Jakobs brev — uppmuntran till praktisk kristendom
SANN kristendom är praktisk. Det är inte rätt och slätt en fråga om tro eller om att ge sig ut för att vara en kristen. Det är fråga om att GÖRA Guds vilja efter Jesu Kristi förebild. Detta underströk Kristus både genom belysande exempel och genom sitt klara och tydliga uttalande: ”Varför kallar ni mig då: ’Herre! Herre!’ men gör inte vad jag säger?” Man skulle kunna säga att detta, att göra Guds vilja, är själva temat i Jakobs brev, eftersom han i det betonar hur viktigt det är med kristna gärningar och ett kristet uppförande. — Luk. 6:46—49.
Vem var brevskrivaren Jakob? I varje fall var han inte aposteln Jakob, Sebedeus’ son, för denne Jakob led martyrdöden mycket tidigt. (Apg. 12:2) De omständigheter som Jakob nämner tyder på ett långt senare datum.
Jesus hade en halvbror som hette Jakob och som, i likhet med sina helbröder, kom till tro efter Jesu död och uppståndelse. (Apg. 1:14) Jesus visade sig särskilt för denne halvbror, Jakob, efter sin uppståndelse. (1 Kor. 15:7) Och det är utan tvivel denne Jakob som var en av de främsta ”pelarna” i den första kristna församlingen. (Apg. 12:17; 15:13; 21:18; Gal. 1:19; 2:9, 12) Men om den här Jakob var Jesu halvbror, varför talar han inte om det i sitt brev? Förmodligen av blygsamhet. Hade han inte motstått Jesus under hela Jesu jordiska förkunnartjänst? Hade inte Jesus dessutom en gång frågat: Vem är min bror? och därpå själv svarat: ”Var och en som gör min Faders vilja”? — Matt. 12:48—50; Mark. 3:21; Joh. 7:5.
När skrev då Jakob det här brevet? Eftersom han inte hänvisar i brevet till Jerusalems förstöring år 70 v.t., skrev han det troligtvis före detta år. Enligt Josefos led denne Jakob martyrdöden omkring år 62 v.t., och förmodligen skrevs brevet någon tid dessförinnan.
KÄNNETECKNANDE DRAG
Jakobs brev påminner oss om bergspredikan. Likt Jesus tycker Jakob om att belysa vad han säger genom att hänvisa till olika materiella verkligheter, t. ex. djur och växtlighet, hav och båtar. Således talar Jakob om att ett fikonträd inte bär oliver, vilket påminner oss om att Jesus sade att man inte kan plocka fikon från tistlar. — Matt. 7:16; Jak. 3:12.
Likt Jesus hänvisar Jakob också gång på gång till gestalter i de hebreiska skrifterna för att ge belägg för det han säger, t. ex. behovet av gärningar som Abraham och skökan Rahab är exempel på; uthållighetens belöning som vi ser av vad Job fick uppleva; den verksamma kraften hos bön som framgår av vad som hände Elia. — Jak. 2:14—26; 5:11, 17, 18.
Både Jesus och Jakob ger rådet att vi skall låta vårt ”Ja” betyda Ja och vårt ”Nej” betyda Nej (Matt. 5:33—37; Jak. 5:12); att vi inte skall döma andra (Luk. 6:37; Jak. 4:11, 12); att inte vara bara ordets hörare, utan också dess görare (Matt. 7:21—27; Jak. 1:22); att vi förtröstansfullt skall förvänta att Jehova besvarar våra böner (Luk. 11:11—13; Jak. 1:5, 6, 17) och att vi skall glädjas i våra prövningar. — Matt. 5:10—12; Jak. 1:2.
PRAKTISKA FÖRMANINGAR OCH VARNINGAR
Jakob har inte så mycket att säga om lärofrågor, men han kommer med rikliga praktiska förmaningar och många varningar. Han framhåller många detaljer mycket kraftigt genom att visa på kontraster. I Jakobs brev finner vi en stor mängd imperativer, dvs. uppmaningar eller befallningar, med avseende på vad de kristna skall göra eller inte skall göra.
Eftersom Jakob så kraftigt betonar vikten av gärningar till bevis för tron, har somliga menat att han motsäger vad aposteln Paulus framhåller om att en människa skall förklaras rättfärdig av tro. Men så är det inte. Paulus framhäver att det inte är laggärningar, utan tro på Jesus Kristus, som är grundvalen till att en människa förklaras rättfärdig av Jehova Gud. Men vad Jakob beträffar, så kan han sägas tillfoga att en människas tro måste bevisas vara levande genom de följdriktiga gärningar som tron manar henne till.
Synnerligen praktisk är den varning Jakob ger för att låta själviska önskningar gro och växa i hjärtat, eftersom de kommer att leda till synd, och synd leder till död. Han råder oss också att inte i våra hjärtan hysa bitter svartsjuka eller avund mot våra bröder. Om vi låter sådana ting, såväl som sinnliga begär, bo inom oss, medför detta att vi misshagar Jehova och att stridigheter uppstår bland oss. — Jak. 1:13—15; 3:14—16; 4:1—4.
Praktisk kristendom kräver också att vi noga vaktar vår tunga. Om någon tycker sig vara religiös men inte tyglar sin tunga, då är hans religion meningslös. (Jak. 1:26) Eftersom vi är ofullkomliga, felar vi alla i fråga om att använda tungan. Detta är en svår sak, men vi måste söka behärska tungan, eftersom den kan styra vår kurs som rodret kan styra ett skepp på dess väg. När vi lyckas med detta, kommer vi inte att använda tungan till att välsigna Gud och samtidigt tala ont om människor som är gjorda till Guds avbild, vilket skulle vara ett mycket inkonsekvent handlingssätt. — Jak. 3:2—12.
Att kristendomen är praktisk till sin natur framhävs särskilt av Jakobs varning, då han påpekar att vi måste ha gärningar som bekräftar vår tro. Det räcker inte med enbart tro. Också djävlarna tror att Gud finns till, och de ryser. De som hör men inte ger gensvar bedrar sig själva. Tro utan gärningar är död, liksom kroppen utan anden, dvs. livsande, är död. Om en människa är verkligt vis och förståndig framgår detta av hennes förträffliga gärningar. Ja, visheten från ovan kännetecknas av sådana förträffliga gärningar som kyskhet, fridsamhet och resonlighet. — Jak. 1:22—25; 2:14—26; 3:13, 17.
Jakob varnar oss för den onda världen. Att förbli obesudlad av den är ett kännetecken på den sanna religionen. Men att odla dess vänskap leder till att man blir Guds fiende. (Jak. 1:27; 4:4) Nära besläktade med dessa varningar är Jakobs ord med avseende på de rika, som några av dem som mottog brevet gynnade. Gud räknar materiell rikedom för ingenting, och när hans rätta tid är inne, skall han låta ve drabba de rika som förtrycker fattiga kristna och bedrar dem som arbetar åt dem. — Jak. 1:9—11; 2:1—4; 5:1—6.
Synnerligen praktiska är också Jakobs förmanande ord: ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” Om vi ödmjukar oss skall Gud upphöja oss. Vi måste ta oss i akt för att skryta och skrävla. — Jak. 4:6, 10, 13—15.
Till stor hjälp för oss är Jakobs påminnelse om bönen. Om vi saknar vishet när vi söker komma till rätta med prövningar, bör vi vända oss till Gud och be om vishet, och vi måste fortsätta att bedja i tro. Vi skall bedja för varandra, med den tillförsikten att en rättfärdig mans bön har mycken kraft. — Jak. 1:5—7; 5:13—18.
Som kristna behöver vi uthållighet, och därför bör vi betrakta prövningar med glädje, eftersom uthållighet i prövningar medför att vi blir verkligt gedigna och fullständiga. Vi måste visa tålamod i vår uthållighet, alldeles som jordbrukaren gör i väntan på skördetiden. Kärlek är också av stor vikt. Kristna som älskar sina bröder kommer inte att sätta sig till doms över dem, inte att sucka mot dem. — Jak. 1:2; 5:7, 8.
Förutom alla dessa praktiska råd uppenbarar Jakob en synnerlig uppskattning av Jehova Gud. Det är han som ger varje god gåva och varje fullkomlig skänk; som himlaljusens Fader uppvisar han inte minsta spår av förändring; om vi närmar oss honom, skall han komma oss nära; fastän han är domaren som kan frälsa och kan förgöra, är han också ”mycket ömsint och barmhärtig”. Om vi värdesätter Jehova Gud på detta sätt, hjälper det oss att verkligen vara Guds ords GÖRARE. — Jak. 1:17; 4:8, 12; 5:11.