En uppenbarelse — av Jehovas vilja och uppsåt

”LYCKLIG är den som läser, och lyckliga äro de som höra profetians ord och bevara det som är skrivet däri.” (Upp. 1:3, Åkeson) Varför kan detta sägas om Uppenbarelseboken, när så mycket av dess innehåll är symboliskt, består av tecken och bildliga framställningar?

Ja, varför? Därför att även om framställningarna är bildliga, så är mycket av innehållet begripligt och ger oss inblick i Guds vilja och uppsåt, vilket utgör en grundval för lycka. Uppenbarelseboken talar om Jehovas domar över de onda; den lovordar Guds tjänare för deras uthållighet, berättar om hur de vinner seger och beskriver hur alla oförbätterligt onda till sist skall förgöras och rättfärdigheten slutgiltigt triumfera.

I många avseenden kompletterar och fullständigar Uppenbarelseboken på ett glädjande sätt Första Moseboken. Första Moseboken 1:1 talar om himmelens och jordens skapelse, och Uppenbarelseboken 21:1 talar om en ny himmel och en ny jord. Kapitel 3 i Första Moseboken avslöjar hur synd och död kom in i världen, och i Uppenbarelseboken meddelas det hur slutet kommer för dessa ting. I Första Moseboken talas det vidare om ett livets träd och en flod som gick ut från Eden, och i Uppenbarelseboken berättas det symboliskt om flera livets träd och om en flod med livets vatten som flyter ut från Guds tron.

VAD? VEM? VAR? NÄR?

I somliga översättningar bär denna bibelbok rubriken: ”Den helige aposteln Johannes’ Uppenbarelse”; i andra kallas den bara ”Johannes’ uppenbarelse”. Men det stämmer inte. Vad den verkligen är beskrivs så här: ”En uppenbarelse genom Jesus Kristus, som Gud gav honom, för att visa sina slavar de ting som inom kort måste ske. Och han sände ut sin ängel och framställde det i tecken genom honom för sin slav Johannes.” — Upp. 1:1.

Aposteln Johannes berättar själv om att han vid den tid, då han såg dessa syner, var förvisad till ön Patmos för att han ”hade talat om Gud och vittnat om Jesus”. (Upp. 1:9) Johannes förvisades dit mot slutet av kejsar Domitianus’ regering, som avbröts år 96 v.t., och strax därefter blev Johannes frigiven. Det är därför inte alls omöjligt att det var just det året som Johannes såg de syner som han har skildrat i skrift.

När skrev han ner vad han såg? Den livfullhet som präglar beskrivningen av vad Johannes såg och hörde talar för att han skrev ner det omedelbart. Att han hade för vana att skriva ner det utan dröjsmål tycks framgå av den befallning han fick att inte skriva ner vissa ting som han just hade hört, vilket visar att den speciella synen utgjorde ett undantag. — Upp. 10:4.

BUDSKAP TILL DE SJU FÖRSAMLINGARNA

Talet sju är i bibeln en symbol av fullständighet, och i synnerhet Uppenbarelseboken framhäver detta, eftersom ”sju” förekommer ett femtiotal gånger i den boken. Först nämns sju församlingar, sju andar, sju gyllene lampställ och sju stjärnor.a

Efter sina hälsningsord och några inledande fraser förklarar Johannes att han ser en härlig syn av den uppväckte Kristus och hör Skaparen kalla sig ”Alfa och Omega”. (Upp. 1:8) Därpå namnger Johannes sju församlingar som han sänder budskap till. Först lovordar han församlingen i Efesus, och sedan förebrår han den för att den har övergett den kärlek den först hade, men han lovar en belöning efter sinnesändring. Smyrnaförsamlingen får uteslutande lovord och löfte om livets krona som belöning för trohet intill döden. Församlingarna i Pergamus, Tyatira och Sardes får både lovord och varningar. Om de ändrar sinne, skall de bli belönade. Församlingen i Filadelfia får emellertid enbart lovord och löfte om belöning. Laodiceaförsamlingen får däremot endast omild kritik, eftersom den varken är varm eller kall; men förutsatt att den ändrar sinne och segrar får den löfte om belöning, ja, att få sätta sig med Jesus på hans tron, liksom också han har segrat och satt sig med sin Fader på hans tron. — Upp. 2:1—3:22.

SEX SIGILL BRYTS

Johannes ser nu en syn av himmelen, där han får en härlig, bländande anblick av Skaparen, som sitter på en tron, omgiven av fyra lysande skapelser, som är fulla av ögon, och därtill av tjugofyra äldste som sitter på troner och som säger: ”Du är värdig, Jehova, ja vår Gud, att få härligheten och äran och makten, därför att du har skapat alla ting.” — Upp. 4:9—11.

Den som sitter på tronen har en skriftrulle tätt förseglad med sju sigill, och Johannes gråter därför att ingen är funnen värdig att bryta sigillen. Sedan framhålls det att det faktiskt finns en som är värdig att bryta sigillen, nämligen lejonet av Juda stam, Jesus Kristus, och lovprisning ges upprepade gånger både åt Jehova och åt Lammet. — Upp. 5:11, 12.

I och med kapitel sex börjar Johannes få se hur Lammet bryter sigillen. Då det första sigillet bryts, uppenbaras en rättfärdig, segerrik krigare på en vit häst; det är Jesus Kristus. När de tre följande sigillen bryts, blir vi påminda om Jesu stora profetia om krig, hungersnöd och farsoter, som utgör en del av ”tecknet” på att slutet är inne för denna världens ordning. (Luk. 21:7, 10, 11) Då det femte sigillet bryts, får Johannes se kristna martyrer, som ber om att hämnd skall utkrävas för deras blod. Stor oro i himmel och på jord följer omedelbart då det sjätte sigillet bryts, och människor börjar frukta för Guds kommande vrede. I kapitel sju uppenbaras det att fyra änglar håller tillbaka Guds vrede, tills de 144.000 andliga israeliterna blivit försedda med sigill. Därpå ser Johannes en oräknelig skara människor, som har kommit ut ur den stora vedermödan och som tillerkänner Jehova Gud och Lammet, Jesus Kristus, härligheten, äran och frälsningen. — Upp. 7:1—17.

SJU ÄNGLAR BLÅSER I SJU TRUMPETER

I samband med att det sjunde sigillet bryts finner vi ett kortfattat omnämnande av de heligas böner, och därpå sägs sju änglar bereda sig att blåsa i trumpeter. Fem av dessa änglar blåser, en efter en, i sina trumpeter. Sedan skildras på ett i hög grad symboliskt språk vad resultatet blir: i vart och ett av fallen drabbas de onda människorna på jorden av straff i någon form. Under det att den sjätte trumpeten ljuder får Johannes veta att när den sjunde trumpeten ljuder, då skall Guds hemlighet vara fullbordad. Johannes får en liten skriftrulle att äta; i hans mun är den söt som honung, men den gör hans mage bitter. Sedan blir han uppmanad att mäta tempelhelgedomen och blir upplyst om Guds tjänare som, sinnebildade av ”två vittnen”, profeterar i säckväv och aska under 1.260 dagar. Därefter blir de dödade, vilket gläder deras fiender, men de blir inom kort uppväckta och högt upphöjda. — Upp. 8:1—11:13.

När den sjunde ängeln blåser i sin trumpet, hör Johannes följande tillkännagivande: ”Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter.” (1917) Dessutom tillber de tjugofyra äldste Gud och säger: ”Vi tackar dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, därför att du har tagit din stora makt och börjat härska som konung.” — Upp. 11:15—18.

Med hjälp av en tablå ger oss kapitel tolv en detaljerad skildring av vad som sedan hände. Johannes får se en kvinna, som är klädd med solen och har månen under sina fötter och bär en krona av tolv stjärnor, just som hon föder en gosse som är bestämd att styra alla nationer med en järnstav. Därpå bryter krig ut i himmelen: Mikael och hans änglar strider mot draken och dennes änglar; Mikael segrar, och draken, Satan, djävulen, den ursprunglige ormen, slungas ner till jorden med hela sitt anhang. Detta medför stort ve på jorden eftersom djävulen vet att hans dagar är räknade. — Upp. 12:1—17.

VILDDJURET TILL KAMP MOT DE HELIGA

I kapitel tretton beskriver Johannes att han ser ett vilddjur, med sju huvuden och tio horn, och det hädar Gud och för krig mot Guds heliga. Sedan visar sig ett annat vilddjur, som påverkar dem som bor på jorden till att tillbedja det första vilddjuret och att göra en bild åt det. Det förmår alla på jorden att under tvång tillbedja vilddjuret och att ta dess märke, och dess tal är 666.

Vilddjuret har emellertid inte framgång hos alla. Nej, för Johannes får nu se dem som står tillsammans med Lammet på Sions berg och som har vunnit seger, genom att förbli obefläckade, och som utgör en förstling. En ängel ses flyga i midhimlen. Han har eviga goda nyheter att förkunna, och han uppmanar alla att ”frukta Gud och ge honom ära”. Därpå varnas alla för att duka under för vilddjurets påtryckningar. Men för sin uthållighet får de heliga detta löfte: ”Lyckliga är de döda som dör i gemenskap med Herren.” En annan ängel berättar om hur jordens vinträd bärgas och dess druvor trampas i en stor vinpress. — Upp. 14:1—20.

Kapitel femton skildrar livfullt dem som har vunnit seger över vilddjuret och dess bild då de lovprisar Gud, honom som är rättfärdig och sann. Därpå följer en scen där sju änglar, som har sju skålar fulla av Guds förbittring, börjar gjuta ut sina skålar på den ogudaktiga världens olika delar. Sedan den sjätte skålen blivit utgjuten, uppenbaras det att orena budskap, som är inspirerade av demoner, församlar nationerna till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag, till den plats som kallas Har-Magedon. — Upp. 16:14, 16.

BABYLON OCH DESS BESKYDDARE LIDER NEDERLAG

I kapitel sjutton och arton skildras det hur det stora Babylon, som sägs vara mor till skökorna, rider på ett scharlakansrött vilddjur som också har sju huvuden och tio horn. Men inom kort gör de tio hornen skökan naken, ödelägger henne och bränner upp henne med eld. Eftersom Babylon är dömt till undergång, ljuder en maning till Guds folk att fly bort ifrån det, så att de inte blir delaktiga i dess synder och får del av dess plågor. När skökan har tillintetgjorts, sörjer både världens politiska styresmän, som spelat beskyddare, och världens ledande ”resande köpmän” över henne, på grund av den förlust som de på så sätt får lida. Vi får veta att i och med Babylons tillintetgörelse har hämnd blivit utkrävd för Guds heligas blod.

Kapitel nitton inleds med den kraftiga uppmaningen: ”Prisa Jah!” Befallningen återkommer tre gånger till. Och dessa skäl ges: Därför att Jehova har verkställt domen över den stora skökan, därför att han har börjat härska som konung och därför att tiden har kommit för bröllopet mellan Lammet och hans brud. Därefter ses han som kallas Trofast och Sann, Guds lamm, dra ut med härarna i himmelen för att strida mot jordens kungar och deras härar, och dessa blir alla slagna med svärd.

DE TUSEN ÅREN

I tusen år skall Satan, djävulen, befinna sig i en avgrund, ur stånd att påverka mänskligheten. Därpå, när han släpps lös för en liten tid, skall han söka vilseleda dem som bor på jorden. Alla som dukar under för honom skall förgås, liksom han själv. Innan han blir tillintetgjord, och under de tusen åren, skall alla som befinner sig i hades bli uppväckta. Johannes ser också hur Gud bor hos människorna, såsom i ett tält, i det han gör slut på alla tårar, all smärta, sorg och död. Det redskap Gud använder för att åstadkomma allt detta är brudgummen, Jesus Kristus, och det sköna, brudliknande Jerusalem, som framställs under bilden av en stad gnistrande av guld och ädla stenar. Vilken strålande höjdpunkt! All den skada som Satan vållade i Eden och har vållat sedan dess är nu omintetgjord! — Upp. 20:1—22:5.

Återigen kallas var och en som håller denna profetias ord för ”lycklig”. Därpå inbjuds alla som hör att komma och fritt ta av livets vatten. Och de som dristar sig att lägga något till eller ta något ifrån orden i denna profetia varnas för följderna. När Johannes sedan hör Jesus lova att komma snabbt, svarar han: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” — Upp. 22:7—21.

UPPENBARELSEBOKEN TILL VERKLIG NYTTA

Även om Uppenbarelseboken till största delen är symbolisk, får man verkligen många tankeställare, utmärkta råd och stor uppmuntran av dess enkla, okonstlade redogörelse. Det är särskilt dess budskap till de sju församlingarna i Mindre Asien som vi har stor nytta av. Vi finner också att behovet att vara uthållig gång på gång betonas och att det ljusa hoppet om slutlig triumf för rättfärdigheten flitigt återkommer. (Upp. 1:9; 2:3, 19; 3:10; 13:10; 14:12) Ett genomgående drag är att den talar om tillbedjan, lovprisning och ära som med rätta tillkommer Skaparen, Jehova Gud, och Lammet, och den manar oss att ge dem allt detta.

Lägg dessutom märke till att dess symboliska framställningar i många fall blir klart belysta av det som sägs i andra delar av bibeln. Daniels sätt att använda vilddjur för att beskriva mäktiga välden hjälper oss att identifiera Uppenbarelsebokens olika vilddjur såsom mäktiga politiska verkligheter. — Jämför Daniel 7:2—26; 8:3—25 med Uppenbarelseboken 13:1—18; 17:3—17; 19:19, 20.

I de hebreiska skrifterna kallas ett avfälligt folk för en sköka. (Jes. 1:21; Hes. 23:1—49) Detta bidrar till insikten om att det stora Babylon, som sägs vara mor till skökorna, måste vara ett omfattande religiöst välde som har levt ett skökoliv. — Upp. 17:1—6; 18:1—24.

Tänk också på att en rad sanningar är omtalade enbart i Uppenbarelseboken. Jesus kallade sina efterföljare för ”du lilla hjord”, men enbart Uppenbarelseboken säger oss hur liten den är — 144.000. (Luk. 12:32; Upp. 7:4—8; 14:1, 3) Jesus talade också om ”andra får”, men det är enbart Uppenbarelseboken som målar en bild för oss av en ”stor skara” av dessa och förklarar att de har kommit ut ur den ”stora vedermödan”. (Joh. 10:16; Upp. 7:9—14) Enbart Uppenbarelseboken nämner den plats, där Jehovas styrkor och de som står under Satans befäl skall drabba samman, dvs. Har-Magedon. (Upp. 16:14, 16) Jesus och Paulus talar om en uppståndelse från de döda, men enbart Uppenbarelseboken berättar för oss att det skall bli en ”första uppståndelse” och en uppståndelse för de övriga av mänskligheten. (Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15; Upp. 20:5, 6) Och enbart Uppenbarelseboken ger oss en strålande bild av det nya Jerusalem, som kommer ner från himmelen som en brud smyckad för sin äkta man. — Upp. 21:2.

Det är obestridligt att Uppenbarelseboken verkligen uppenbarar för oss vad Guds vilja och uppsåt är för hans folk och för hela mänskligheten. Vilka goda nyheter innehåller den inte om rättfärdighetens slutgiltiga triumf! Hur kraftigt betonar den inte att vi måste vara uthålliga, så att vi kan vinna seger, och att vi skall lovprisa Jehova Gud och Guds lamm, Jesus Kristus! Hur passande är det inte att den har blivit placerad sist i det bibliotek av ”små böcker” som de inspirerade heliga skrifterna utgör! Ja, ”lyckliga de som hör”, läser och ”iakttar de ting som är skrivna i den” — i sådan grad att de förstår dem!

[Fotnoter]