med så få vittnen är svårt att hålla människors intresse för Rikets budskap vid liv sedan det en gång blivit väckt. Men om människor verkligen är intresserade av Guds ords sanning, försöker de lära sig mer om den. I Pakistans största stad, Karachi — en gång en blygsam fiskeby vid Arabiska havets kust nära Indus’ mynning — har omkring sjuttio vittnen fyra och en halv millioner människor som sitt ”distrikt” att vittna för. Några vittnen har också ordnat så att de då och då kan fara till staden Hyderabad, som ligger 160 kilometer från Karachi, för att så sanningens säd där. Här följer ett exempel på hur en del av denna säd slagit rot:

För omkring fyra år sedan började man ett studium med en ung hemmafru. Den här unga kvinnan, som insåg behovet av att studera mer regelbundet och att besöka mötena, drog fördel av en möjlighet att flytta till Karachi på ett år för vidareutbildning på ett av sjukhusen där. Hon gjorde snabba framsteg. Snart använde hon en hel del tid till att vittna för studiekamrater, och år 1974 symboliserade hon sitt överlämnande åt Gud genom dopet. Trots att hon och hennes make nu är de enda vittnena i Hyderabad, skrev hon nyligen och uttryckte sin uppskattning av sanningen och den uppmuntran hon får genom brev och tillfälliga besök av bröderna från Karachi. Hon berättade att hon dagligen får tillfälle att vittna för unga medicine studerande. I synnerhet sedan hon hållit en medicinsk föreläsning över sådana ämnen som blodtransfusion eller medfödda missbildningar, får hon tillfälle att förklara bibelns syn på dessa frågor. Många lyssnar med intresse, och hon leder nu flera bibelstudier.

Med Jehovas andes hjälp och under änglarnas ledning finner nu Jehovas vittnen över hela Pakistan personer som är ivriga att lära känna sanningen om Gud. Vittnena där är fast beslutna att med uthållighet troget fortsätta att bekantgöra de ”goda nyheterna” till dess alla sådana personer är insamlade.