Inblick i nyheterna
Vad gör någon till en god medborgare?
● En dansk familj blev nyligen av federala appellationsdomstolen förvägrad kanadensiskt medborgarskap. Domaren George Addy vid domstolen skrev emellertid att ”de båda som hade överklagat gjorde intryck på mig som goda och ärliga människor med en djup religiös tro, som de omsätter i handling i sitt dagliga liv. De är medlemmar av den rörelse som kallas Jehovas vittnen. ... Både mannen och hans hustru tror uppenbarligen djupt på det etiskt riktiga i att arbeta, och de har aldrig utnyttjat de sociala förmåner som står att få i vårt samhälle. ... Deras barn är ovanligt prydliga och uppmärksamma, och familjen är i alla avseenden en mönsterfamilj.”
Varför ville då just denne domare inte ge dem medborgarskap? ”Det enda hindret för att bevilja dem medborgarskap”, skriver Ian Hunter, som tillhör den juridiska fakulteten vid University of Western Ontario, var att de, när de skulle avlägga trohetseden, inte ville gå med på att ta del i någon krigsansträngning.
Hunter framhåller: ”Den som är världsligt vis kan betrakta herr Jensen som en dåre. Andra menar att han är uppriktig men vilseledd. Andra anser honom naiv. Jag för min del menar att Jensen (som jag inte känner) är ett helgon, vars ståndpunkt är ett exempel på den säregna vishet hos helgonen, som världen oundvikligen förväxlar med galenskap.”
”Vi beviljar regelmässigt medborgarskap åt skurkar, som snart fyller våra fängelser, och drönare, som [blir feta] på vårt befängda välfärdssystem, men vi bestraffar ... en redbar man, som inte vill ta del i krigets slaktning. På något sätt tror jag att Canada skulle vara starkare och tryggare, också i krigstid, om herr och fru Jensen välkomnades bland ’mina medkanadensare’.” — London ”Free Press” (Ontario), 28 augusti 1976.
Troheten står högst
● Överallt i världen i vår tid går det utför med moralnormerna. Fler och fler gifta människor har sexuella förbindelser med någon annan än sin äktenskapspartner. Likväl visar undersökningar att de flesta av dem som begår äktenskapsbrott inte finner någon lycka.
Sociologiprofessorn C. B. Broderick vid University of Southern California förklarar att de uråldriga moralförbuden i de ”tusentals samhällen som har fördömt otrohet” är välgrundade. Han säger: ”Dessa traditionella moralförbud är grundade på vissa fundamentala [sanningar] angående förhållanden människor emellan. Bland dem är principen att inget samhälle kan fungera utan förväntan att äktenskapsrättsliga avtal skall hållas i ära — och inget äktenskapsrättsligt avtal är av något värde, om det inte av parterna krävs trohet mot avtalet.”
Den här sociologen förklarar att det förhållandet att man binder sig för en ”ledande princip, till exempel den gyllene regeln, förefaller i mina ögon förebygga varje handling [till exempel äktenskapsbrott], som har möjlighet att fördärva en annan människa. Jag har sett den vånda som otrohet kan medföra, men jag har aldrig sett att någon blivit tillintetgjord av trohet.”
Efter att ha lagt fram många andra understödjande punkter drar han slutsatsen: ”På grund av alla dessa skäl anser jag att äktenskaplig trohet är av stort värde för individer, för äkta par, för familjer och för hela samhället.” Denna uppfattning är i samklang med den uppfattning som äktenskapets upphovsman, Jehova Gud, hyser. Han förklarar: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” — Hebr. 13:4, 1917 års övers.; Ords. 5:15—23.
Mänskliga ”vargar” — ingen myt
● I publikationen ”Family Health” för oktober 1976 hette det: ”Två aktuella fall, ... som rapporterats av läkare från University of Kentucky, visar att lykantropi — vanföreställningen att man håller på att bli en varg — inte är en sedan länge försvunnen myt, utan en psykisk sjukdom som fortfarande förekommer.” En av de drabbade var en medelålders man som ”ofta sov på begravningsplatser och ylade mot månen som en varg”. Den andre, en yngre man, ”kände ett obetvingligt behov av att jaga levande kaniner och äta upp dem”.
Somliga läsare kan betrakta sådana rapporter som blott och bart kuriosa, medan andra inser att detta ger ytterligare stöd åt bibelns skildring av kung Nebukadnessars vansinne. I uppfyllelse av en profetisk dröm, som uttyddes av profeten Daniel, drabbades denne babyloniske monark av sinnessjukdom i sju år ”och måste äta gräs såsom en oxe”. Beträffande hans mentala rubbning har det sagts: ”Den form av vansinne han drabbades av, då stoltheten satte hans förnuft ur funktion, var den som kallas lykantropi, varvid patienten inbillar sig att han är något oskäligt djur och uppträder som ett sådant.” (”The Westminster Dictionary of the Bible”, sid. 422) Efter sju år gav Gud Nebukadnessar förståndet åter.