Den älskade Johannes skriver om kärlek

JESUS liknade sig vid ”en man som sådde utmärkt säd i sin åker”. Med åren började emellertid den kristna veteåkern se ut som en åker full av ogräs. (Matt. 13:24—43) Förtryckande vargar kom in i hjorden och ställde till skada, såsom Paulus hade sagt att det skulle gå enligt vad vi läser i Apostlagärningarna 20:29, 30. Ja, då aposteln Johannes såg sig omkring mot slutet av första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, lade han märke till att många antikrister redan hade uppstått, och detta var för honom bevis på att han levde i ”den yttersta stunden” för en ren kristen organisation på jorden. — 1 Joh. 2:18.

Det hade gått mer än femtio år sedan helig ande första gången inspirerade en av Kristi lärjungar att skriva ner en del av Skriften. Johannes kanske inte hade fallenhet för att skriva, och det kanske inte hade fallit honom in att han, såsom en av de olärda och helt vanliga människor som omtalas i Apostlagärningarna 4:13, en dag skulle skriva en evangelieskildring över Jesu liv såsom Matteus, Markus och Lukas gjorde.

Men när han så befann sig på ön Patmos som fånge för Jesu Kristi skull, fick han särskilda anvisningar att skriva Uppenbarelseboken. Denna direkta befallning att skriva tycks ha gett Johannes sådan styrka att han också kände en maning att skriva sitt evangelium och tre brev.

Att Johannes skrev det första av dessa tre brev (även om brevet självt inte uttryckligt säger så) råder det inget tvivel om. Från äldsta tider har man erkänt honom som brevskrivaren. Och de inre vittnesbörden är ännu starkare. När vi hör en välbekant röst i telefon behöver vi inte fråga: ”Vem är det?” Samma sak gäller Johannes’ första brev. I den mån som vi är bekanta med Johannes’ evangelium, i samma mån kan vi se och höra Johannes i detta brev. Och det gäller både om hans sätt att skriva, t. ex. meningsbyggnaden och ordvalet, och om ämnesvalet. Det är till exempel bara i Johannes’ skrifter som Jesus kallas för ”Ordet”. — Joh. 1:1; 1 Joh. 1:1; Upp. 19:13.

När skrev Johannes sitt första brev? Eftersom han talar om att många motståndare eller antikrister hade uppstått, måste tidpunkten ha varit ganska sen. Genom att tänka på brevets samband med Uppenbarelseboken kan man få hjälp att fastställa tidpunkten. Det finns betydande omständighetsbevis för att Johannes skrev Uppenbarelseboken omkring år 96 v.t. Eftersom det förefaller vara så att han dog omkring år 100, är det rimligt att tänka att hans evangelium och hans brev kom till år 98.

Till vem skrev Johannes sitt första brev? Ingenstans i brevet omtalas en viss grupp människor eller någon enskild människa. Men att Johannes hade vissa människor i tankarna tycks framgå av att han riktar sina ord till ”er, barn”, ”er, fäder”, ”er, unga män”. (1 Joh. 2:13, 14) Sex gånger kallar han också dem som han skriver till ”Ni älskade”, och sju gånger ”små barn”.a

Aposteln Johannes var visserligen den lärjunge som Jesus var särskilt fäst vid, och temat kärlek tonar fram kraftigare i hans skrifter än i någon annan bibelskribents, men det skulle vara fel att mena att Johannes var en vekling, en sentimental människa. Långt därifrån! Johannes’ mycket varma kärlek till sin Mästare och till rättfärdigheten föranledde Jesus att kalla honom (och hans bror) för ”åskans söner”. (Mark. 3:17) Av de femton gånger som den kraftiga beteckningen ”lögnare” förekommer i hela bibeln återfinns den nio gånger i Johannes’ skrifter. I det här brevet säger han således att om vi påstår att vi inte syndar, låter vi Gud framstå som lögnare; att om vi säger att vi känner Gud och ändå inte håller hans bud, då är vi lögnare; att de som förnekar att Jesus är den Smorde, Kristus, är lögnare; att vemhelst som påstår sig älska Gud och ändå hatar sin broder är en lögnare, och att vi, om vi vägrar att sätta tro till Guds ord, kallar Gud för lögnare! — 1 Joh. 1:10; 2:4, 22; 4:20; 5:10.

På grund av Johannes’ intensiva kärlek till rättfärdigheten varnar han sina ”barn” för antikrist. ”Detta skriver jag till er om dem som försöker vilseleda er.” Ja, människor hade smugit sig in, människor som var intagna av kärlek till världslig vishet och filosofiska idéer och som förnekade att Jesus Kristus var Guds Son som hade kommit i köttet. Om sådana människor ”hade varit av vår sort”, skriver Johannes, ”skulle de ha blivit kvar hos oss. Men de gick ut”, därför att de inte var ”av vår sort”. Johannes uppmanar oss också allvarligt att pröva varje inspirerat uttalande för att se om det härrör från Gud, eftersom många falska profeter har gått ut i världen. — 1 Joh. 2:18—26; 4:1—3.

Johannes’ kärlek till rättfärdigheten manade honom också att upplysa oss om hur Gud betraktar synd: a) Vi syndar allesammans; genom att påstå att vi inte syndar gör vi Gud till lögnare; b) vi måste motarbeta synden; c) Gud har sörjt för Kristi försoningsoffer, så att vi kan få förlåtelse för synder, och Kristi offers förtjänst gagnar inte bara den kristna församlingens smorda medlemmar utan hela världen; d) det finns två slags synd: det slag som kan förlåtas och det uppsåtliga, avsiktliga slaget som inte kan förlåtas, och om det slaget skall vi inte vända oss i bön till Gud i avsikt att lägga oss ut för dem som begår sådan synd; e) sanna kristna bedriver inte synd. — 1 Joh. 1:8—10; 2:1, 2; 3:4—10; 5:16—18.

”AGAPE”, DEN PÅ PRINCIPER GRUNDADE KÄRLEKEN

Men det är framför allt temat kärlek som Johannes betonar i sitt brev. Två gånger säger han att ”Gud är kärleken”. (1 Joh. 4:8, 16) Han beskriver hur Gud visade sin kärlek, nämligen genom att låta sin Son dö för våra synder och genom att göra det möjligt för Kristi efterföljare att bli Guds barn. (1 Joh. 3:2; 4:10) Eftersom Gud visat oss sådan kärlek, är det vår plikt att älska bröderna. (1 Joh. 4:11) Guds kärlek innebär att vi håller hans bud. (1 Joh. 2:4; 5:2, 3) Fullkomlig kärlek till Gud jagar bort fruktan, ty den fruktan det här gäller verkar som en hämsko. (1 Joh. 4:17, 18) Att älska bröderna är något som inte bara skall ske i ord, utan det gäller att verkligen göra någonting, att gripa in när de behöver hjälp. (1 Joh. 3:17, 18) Johannes tar till ännu starkare argument, då han framhåller att vi inte kan älska Gud, som vi inte har sett, om vi inte älskar Guds barn, som vi kan se och i sanning ser. Den som påstår sig älska Gud men hatar sin broder är en lögnare, ja, en mördare lik djävulen själv och lik Kain som härstammade från djävulen. (1 Joh. 3:10—16) Slutligen ger oss också Johannes råd om vad vi inte skall älska — att inte älska världen eller tingen i världen, sådana begär som världen uppammar: köttets begär och ögonens begär och det pråliga skrytet med ens resurser i livet. — 1 Joh. 2:15—17.

Den älskade aposteln Johannes insåg verkligen hur viktig den osjälviska, på principer grundade agápe-kärleken är. Liksom han i sitt evangelium har mycket mer att säga om kärlek än någon av de andra evangelieskribenterna, så har han i sitt första brev mer att säga om kärlek än vad vi finner i något annat inspirerat brev i de kristna grekiska skrifterna.

Men även om Johannes kraftigt betonar kärleken, förbiser han inte den egenskap som kan sägas följa kärleken tätt i spåren, nämligen tro. Han skriver: ”Detta är hans bud, att vi skall tro på hans Sons, Jesu Kristi, namn och älska varandra.” — 1 Joh. 3:23; 5:4, 10.

JOHANNES’ ANDRA OCH TREDJE BREV

Johannes’ andra och tredje brev är de kortaste av alla bibelns sextiosex ”böcker”. Det räckte med ett ark papyrus till vart och ett. Inte utan goda skäl har man tillskrivit aposteln Johannes dessa brev. De har alla önskvärda kännetecken på att ha skrivits av den älskade apostel som skrev evangeliet med hans namn i rubriken, såväl som hans första brev. Kännetecknande för honom är några jämförelsevis ofta förekommande ord, nämligen ”sanning” och ”kärlek”. Det finns också all anledning att hävda att han skrev dessa båda brev ungefär vid samma tid som han skrev sitt första brev, dvs. omkring år 98 v.t.; och vidare att han då var bosatt i staden Efesus.

Det andra brevet skrevs till ”den utvalda frun”. Vem var hon? Den frågan kan inte med bestämdhet besvaras. Det kan ha varit en kristen kvinna som Johannes berömmer för att hon har uppfostrat barn på sanningens väg. Hon kan ha varit en syster som hette Kyria, ett grekiskt ord med betydelsen ”dam” eller ”fru”. Men Johannes kan också mycket väl ha använt ett bildligt uttryckssätt och kan i själva verket ha avsett en kristen församling.

I detta brev betonar Johannes den sanning och det bud som de kristna hade hört från början, nämligen att ”vi skall älska varandra”. Liksom i sitt första brev vänder han sig emot motståndare och kallar dem ”antikrist”. (Jämför 2 Johannes, vers 7, med 1 Johannes 4:3.) De avfällingar som lär ut falska läror skall vi inte ta emot i våra hem eller ens hälsa på. I det här brevet märker vi återigen att Johannes betonar kärleken och samtidigt ger uttryck åt rättfärdig harm mot det som är ont.

Johannes adresserar sitt tredje brev till Gajus. Vem denne Gajus var kan inte fastställas med absolut säkerhet. Johannes gläder sig över att Gajus vandrar i sanningen och berömmer honom för den gästfrihet och kärlek som han visar bröderna, tydligen sådana som har sänts ut för att bygga upp olika församlingar. Johannes ger honom anvisningar om att sända dessa bröder ”vidare på ett för Gud värdigt sätt”, vilket förmodligen innebar att de skulle bli välförsedda med de materiella ting de behövde. Vi finner också här att Johannes inte bara betonar kärlekens väg, utan också ger uttryck åt sin rättfärdiga harm över Diotrefes som är stolt, självisk och upprorisk och som Johannes skall tillrättavisa när han kommer på besök till Gajus.

Johannes’ tre brev är verkligen ytterst aktuella i våra dagar. Det är nu viktigare än någonsin att de kristna visar varandra kärlek och samtidigt är på sin vakt mot alla som kan dra dem bort från den sanna tillbedjan av Jehova Gud.

[Fotnoter]