Inblick i nyheterna

Katolska kyrkan nedvärderar bibeln

● Den romersk-katolska kyrkan i Italien har gett ut en ny översättning av bibeln med tryckningstillstånd av kardinalärkebiskopen av Milano. I inledningen uttrycker denna kyrka sin inställning till bibeln med orden: ”Bibeln ... kan inte kallas vare sig sann eller falsk. Är den sann till exempel när den förklarar världens uppkomst?” Kyrkan svarar: ”Sanningen i bibelns första kapitel befinner sig inte på den vetenskapliga forskningens nivå”, utan dessa kapitel är ”tidiga traditioner och tidigt tillrättalagda myter”.

I inledningen heter det också: ”De historiska berättelserna återger ofta förhållandena sådana som de verkligen var; ibland är de utsmyckade i så hög grad att de blivit episka poem.” Som exempel på detta anför man att Jonas bok och delar av Daniels bok ”inte är en rad historiska fakta”. Det sägs att sådana bibliska uppteckningar liknar en ”roman”.

Likväl heter det i bibeln: ”All av Gud ingiven skrift är nyttig till undervisning, till bestraffning, till tillrättavisning, till uppfostran i rättfärdighet.” (2 Tim. 3:16, J. P. E. Benelius’ romersk-katolska sv. övers.) Är det rimligt att mena att sanningens Gud skulle inspirera osanningar som människor skulle få undervisning om? Skulle Jesus lära ut osanningar och sedan säga till sina efterföljare: ”I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria”? — Joh. 8:32, Benelius.

Donerat blod som offer?

● I ”Philippines Daily Express” för 11 april 1977 hette det: ”Botgörare i Negros Occidental har funnit på ett unikt sätt att uppnå förlåtelse för sina synder. Stiftets fastlagskommitté i provinsen organiserade ett unikt blodgivarprogram, som ersatte gisslingen och korsbärandet.” Det meddelades att omkring ett hundra män hade ”donerat blod som offer”.

Somliga kan uppfatta det som humanitärt att ge blod som skall användas för transfusionsändamål. Det är tydligt att åtminstone somliga anser att det är religiöst förtjänstfullt och andligen gagneligt att göra detta. Men från biblisk ståndpunkt sett är ett sådant ”offer” inte till någon nytta för givaren, utan utgör i stället ett brott mot Guds lag.

Den vise kung Salomo i det forntida Israel erkände mycket riktigt i bön till Gud att ”ingen människa finnes, som icke syndar”. (1 Kon. 8:46) Och det finns ingen ofullkomlig och syndig människa som kan åstadkomma något ”offer”, som skulle kunna ge henne själv förlåtelse för hennes synder eller ha denna inverkan på andras synder. Endast Jesu Kristi lösenoffer har denna renande kraft. Som den kristne aposteln Johannes uttryckte saken, när han skrev till sina medtroende: ”Jesu ... blod renar oss från all synd.” — 1 Joh. 1:7; Ps. 49:7—9.

Det stadgades också uttryckligen i Guds lag till hans forntida folk att blod, som togs från en kropp, inte fick användas till någonting alls, utan skulle gjutas ut. (5 Mos. 12:16) Längre fram uppmanades de kristna uttryckligen att avhålla sig ”från blod”. (Apg. 15:28, 29) Att ”donera blod som offer” har därför ingen som helst verkan och äger inte heller Guds godkännande.

Indianers skarpsinne

● I tidskriften ”National Geographic” berättades det för en tid sedan om de ovanliga huichol-indianerna i bergskedjan Sierra Madre Occidental i västra Mexico. Författaren anmärker beträffande de missionärer som arbetade bland dessa indianer, som dyrkade elden och solen: ”Jag fann [att de] måste dämpa sin evangeliserande roll.” För att belysa detta framhåller han att ”i det lilla kapellet lade jag märke till att [det katolska] altaret var vänt mot öster, den heliga riktningen för huicholerna; på vardera sidan om altaret fanns en schamans [häxdoktors] ceremonistol, som också var vänd mot öster”. Han lägger märke till att ”de kristna helgonen och de inföddas gamla gudar hedras i kyrkan liksom i huicholtemplen”.

”National Geographic” citerar också en indians yttrande till en forskare några år tidigare: ”Om de kristna ber till helgon som är formade av träsnidarna, varför skulle då inte huicholerna be till solen, som är så mycket bättre danad?” — Juni 1977, sid. 850.

För många hundra år sedan gjordes en liknande iakttagelse om trä i händerna på en forntida träsnidare: ”Hälften av trät har han bränt upp i eld. På den hälften lagar han kött, grillar en stek och blir mätt och varm därtill. ... Resten har han gjort till gud, till sitt beläte, för det nöter han knä, för det faller han ner, han ber till det och säger: ’Rädda mig, ty min gud är du!’” En sådan person, heter det vidare, kommer aldrig att erkänna att ”det är lögnverk jag håller i handen! — Jes. 44:16, 17, 20, V. Heymans sv. övers.

Nutida pöbelvåld

● Flertalet amerikaner anser förmodligen att religiösa pöbelhandlingar är något som hör till det förflutna när det gäller deras land. New York ”Times” rapporterar emellertid att ”Jehovas vittnen, som sökte predika sitt evangeliska budskap” i Brooklyn, möttes av ”så många som 40 unga [chassidiska (ultraortodoxa)] judar”, som krävde att vittnena skulle ”lämna det till stor del judiska området kring 47th Street och 14th Avenue”.

Pöbeln gav eftertryck åt sina krav med hjälp av järnstänger, tegelstenar och stenar. ”Sju vittnen omtalade att de blivit misshandlade”, heter det i ”Times”. En av dem, som vid Maimonides Medical Center fick behandling för en skulderskada, befanns senare också ha fått hjärnskakning. — 30 maj 1977, sid. 19.

Ögonvittnen omtalar att chassidéer (”de fromma”) i alla åldrar överföll också äldre människor, däribland en kvinna i 60-årsåldern. Bilar vandaliserades, biblar och biblisk litteratur förstördes. En förteckning över personer som tillhörde vittnenas församling på platsen stals, och de som var upptagna på den började få telefonsamtal med hotelser.

Utan tvivel är det så att flertalet etniska judar, även om de inte instämmer i vittnenas religiösa uppfattningar, inte godkänner detta våld mot fridsamma människor, vilkas enda motiv är en önskan att hjälpa. Likväl är det tragiskt att se sådan intolerans visas av några av dem som själva tidigare lidit fruktansvärd förföljelse från nazisterna. Helt visst borde dessa tidigare offer för intolerans hata intolerans mest av alla.