Hur personligheter förändras i Kenyas paradis
MILLIONER turister har haft Nairobi, Kenyas huvudstad, som utgångspunkt för sina safariturer. I nationalparkerna och reservaten spanar de efter lejon, elefanter, noshörningar, leoparder och andra fascinerande djur i deras naturliga miljö.
Lejonet, störst av rovdjuren, är det främsta dragplåstret för safarideltagarna. För många är tjusningen med en safari att få se dessa majestätiska djur smyga sig på, fånga och sluka ett byte bland villebråden på de fridfulla slätterna. Bibelns profetia i Jesajas elfte kapitel, där lejonet sägs äta halm liksom oxen och ligga i sämja med andra djur, kan verkligen med tanke på detta skådespel tyckas underlig.
Men en förändring av andligt slag, som är ännu märkligare, sker nu i ärliga människors personligheter. När de lär sig bibelns sanning, träder de in i ett andligt paradis, där de lägger av tidigare aggressiva egenskaper och i stället ikläder sig nya personligheter, som kännetecknas av frid och vänlighet. Denna förvandling har upprepats många gånger om i de omkring nittio församlingarna av Jehovas vittnen i Kenya. Och i Guds nya ordning kan man förvänta att även de grymmaste av de vilda djuren blir tama, för att leva i fred med människorna och alla andra av Guds skapelser på jorden.
Här är ett exempel på hur personligheten ”tämjs”:
En ung man från ett kaffeodlingsdistrikt nära Nairobi hade levat ett äventyrligt liv som vagabond. Han hade olika arbeten, bland annat som handelsman, ormfångare och kypare. Han slogs med polisen, främjade illegala aborter, gav många människor stryk och blev arresterad många gånger. En dag kände han sig förolämpad av sin arbetsgivare och beslöt att ”riva ut ögonen på honom”. Han skröt om det för sina grannar. En granne, som var ett överlämnat vittne åt Jehova, fick honom att ta sitt förnuft till fånga genom att svara: ”Om du studerade bibeln, skulle du vara en lycklig man, och du skulle inte vilja göra så ont mot din arbetsgivare.” En lycklig man — det var vad han önskade bli! Han frågade: ”Hur då?” och det ledde till ett bibelstudium. När han blev döpt vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Helig tjänst”, yttrade han: ”Sedan dess har jag aldrig försökt göra något ont mot min arbetsgivare eller någon annan. Ja, det skall jag säga er, nu är jag mycket lycklig.”
Verkligen en anmärkningsvärd förändring av personligheten!
DEN UPPFORDRANDE FÖRSTA TIDEN
När de första av Jehovas vittnens missionärer kom in i detta vackra land år 1956, ställdes de inför många uppfordrande situationer när det gällde att hjälpa människor att tillägna sig exakt kunskap i bibeln, så att de kunde iföra sig ”den nya personligheten”. (Kol. 3:10) Till skillnad från många andra afrikanska länder är Kenya en smältdegel för människor, vilkas utseende, sedvänjor och språk kan vara helt olika. Invandring från Nildalen, den centralafrikanska skogsregionen och Arabiska halvön har fört samman människor, som om möjligt är lika olika som ukrainare och eskimåer eller finnar och spanjorer. Kenya är hemvist för mer än fyrtio stammar, vilka härstammar från fyra huvudgrupper — bantu, den från Nilområdet, den hamitiska och den nilohamitiska. Förutom den stora befolkningen, som nu uppgår till omkring fjorton millioner och talar några tiotal olika språk, förekom det problem på grund av stamseder, analfabetism, omoraliskhet och spridd bebyggelse — de flesta människor bor för sig själva på små gårdar omgivna av åkrar.
Kristenhetens religioner, med en mångfald olika kyrkor, har grundat missionsstationer på många ställen i centrala och västra Kenya. Längs kustremsan har det arabiska inflytandet brett ut den islamiska religionen. Andra folk, som helt motstått inflytandet utifrån, har hållit fast vid sina traditionella former av tillbedjan.
Jehovas vittnen har använt sin välkända metod — vittnande från hus till hus, såväl som det tryckta ordet — för att hjälpa människor att tillägna sig biblisk kunskap. Bibelstudiehjälpredor har gjorts tillgängliga på swahili, Östafrikas ”lingua franca”, och på fyra av de större språken i Kenya.
PERSONLIGHETER FÖRÄNDRAS BLAND FOLK AV OLIKA SLAG
Wakamba, ett bantufolk som bebor de odlade kullarna och slätterna öster om Nairobi, är kända för sina fina träsniderier, sin traditionella förkärlek för jord och boskap och sitt tidigare polygama levnadssätt. Men här har Jehovas vittnens tidiga missionärsverksamhet gett resultat, eftersom det nu finns nitton verksamma församlingar i detta område. Från detta gladlynta folk, som är så skickligt i att uttrycka sig genom sång och dans, har det kommit många ”pionjärer med särskilt uppdrag”, som nu förkunnar de ”goda nyheterna”. Ett exempel på detta är följande:
Ett vittne, som nu har tjänat åtskilliga år som resande förkunnare och som ”pionjär” på nya distrikt, måste göra många förändringar i sin personlighet. Han lade märke till äldre, till bekännelsen kristna människors dåliga exempel, och på grund av att han inte fick den rätta vägledningen från bibeln, var han redan vid tretton års ålder hemfallen åt omoraliskhet, stöld, rökning och narkotikamissbruk. Två före detta skolkamrater kom till honom med sanningen, och deras förändrade liv var ett levande bevis för vad de sade. De som bodde där i trakten häpnade över hur han gjorde om sitt sinne, förändrade sin personlighet och blev en ren, väl ansedd och lugn person, som bidrog till den moraliska utvecklingen i samhället.
Teodlingarna, som är som gröna mattor, förskönar landskapet i det bördiga höglandet väster om Stora gravsänkan (Great Rift Valley). Det härdade folket i detta område går under namnet kalenjin och tillhör den nilohamitiska gruppen. I gången tid var de vildsinta krigare. Nu för tiden är de precis lika stolta över att några av världens ryktbaraste och mest framgångsrika långdistanslöpare kommer från deras led. Många av deras gamla seder lever kvar utan att påverkas, däribland långa pubertetsceremonier med omskärelseriter och omfattande undervisning i stammens traditioner och seder. Följande erfarenhet belyser hur bibelns sanning har framgång bland detta folk:
År 1968 blev en man oroad, när han såg Guds namn Jehova i en av Jehovas vittnens publikationer. När han undersökte Psalm 83:19 i sin bibel, insåg han att den katolska religionen hade dolt namnet för honom. Fylld av tvivel biktade han sig för prästen och talade om att han läst en framställning som förklarade bibeln. Prästen fördömde honom på det strängaste, bad på latin för ”hans synder” och gjorde klart för honom att han fick söka efter bibelns sanning på annat håll. Han hittade inte några vittnen där i trakten, men fick syn på deras publikationer i en bekants affär. Han fick undersöka böckerna där i affären, men affärsinnehavaren satte så stort värde på böckerna att han inte ville låna ut någon till honom. Någon tid senare fick vår unge vän tag i boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, och den hjälpte honom att tydligt inse sanningen om Guds namn och det orätta i bikten, vilken hans religion tillämpade. (2 Mos. 6:2, 3; Jes. 42:8; 1 Tim. 2:5) Innan han alls hade träffat något vittne beslöt han att skära av alla band med sin kyrka. Kort därefter hörde han talas om en kvinna, som hade flyttat in i området och som ”predikade en underlig religion”. Han letade rätt på henne, fann att hon var ett vittne, skaffade sig boken Sanningen som leder till evigt liv och läste ut den på tre dagar. Medan han studerade bibeln fick han möta mycket motstånd från sina föräldrar, forna vänner och grannar. Men med tiden kunde han till och med hjälpa några av dessa motståndare att börja studera bibeln. Han är nu en ”pionjär”-förkunnare av de ”goda nyheterna” och framhåller sanningen för andra. Hans vän affärsinnehavaren tog också emot sanningen.
Förflyttar vi oss längre västerut, når vi den vackra Victoriasjöns stränder, där luo, det enda Nilfolket i Kenya, bor. Luofolket, som invandrat från övre Nildalen, har en rad pubertetsriter. För att bevisa sitt mod underkastar sig till exempel de unga männen att man drar ut två eller fler tänder i underkäken på dem. Omfattande begravnings- och sorgeriter ger uttryck för deras starka tro på att man kan tala med döda förfäder. Kisumu är centralorten i området och den i storleksordning tredje staden i Kenya. En statstjänsteman där fick år 1965 för första gången höra talas om bibelns sanning av en av sina arbetskamrater. Han började visserligen inte själv studera bibeln på allvar, men han hälsade alltid vänligt på vittnena som gick förbi hans kontor. Det gick över tio år, men vad lycklig han var när han år 1976 symboliserade sitt överlämnande åt Gud genom att bli döpt i vatten! I sin glädje bad han att få privilegiet att betala hyran för den hall där kretssammankomsten hölls den vecka han blev döpt. På kort tid har han hjälpt närstående, däribland sin fru, att förstå sanningen och göra om sitt sinne.
Abaluhya är ett kollektivt namn på en stor grupp bantufolk, som bebor de höglänta trakterna nordöst om Victoriasjön upp till foten av det 4.322 meter höga Mount Elgon. Dessa människor tar emot sanningen med uppskattning i hjärtat. År 1976 övervann en femtonårig yngling i en by nästan på ekvatorn i denna västra del av Kenya mycket motstånd och överlämnade sitt liv åt Jehova. Sedan hörde han talas om sammankomsten ”Helig tjänst”, som skulle hållas tre månader senare i Nairobi, 340 kilometer därifrån. Han sökte sig ett arbete för att tjäna ihop pengar till resan. Den presiderande tillsyningsmannen i församlingen blev hans ”sparbank”. När han hade tillräckliga medel till sin egen resa, började han helt överraskande att spara ihop till en andra omgång. Till vem? Till en intresserad vän i hans egen ålder, som han önskade skulle få samma tillfälle att avnjuta områdessammankomstens program!
EN UPPFORDRAN NÄR DET GÄLLER MORALEN
Av alla stammar och folk i Kenya är massajerna förmodligen de som internationellt är mest kända. De har rykte om sig att ha okuvligt mod och vara aristokratiskt oberoende. Många av deras uråldriga seder förblir opåverkade av västvärldens civilisation. Man ser dem i deras effektfulla ockraröda dräkter och pärldekorationer. De livnär sig huvudsakligen på mjölk som berikats med koblod. ”Moran”-systemet finns fortfarande kvar. Unga män hålls då avskilda och får underkasta sig stränga regler för självförsakelse, med undantag av det sexuella, tills de utexamineras som äldste. En ovanlig sak när det gäller elgeyo/marakwetfolket är att de firar giftermålet först sedan bruden blivit havande. Dessa båda stammars levnadssätt visar vilka moraliska problem som de, och även andra som önskar förändra sin personlighet i enlighet med bibelns moralnormer, stöter på.
Här finns den vittutbredda sedvänjan att män och kvinnor lever ihop och skaffar barn utan något bindande och lagligen inregistrerat äktenskap. Många nöjer sig med ett försöksäktenskap enligt stamseden. Högt ställda krav på brudpris försenar eller hindrar ofta ansträngningarna att få ett äktenskap lagligen erkänt. Många har emellertid, sedan de lärt känna Guds upphöjda moralnormer, gjort uppriktiga ansträngningar att inregistrera sina äktenskap. Äldste bland Jehovas vittnen, som av myndigheterna är officiellt förordnade och erkända som vigselförrättare, har varit till stor hjälp för dessa människor. De är glada över att kunna utföra sina tjänster gratis — till skillnad från kristenhetens präster och pastorer, som ofta begär mycket betalt. Närmare 600 par har på så sätt fått hjälp att rätta sig efter Guds moralnormer. Här följer en typisk berättelse av ett sådant par:
Mannen försökte hindra modern till sina barn att studera bibeln med vittnena. Men kvinnan önskade behaga Gud, och därför höll hon ut och fortsatte att göra framsteg. När mannen vägrade att legalisera deras förbindelse, lämnade hon honom och fann sig i att ha mycket lägre levnadsstandard. Hon erfor sanningen i orden i Psalm 37:25, där det visas att Gud kommer att uppehålla dem som älskar rättfärdighet, och hon var i stånd att försörja de barn hon fick ta hand om. Detta förbryllade mannen, men han fortsatte att motstå sanningen ända därhän att han uppmanade politikerna att förbjuda Jehovas vittnens arbete i landet. Men han började på ett märkligt sätt att ”förvandla sig genom att göra om sitt sinne”. När han tog med sig sina barn på en utflykt, blev han oroad av sin treårige sons yttranden. Barnet kunde säga sådant som: ”Pappa, när du slutar röka och dricka och köper en sångbok och en bibel, då skall vi gå till Rikets sal, och du kommer inte att bli dödad.” Han gick slutligen med på att studera bibeln, gjorde framsteg, legaliserade sitt äktenskap och började tjäna Gud tillsammans med sin nu enade familj.
FRAMGÅNG PÅ SENARE ÅR
Sedan år 1973 har utvidgningstakten ökat. Händelseutvecklingen under det året visade tydligt att i första hand de inhemska vittnena måste axla ansvaret att sprida de ”goda nyheterna” till andra. Med Jehovas hjälp har de visat sig vara uppgiften vuxna, och de har haft framgång i att sprida budskapet till ännu avlägsnare delar av landet. På samma gång har, genom en rad händelser, de ständigt försämrade förhållandena i världen framstått allt tydligare. Allvarliga torkperioder har fått några att tänka på att de är beroende av den himmelske livsuppehållaren. Andra har fått hjälp att inse sanningen i bibelns profetior genom de ständigt stigande levnadskostnaderna och olika kriser som berört grannländerna. Världsomfattande problem, till exempel alkoholism, brott, narkotikamissbruk och upplösta familjer, har blivit allt vanligare. Detta har fått åter andra, särskilt de yngre, att inse att de religiösa ledarna har svikit dem och att de måste vända sig åt annat håll för att få sund vägledning. I alla delar av landet och bland alla grupper kontaktar och hjälper Jehovas vittnen människor som uppriktigt önskar iföra sig den nya personligheten och göra förändringar i sitt liv.
Under senare år har ”pionjär”-förkunnare, som undervisar om de ”goda nyheterna”, flyttat till många nya distrikt. Framgången har på några av dessa varit mycket uppmuntrande. I Limuru, en industristad nära östra kanten av Stora gravsänkan (Great Rift Valley), har på mindre än tre år antalet Rikets förkunnare ökat från ingen till sexton verksamma förkunnare av bibelns sanning. Under samma period har de arbetsamma kikuyu-, meru- och embufolkens bördiga jordbrukslandskap på det snötäckta Mount Kenyas sluttningar fått vara med om att antalet verksamma vittnen ökat från 30 till mer än 140. Bland dessa är en äldre kikuyuman, en mzee, som man ofta respektfullt kallar äldre män. Han föddes för omkring åttio år sedan, då man hade för sed att genomborra örsnibbarna och förlänga dem så mycket att de rentav kunde vikas över örats övre del. Han går ofta tjugo kilometer uppför och nerför kullarna, för att närvara vid kristna möten. Tillväxten har varit mycket stor, både runt Mount Kenya, vid Mau Escarpments skogklädda, natursköna sluttningar väster om Nakuru och i det väl uppodlade området runt omkring Kisii i sydvästra Kenya.
Vid Indiska oceanens kust nära Mombasa leder ett par tillsammans nitton bibelstudier i intresserade personers hem. De finner sådan glädje i sin tjänst som pionjärer att de gav sitt förstfödda barn namnet ”Pionjär”. I hela Kenya har under de tre senaste åren 1.045 personer blivit döpta som symbol av sitt överlämnande. Och fler är intresserade av att iföra sig den nya personligheten, vilket klart framgår av att antalet närvarande vid mötena ofta är dubbelt så stort som antalet vittnen. Vid firandet av Herrens aftonmåltid den 3 april 1977 överskred man för första gången 5.000, då 5.582 var närvarande.
Ja, förändringar av personligheter sker bland alla folk i Kenya. Vi har endast nämnt ett fåtal här. Människor hör bibelns budskap och gör om sitt sinne — från Mount Kenyas glaciärer, som ligger högre än någon i Klippiga bergen i Amerika eller i Alperna i Europa, till de sköna, tropiska sandstränderna vid kusten, och från de torra, ökenartade områdena i norr genom bergiga skogar och bördiga höglänta jordbruksområden till Masai Maras gräsbevuxna slätter vid randen av Serengetis lågslätter. Så när du tänker på Kenya, med dess fascinerande vilda djur i naturlig miljö, det majestätiska lejonet, som smyger sig på en gasell för att döda, tänk då också på de personligheter och särdrag som förändras och görs om genom kraften i Guds ord. När du tänker på de olika sedvänjorna, vanorna och språken, tänk då också på hur dessa människor förenas till en enda lycklig familj av män och kvinnor som tjänar sin Skapare, därför att deras personligheter har förändrats. Ja, personligheter genomgår verkligen stora förändringar i Kenyas andliga paradis.
[Bild på sidan 22]
”Och lejon skola äta halm likasom oxar.” — Jes. 11:7.
”Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm likasom oxar. Ett spenabarn skall leka invid en huggorms hål och ett avvant barn sträcka ut sin hand efter basiliskens öga. Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra, vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av HERRENS kunskap, likasom havsdjupet är fyllt av vattnet.” — Jes. 11:6—9.