Våra gäster byggde dem!

Rapport från Japan

NÄR du hör uttrycket ”gäst”, vad tänker du då på? Sannolikt tänker du på att bjuda hem och på annat sätt visa gästfrihet mot personer som inte tillhör din familj. I stället för att förvänta att gäster skall arbeta under sitt besök brukar värdar i vanliga fall lägga sig särskilt vinn om att passa upp på sina besökare.

För en tid sedan hade Jehovas vittnen i Numazu i Japan en del ovanliga gäster. Det är i Numazu som Jehovas vittnens avdelningskontor för Japan ligger. När dessa gäster kom, var de beredda för arbete, och de hade med sig egna redskap och egen utrustning. Detta är inte utan motstycke. I många delar av världen har skickliga arbetare ställt sig till förfogande för att ta del i särskilda arbetsprojekt vid Jehovas vittnens avdelningskontor, som också kallas ”Betelhem”. Här i Numazu kom de frivilliga arbetarna från hela Japan, och de stannade kvar i mer än ett år.

Vad var det för arbetsuppgift som de ville fullgöra? Det var uppförandet av två byggnader för utvidgningen av Jehovas vittnens tryckerianläggningar i Japan. Detta kan ha förvånat somliga, eftersom två byggnader för samma ändamål byggdes år 1972. Men efter bara två år visade de sig vara otillräckliga.

Varför det? År 1971, när dessa byggnader planerades, hade Jehovas vittnen i Japan nått antalet 11.629. Tidskrifterna Vakttornet och Vakna! trycktes på den tiden i 192.000 exemplar per nummer. Men hösten 1974 hade antalet vittnen i Japan stigit till 26.355 (en ökning med 127 procent). Den motsvarande ökningen i efterfrågan på tidskrifter krävde en ökning i tryckeriverksamheten med 93 procent, till en genomsnittsupplaga av 371.445 exemplar för varje nummer. Det var tydligt att det behövdes större utrymmen.

Därför gjordes det upp planer för en fyra våningar hög byggnad med en sammanlagd golvyta på 1.457 kvadratmeter. Men invändningar från grannarna gjorde att man måste överge denna plan. Ett nytt utkast som gällde två byggnader av lägre höjd visade sig godtagbart. Sedan visade det sig att denna plan tillät större golvutrymme än byggnaden med fyra våningar. De två nya byggnaderna hade en sammanlagd golvyta på 1.533 kvadratmeter.

Båda byggnaderna skulle vara 10 meter höga — den ena på tre våningar och den andra på två våningar. Trevåningsbyggnaden skulle innehålla tolv bostadsrum. Den andra byggnaden skulle ha bara ett bostadsrum; resten av utrymmet skulle användas som utsändningsavdelning och lager.

Medan dessa byggnader uppfördes fortsatte behovet av biblisk litteratur som framställs av Jehovas vittnen att öka. Efterfrågan på tidskrifterna Vakttornet och Vakna! förde upp genomsnittsupplagan till 448.219 exemplar per nummer. Alla som berördes av detta var verkligen lyckliga när de två byggnaderna fullbordades i december 1975. De har varit en verklig tillgång för att hålla jämna steg med Jehovas vittnens ständigt växande verksamhet i Japan, där deras antal ökade till 41.201 i maj 1977.

BIBELN FÖRÄNDRADE DERAS LIV

Detta byggnadsprojekt var verkligen märkligt. Det var inte bara så att byggnadsarbetet utfördes av frivilliga — också den arkitektoniska utformningen och arbetet med ritningarna sköttes av våra gäster. Vad kunde förmå människor att fritt ge av sin arbetskraft under mer än ett år? Utan undantag var den främsta drivande kraften den ande som uppväckts i dem genom studium av bibeln.

Några av gästerna berättade om det som hade lett till att de lärde känna bibelns sanning. Två av dem berättade till exempel att de hade tillhört en radikal studentrörelse under sin universitetstid. På den tiden brukade de ta del i protestdemonstrationer. Detta hade varit ett uttryck för deras uppriktiga önskan att skaffa undan den vittomfattande korruptionen i denna tingens ordning och uppnå verklig fred och säkerhet.

Sedan hände något oväntat. En ung lärare som var med vid denna radikala studentrörelses möten började ge dem svar från bibeln. Den här läraren var inte ett Jehovas vittne, men som grundval för sina svar använde han småskriften ”Se, jag gör allting nytt”, som utgetts av Sällskapet Vakttornet. När han vid ett tillfälle inte kunde ge svar på vissa frågor, inbjöd han studenterna till sitt hem, där de träffade hans hustru, som är ett Jehovas vittne.

Studenternas intresse för hennes på bibeln grundade förklaringar gjorde också att den här läraren gav ett mera positivt gensvar. Resultatet blev att alla de tre unga männen blev döpta vittnen och började dela med sig åt sina medmänniskor av det hopp som de inte hade kunnat finna i sin studentrörelse. När dessa tre tidigare studenter fick höra om möjligheten att komma till Betel i Numazu för att ta del i byggnadsarbetet, var de bland dem som med glädje ställde sig till förfogande.

GÄSTERNA INBEGRIPER EN SOM HAFT TILLSYN ÖVER BYGGNADSARBETE

Det rådde ingen brist på arbetare till att uppföra de två nya byggnaderna. Men ett så stort projekt skulle kräva god organisation och skicklig ledning. Vem kunde ge den tillsyn som behövdes? Vid en kristen sammankomst i Nagoya blev en man med sådana kvalifikationer döpt i augusti 1972. Det var Tadazo Fukayama, som hade haft tillsyn över arbetet i en stor byggnadsfirma och hade trettio års erfarenhet i byggnadsbranschen.

Hans hustru hade blivit ett Jehovas vittne år 1958. Eftersom hon hade tre små barn, i åldrarna fyra år, två år och tio månader, kände hon behovet av vägledning för att uppfostra sina barn på rätt sätt. När ett vittne besökte henne och erbjöd ett kostnadsfritt bibelstudium, accepterade hon villigt detta. Vid den tiden visade emellertid hennes man inte något intresse. Han var upptagen av sitt arbete och lämnade hemmet tidigt varje dag och återvände sent på kvällen. Till sist gjorde hans arbete att han var borta från hemmet flera månader i taget, och han hade bara två veckor om året till att vara tillsammans med sin familj. Och även denna tid var splittrad på flera semesterperioder. Detta pågick i tolv år.

Under hela denna tid hade emellertid hans hustru, som blivit ”pionjär”, ett bibelstudium med sina barn och tog dem också med sig till kristna möten. Verkan av denna bibliska undervisning gjorde ett gynnsamt intryck på deras far. Han lade märke till att hans barn inte bara växte upp, utan också utvecklade goda mönster i fråga om inställning och uppförande. I sinom tid gifte sig hans dotter, och tillsammans med sin man började hon arbetet som ”pionjär med särskilt uppdrag”.

Slutligen accepterade också fadern ett bibelstudium med Jehovas vittnen. Sedan han lärt känna bibelns råd angående en fars ansvar i familjen, beslöt han att säga upp den anställning som gjorde att han var borta från hemmet så mycket. Han återvände hem för att förena sig med sin hustru och sina två nästan vuxna söner. — Ef. 6:4.

Men Tadazo Fukayama skulle få en överraskning. En månad efter det att han lämnat byggnadsfirman kom en representant från Betel i Japan till honom och frågade om han kunde tänka sig att ha tillsyn över byggnadsarbetet i Numazu. Med blandade känslor förklarade han att hans skäl för att lämna byggnadsarbetet var att han skulle kunna använda mera tid tillsammans med sin familj. Han fick emellertid veta att hela familjen kunde följa med honom. Då tvekade han inte. Vid Betel i Numazu kunde man förbereda sig för ytterligare fyra gäster. På så sätt fick dessa gäster och arbetare i Numazu erfaren ledning.

Lyckades de frivilliga arbetarna uppnå ett smidigt samarbete? Kommentarerna från en utomstående som kom för att rensa avloppsreningsanläggningen vid Betel ger ett gott svar. Eftersom han var van vid det ohövliga sätt och det grova språk som kännetecknar flertalet byggnadsarbetare, blev han förvånad när han lade märke till arbetarna vid detta byggnadsprojekt. ”Jag förstod att de var annorlunda”, sade mannen, ”eftersom jag aldrig har varit på en arbetsplats där människor räcker varandra verktyg och säger: ’Tack.’ Dessutom säger de: ’Gokurosama’!a Det är inte av denna världen!”

De frivilliga arbetarna har alla gett sig av nu, men de har lämnat efter sig ljusa minnen av sitt hårda arbete och det kärleksfulla umgänget. Dessa minnen blev uppväckta på nytt när ett särskilt möte hölls i Rikets sal vid Betel i Numazu den 19 mars 1977. Mötet gällde ett överlämnande av dessa utmärkta byggnader åt Jehova Gud till att användas till lovprisning av honom. Överlämnandetalet hölls av den besökande zontillsyningsmannen från Jehovas vittnens högkvarter i New York. Glädjande nog inbegrep åhörarna de tjugofem eleverna i Skolan i Rikets tjänst för församlingsäldste, vilken då hölls i Betel i Numazu. Och det mest glädjande av allt var att just denna tvåveckorsklass inbegrep den tidigare tillsyningsmannen för byggnadsarbetet, Tadazo Fukayama, som vid det laget var kvalificerad att också bli andlig tillsyningsman i den kristna församlingen och var med i denna klass.

Dessa två nya byggnader används nu till sin fulla kapacitet. Medlemmarna av Betelfamiljen i Japan är verkligen tacksamma, när de pekar på dessa utmärkta byggnader och säger: ”Våra gäster byggde dem!”

[Fotnoter]

[Bild på sidan 537]

Tadazo Fukayama — tillsyningsman för byggnadsarbetet och nu en kristen tillsyningsman