Venezuelaner drar nytta av Jehovas aldrig sinande skatter
DE MILLIONER dollar som för närvarande strömmar in i Venezuela — mer än nitton millioner dollar om dagen — ger invånarna där den högsta medelinkomsten i Sydamerika. Venezuela är det rikaste landet i Latinamerika, men dess fantastiska svarta guld — oljan — håller på att sina. Välunderrättade personer är bekymrade över de rapporter som visar att reserven är nere i 17,7 milliarder fat, vilket med nuvarande framställningstakt betyder att oljan kan räcka i bara tjugo år till.
En person som är oroad är Ovidio Pérez Morales, sekreterare åt romersk-katolska episkopatet, och han gav nyligen den här varningen: ”Vi lever i en störtflod av misshushållning, lyx och allmän dårskap. ... Drömmen om ett bekvämt liv, om överdriven profit och framgång till varje pris breder ut sig, och på en sådan livsfilosofi kan inget land byggas upp.”
Många venezuelaner får dock hjälp att tillägna sig en positiv syn på framtiden. Jehovas kristna vittnen i detta land berättar för dem om en skatt som är mycket mer värdefull än oljan, en andlig skatt som aldrig kommer att bli uttömd. (Jes. 33:6) För trettio år sedan, år 1946, var det bara tretton personer som var upptagna med detta arbete att undervisa i bibeln. Men år 1977 var det mer än tretton tusen (13.835) som besökte sina tretton millioner grannar med budskapet om en framtid fri från fruktan under Kristi styre. Hälften av vittnena har blivit döpta under de fyra sista åren.
Det är flera faktorer som har bidragit till att Jehovas vittnen har kunnat undervisa så många i Guds ords sanning. Numera kan de flesta venezuelaner läsa, eftersom regeringen omsorgsfullt har arbetat för att det skall finnas tillräckligt med skolor. Under de senaste åren har folk kommit att se bibeln i en bättre dager. Romersk-katolska kyrkan har ordnat med ”bibelveckan”, då man har kunnat köpa den katolska bibeln till nedsatt pris, och det har getts uppmuntran till bibelläsning. Därigenom har sådana föreställningar om bibeln, som att den är en omoralisk bok eller att man ”kan bli tokig” om man läser den, försvunnit.
En särskilt nyttig fördel med oljetillgången är att det byggts ett nät av mycket fina vägar över en stor del av Venezuela. Detta har gjort det mycket lättare att nå människor med de ”goda nyheterna” om Guds rike. Men fortfarande finns det platser dit man inte kan komma annat än med flygplan, flodbåt, curiara (kanot av urholkad trädstam), laståsna eller dylikt.
BLIND MAN VAR MED OM ATT HJÄLPA ANDRA
Människor i alla levnadsställningar och i skilda omständigheter gläds över att kunna få exakt kunskap i Guds ord. På ön Margarita i Karibiska havet, dit det är en fem timmars resa med färja från fastlandet, var det en blind man på tjugoett år som accepterade bibelns budskap. Han hade förlorat synen, då han var tolv år gammal, under lek med en tumbarancho, en fyrverkeripjäs, av största storleken. Han försörjde sig genom att sjunga tillsammans med en grupp musiker på orten. Men när han blev ett Jehovas vittne, sade han upp sitt engagemang för att komma ifrån det myckna drickandet och utsvävningarna som följde med denna sysselsättning. I nästan ett år nu har han använt omkring nittio timmar i månaden till att dela med sig av bibelns sanning till andra. Hur kan han göra det?
Vittnena har öppnat sina hem för honom, och man turas om att hjälpa honom till distriktet, där han tar del i att offentligt förkunna de ”goda nyheterna”. Han försörjer sig genom att laga korgmöbler — en färdighet som han lärde sig på skolan för blinda i huvudstaden Caracas. Där lärde han sig också läsa blindskrift. I synnerhet detta har varit till nytta för honom. Från bandinspelningar av bibelhandboken Sanningen som leder till evigt liv har han gjort en översättning till blindskrift, som han själv använder, och därigenom har det blivit möjligt för honom att undervisa andra i bibeln. Tre av dem han studerat med är nu vittnen.
UNDERBARA FÖRÄNDRINGAR I PERSONLIGHETEN
Det oskattbara värdet i bibelns budskap har förmått många venezuelaner att förändra sin personlighet till det bättre. En portugisisk invandrare berättar:
”För några år sedan hade jag vänner som, precis som jag, gjorde stöldkupper och använde alla slag av narkotika, däribland LSD. En natt när jag strövade omkring med gänget ropade någon plötsligt: ’De fyra J:na!’ (Alla fyra hade vi namn som började på J; Joao, Jesús, Jorge och José.) Bara en kort tid därefter dog Jorge och José vid en skottväxling.
När jag befann mig på polisstationen för tionde gången, skyldig till stöld, bad jag inom mig till Gud av hela mitt hjärta. Jag lovade honom att jag aldrig någonsin skulle stjäla igen. Samma morgon blev jag frigiven.
Jag ville lämna hela denna värld av våld bakom mig och började arbeta tillsammans med min bror Manuel i hans bageri. Det kom en gammal man dit och erbjöd mig ett exemplar av Vakna! som jag tog emot. Jag tyckte så mycket om tidskriften att jag bad honom om mer litteratur. När han kom för att ta mig med till ett möte i Rikets sal, hade jag redan läst igenom hela boken Sanningen som leder till evigt liv.
Eftersom boken visade att man måste bli döpt, ville jag vara beredd. Jag sade till mig själv: ’Jag är alldeles för blyg för att tala med någon av vittnena om dopet, men om de skulle ta upp det med mig, ja, då skall jag ha badbyxorna på mig!’ Så första gången jag gick till Rikets sal hade jag badbyxorna under kostymbyxan.
Min bror Manuel var mycket ond på mig för att jag var tillsammans med vittnena och överöste mig med skällsord. Men mitt uppträdande var så annorlunda nu. Jag använde inte längre narkotika, stal inte, drack mig inte drucken eller begick sexuell omoraliskhet.
Min familj lade märke till den stora förändringen hos mig, och en efter en började de också studera bibeln. Min bror Alfonso sade: ’Må vara att den där religionen är väldigt dålig, men människorna är bra!’ Nu är Alfonso och hans hustru och min yngste bror Carlos döpta allesammans, och till och med Manuel studerar.
José, en vän i familjen och min brors arbetskamrat i bageriet, uppskattade också mitt goda uppförande och gjorde vissa förändringar i sitt eget. Han hade varit brottare, så han hade tidigare avgjort alla diskussioner med sin fysiska styrka. Men nu när han blivit ett vittne, försöker han vara fridsam mot alla. För Josés bror Ernesto var bibelns hopp om ett paradis här på jorden särskilt tilltalande. Han gifte sig med den som var mor till hans fyra barn men som han tidigare hade övergett, och nu är båda döpta vittnen. Och till sist gifte sig Fernando, bror till José och Ernesto, med den som var mor till hans barn, och båda två förbereder sig för att bli döpta.
Min stora önskan var att få tjäna Jehova som pionjär, men på grund av en stor skuld kunde jag inte göra det. Jag bad till Jehova. Företagsinnehavaren erbjöd mig höjd dagslön. Jag sade till honom att han kunde ge mig löneförhöjningen eller en timme kortare arbetsdag och att jag föredrog att få gå en timme tidigare, klockan 17 i stället för klockan 18. På det sättet skulle jag kunna använda två eller tre timmar om dagen i tjänsten för Gud som ’pionjär’. Samtidigt talade jag med Jehova i bön. Innehavaren accepterade förslaget, och jag gick genast ut som hjälppionjär.
Allt detta tillskriver jag Jehovas oförtjänta omtanke, för jag förtjänar det inte.”
UNGA MÄNNISKOR GER GENSVAR
Bland dem som gör stora förändringar i sitt liv finns unga människor. Venezuela är verkligen ett land med ung befolkning; 70 procent av den är under trettio år. I stället för att grunda sitt framtidshopp på Venezuelas svarta guld har några av dem kommit att inse värdet av den andliga skatt som Jehova Gud erbjuder sitt folk.
I en stad nära Caracas, uppe i de svala bergstrakterna, var det en ung långhårig, skäggig hippie, med gitarren över axeln, som tillsammans med sin vän, en fanatisk ateist och kommunist, hade försökt finna vägen till en bättre värld. I sitt sökande hade de studerat österländska religioner. Slutligen kom de till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor och bad om ett bibelstudium. Båda renade sig från sitt tidigare leverne och är nu döpta vittnen, och de grundar sitt hopp för framtiden på den vishet och den kunskap som finns i bibeln.
TROGEN TROTS MOTSTÅND
Ibland när någon tar emot bibelns sanning kan det medföra bittert motstånd från familjen. Den erfarenheten fick en ung syrisk kvinna. Hon visste ingenting om Venezuela förrän en syrisk affärsman från Venezuela på besök i sin hemtrakt valde henne till sin hustru. Hon byggde upp en ny tillvaro, långt borta från sin familj, och fick fyra barn. Hon var en så hängiven romersk-katolik att hennes man, som hade en materialistisk inställning, gjorde invändningar mot det myckna bedjandet och de flitiga kyrkobesöken. Då den här syriska kvinnan fick besök av ett vittne, som var pionjär, kunde hon inte tala ett ord spanska, men genom gester förklarade hon sin kärlek till sin arabiska bibel.
Det gjordes anordningar för att hon skulle få studera på arabiska med ett libanesiskt vittne, för det mesta i någon annans hem eller per telefon. Hennes man blev rasande över att hustrun upphört att vara romersk-katolik (vilket var bättre för hans affärsverksamhet) och studerade med Jehovas vittnen. Han portförbjöd vittnena. Han förbjöd sin hustru att gå till Rikets sal. Han avskedade hembiträdet, ett vittne. Han flyttade telefonen. Han tog dit kvinnans mor och andra medlemmar av familjen från Syrien, för att de skulle utöva påtryckning på henne. Han skrek ut hotelser mot henne, vägrade tala med henne, simulerade sjuk och tog revolvern med sig när han gick hemifrån. Han gick till och med så långt att han tog henne till en medicinsk klinik och fick henne drogad på falska anklagelser, i hopp om att namnet Jehova på det sättet skulle raderas ut ur hennes sinne. Men allt var förgäves. Hon fick andligt bistånd från flera kvinnliga vittnen och fortsatte att göra framsteg, gick till mötena, tog del i att förkunna bibelns sanning för andra, lärde sig tala spanska flytande och blev döpt.
Till slut ville maken ha skilsmässa. Hon var då havande med deras femte barn. Mannen drog ändå väl försorg om henne, och hon kunde nu tjäna Jehova utan våldsamt motstånd hemifrån. Men efter ett år saknade mannen kamratskapet med sin vackra hustru och glädjen att få se de fem barnen växa upp. Han saknade den hemlagade maten och att få kläderna tvättade. Han tyckte att han förlorat allt. Så han återvände hem, och familjen är återförenad.
Förutom att vittna för den inhemska befolkningen har Jehovas vittnen nått ut med bibelns budskap till den drygt halva millionen invandrare som har kommit till Venezuela sedan andra världskriget. En del av invandrarna från Italien, Portugal, Spanien, Östeuropa och Mellanöstern har haft god framgång med att undervisa sina släktingar beträffande Guds löften om en bättre tingens ordning.
Jehovas vittnen i Venezuela fortsätter att hjälpa ärliga människor att göra de andliga skatterna till sina. Det är en glädje att få tala om att några venezuelaner ger gynnsamt gensvar. I stället för att lita till den välfärd som oljan kan ge lär de sig att blicka framåt mot en evig framtid under Guds, rike med Kristus som konung. Måtte många fler komma att uppskatta det bestående värdet i andliga rikedomar.