Brevet till Hebréerna: En överlägsen gudsdyrkan och kraven i samband med den
DU KANSKE undrar: Vilket värde kan ett gammalt brev ha som omständligt dryftar en ännu äldre form av gudsdyrkan? Ja, hur kan ett 1900-årigt brev vara till någon nytta för dig nu? Likväl är det så att var och en av oss i hög grad kan ha nytta av det stoff som är tillgängligt i bibelboken Hebréerna, såsom vi snart skall se.
Jehovas vittnen (som före 1931 allmänt kallades bibelforskare) har alltid insett denna boks värde. Ja, förr i tiden ansåg vissa utomstående att man kunde känna igen en bibelforskare på att han gärna citerade från Hebréerbrevet. Och i fyrtio år använde dessa ”bibelforskare”, som hjälp vid bibelstudium, framför allt skriften Tabernacle Shadows (Tabernakelskuggor), som utgavs år 1881, och denna skrift behandlade alla drag i Israels gudsdyrkan i ljuset från bibelboken Hebréerna. Det var ”i ... Tabernakelskuggor”, får vi veta, som ”den gudomliga planen” för första gången blev klart och tydligt framställd: att det finns en himmelsk bestämmelse för 144.000 och att ett jordiskt paradis väntar den återställda mänskligheten. — The Watch Tower för 15 juli 1909, sid. 216.
Vem skrev denna viktiga och upplysande bok, Hebréerna? Det finns många skäl att tro att det var aposteln Paulus. För det första utvecklas argumenten i boken på ett logiskt sätt i Paulus’ stil. Brevskrivaren var uppenbart välbekant med de hebreiska skrifterna, och det var Paulus sannerligen. Ordval, talesätt och anspelningar kan också sägas visa hän på Paulus. Och vidare kan framhållas: att skribenten var nära bekant med Timoteus och hoppades få honom med på en resa, såväl som att han skrev brevet från Italien.
Grekiska och asiatiska kristna har också från äldsta tider ansett att det är Paulus som skrivit Hebréerbrevet. Ett av de mest avgörande bevisen är kanske Chester Beattypapyren nr 2 (P46), vars upptäckt offentliggjordes år 1931. Det är en del av en kodex, och den består nu av åttiosex blad. Den börjar med Romarna, som följs av Hebréerna, och därpå följer sju till av Paulus’ brev. Detta visar klart och tydligt att Hebréerna omkring år 200 v.t. erkändes vara ett av Paulus’ brev.
Det är sant att ganska många bibelkännare, ända från den efterapostoliska tiden och fram till våra dagar, inte instämmer i detta, men av de argument, som de lägger fram, finns inget som man inte med framgång kan vederlägga. Somliga har gjort stor affär av att en del av ordförrådet som används i Hebréerna inte är typiskt för Paulus. Men när vi förstår vad hans uppsåt var, då han skrev, och inser att han kanske önskade förbli okänd, då urskiljer vi ett giltigt skäl till att han i viss mån använder ett annat ordförråd. Här har vi kanske också förklaringen till att han i Hebréerbrevet använder en mer förfinad grekiska än han gör i sina andra brev. Han skrev faktiskt en avhandling, snarare än ett brev, vilket framgår av själva inledningen.
Några har också kommit med den invändningen att Paulus i sina tretton andra brev gång på gång uppger sitt namn, men inte gör det en enda gång i Hebréerna. Varför skulle han önska förbli anonym? Förmodligen på grund av judarnas fördomar mot honom personligen och därför att han var känd som nationernas eller hedningarnas apostel. Och visst hade Paulus sänts ut som apostel till hedningarna, men Ananias hade fått veta att Paulus också skulle predika för ”Israels söner”. — Apg. 9:15.
Att Paulus skulle skriva ett sådant brev är helt i överensstämmelse med hans varma omsorg om sina judiska landsmän. Han led stor vånda på grund av deras otro. (Rom. 9:1—5; 10:1—4) Och han arbetade strängt för att bereda lindring åt de judekristna i Jerusalem. (2 Kor., kap. 8 och 9) Därför var det alldeles likt Paulus, om han, då han fick vetskap om den förföljelse och det religiösa trångmål, som dessa kristnade judar hade att brottas med, skrev ett sådant brev till dem, ett brev fyllt av förmaningar, råd, upplysande förklaringar, uppmuntran och allvarliga varningar.
Även om man inte bestämt kan påstå att överskriften på denna avhandling, detta brev: ”Till hebréerna”, är skriven av Paulus själv, är den sannerligen mycket passande. I synnerhet kunde de kristna, som en gång hade varit judar, helt förstå de argument Paulus lägger fram för att påvisa den nya kristna tingens ordnings överlägsenhet över den gamla ordningen. Men till vilka hebréer skrev Paulus? Till dem som var kringspridda utöver romarväldet? Visst hade alla dessa nytta av det, men av innehållet i brevets avslutning framgår det att brevet var riktat till hebreiska kristna på en särskild plats. Paulus talar till exempel om sin möjlighet att bli ”återgiven åt er så mycket snarare” och säger att ”Timoteus har blivit frigiven; om han kommer ganska snart, skall jag se er tillsammans med honom”. (Hebr. 13:19, 23) Det är mycket troligt att denna plats var Jerusalem.
När skrev Paulus det här brevet? Av själva brevet framgår det att det fortfarande utövades gudsdyrkan i templet, och därför måste det ha skrivits före år 70 v.t, det år då templet förstördes. Och eftersom Paulus antingen förväntar att han skall frisläppas ur fängelset eller nyss har blivit frisläppt, är år 61 det troligaste. Varifrån skrev han brevet? Han sänder hälsningar i det från dem som är tillsammans med honom i Italien, och därför måste han ha skrivit det medan han ännu var kvar där i landet, förmodligen i Rom.
DEN KRISTNA ORDNINGENS ÖVERLÄGSENHET
Enligt vad rabbinerna lärde skulle den utlovade Messias vara överlägsen Abraham, överlägsen Mose och till och med överlägsen änglar. När Paulus framhåller den kristna ordningens överlägsenhet, bekräftar han sannerligen att det förhåller sig på det sättet. Han börjar sitt brev med att påvisa att även om Jehova i gångna tider hade talat till sitt folk genom profeterna, talade han nu genom en vida överlägsen talesman, sin Son, genom vilken Gud skapat allting. Ja, han är till och med överlägsen änglar, för han har ett namn som är förnämligare än deras! Hans namn har blivit upphöjt mycket högre. Änglarna blir befallda att betyga honom sin vördnad. Och han är Sonen, då de däremot bara är tjänare. — Hebr. 1:1—14.
Den kristna nya ordningen för gudsdyrkan har också en överlägsen överstepräst. De överstepräster, som tjänade under den tid då Mose lag var i kraft, måste frambära offer för sig själva såväl som för folket, ja, dag efter dag, år efter år. Jesus var, såsom överstepräst, ”sveklös, obesudlad, skild från syndarna”, och han behövde inte frambära offer för sig själv, utan bara för den övriga mänskligheten. Och eftersom det offer han frambar var fullkomligt, behövde han bara offras en gång. Översteprästerna som var underställda lagen gick med blod av tjurar och bockar in i en helgedom gjord med händer. Jesus, däremot, gick med sitt eget blod in i själva himmelen för att åstadkomma försoning för hela mänskligheten. — Hebr. 4:14, 15; 5:5, 10; 7:26—28; 8:1—3; 9:7—12, 25—28.
Vidare kan vi framhålla att de överstepräster som var underställda lagen dog, och andra efterträdde dem. Men Jesus fick odödlighet vid sin uppståndelse, och därför dör han inte mer och behöver ingen som efterträder honom. Dessutom är han inte bara överstepräst, utan kung och präst i en person, efter Melkisedeks sätt. Att det melkisedekska prästadömet är vida överlägset det aronitiska framgick av att Abraham gav tionde åt Melkisedek, vilket Aron då också gjorde, i den bemärkelsen att han vid det tillfället fortfarande befann sig i Abrahams länd. Trots sin överlägsenhet sattes denne store överstepräst, Jesus, på prov, så att han nu kan komma sina efterföljare till hjälp när de sätts på liknande prov. — Hebr. 7:1—24; 2:17, 18.
I överensstämmelse med detta har den kristna tingens ordning också överlägsna offer; tjurars och bockars blod kunde ju inte avlägsna synder, vilket Kristi blod kan göra och verkligen gör. Den har också en bättre medlare, alldeles som Guds fullkomlige Son är överlägsen den ofullkomlige tjänaren Mose. Jesus är medlare för ett bättre förbund, som fullbordar syftet med det, nämligen att frambringa ”ett rike av präster”, vilket det gamla förbundet inte lyckades göra. (2 Mos. 19:5, 6) Den kristna ordningens lagar är inte skrivna på stentavlor utan på kött, på människohjärtan. Den gamla ordningen hade olika sabbater, men israeliterna, som levde i den, lyckades inte komma in i Guds vila. I den nya ordningen erbjuds däremot en sabbat, som alla kristna genom tro och lydnad kan komma in i. Ja, den kristna tingens ordning är vida överlägsen den gamla ordningen. — Hebr. 10:1—20; 4:1—11.
UPPMUNTRAN, FÖRMANINGAR, VARNINGAR
I Paulus’ brev till hebréerna finner vi också en hel del uppmuntran och förmaning, såväl som allvarliga varningar för att avfalla. Tack vare denna avhandling kan alla kristna i vår tid, i likhet med de hebreiska kristna på Paulus’ tid, verkligen bli styrkta i sin tro och bli bättre rustade att ta itu med motståndare. De goda, nyttiga ord, som Paulus här har skrivit, driver också oss att tjäna Jehova på rätt sätt och att hålla ut under motstånd och förföljelse. Paulus avslutar således sitt första kapitel med den uppmuntrande tanken att Gud använder änglar för att de skall tjäna Kristi efterföljare, som vandrar i hans fotspår.
Därpå manar Paulus oss att mer än vanligt ge akt på de ting som vi har hört, för att vi aldrig må glida bort. Han varnar för ett förskräckligt straff, om vi skulle bli vårdslösa och inte bry oss om Guds anordning för frälsning. (Hebr. 2:1—4) I fortsättningen försäkrar Paulus de kristna om att de får tillhöra Kristi ”hus”, om de intill slutet stadigt håller fast vid sitt fria och öppna tal och vid sitt hopp. Därpå säger han varnande: ”Se till, bröder, att det aldrig hos någon av er utvecklar sig ett ont hjärta utan tro, genom att någon drar sig undan från den levande Guden; utan fortsätt att förmana varandra var dag, så länge som det heter ’i dag’, för att ingen av er skall bli förhärdad genom syndens bedrägliga makt.” Vilken aktuell varning! Det förhållandet att några personer varje år utesluts ur den kristna församlingen på grund av ett omoraliskt leverne framhäver hur nödvändig denna varning är! — Hebr. 3:6, 12, 13.
I kapitel fyra förmanar Paulus oss att göra vårt yttersta för att komma in i Guds vila, för att inte någon skall falla enligt samma olydnadsmönster som israeliterna följde under flera hundra år. Och hur kan vi då komma in i Guds vila? Genom att göra vad israeliterna underlät att göra: Utöva tro och vara lydiga. Vi får aldrig glömma att ”Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd ... och kan urskilja hjärtats tankar och avsikter”. Ja, ”det finns inte någon skapelse som är osynlig för honom [dvs. Gud], utan allting ligger naket och blottat inför ögonen på honom som vi har att avlägga räkenskap för”. Återigen en allvarlig varning! — Hebr. 4:11—13.
Sedan förebrår Paulus de hebreiska kristna som har blivit tröga till att höra (i andligt avseende), sådana som vid det här laget borde vara lärare men som i stället på nytt måste undervisas i kristendomens elementära sanningar. Ja, de behöver andlig mjölk i stället för fast föda, som är till för mogna människor. Vad betyder det då att vara mogen? Det betyder att kunna skilja mellan rätt och orätt. — Hebr. 5:11—6:3.
Paulus fortsätter sedan omedelbart med att ge en annan allvarlig varning beträffande det öde, som väntar dem som en gång har blivit upplysta men avfaller. Han är emellertid övertygad om att han kan vänta sig något bättre i deras fall, som han skriver till. De kan vara förvissade om att Gud skall belöna dem för det goda de gör mot sina medkristna. Därpå manar han dem, och likaså oss, att ha hoppets fulla visshet ända till slutet. Och vilken pålitlig grund har vi inte för ett fast hopp: Gud har inte bara gett oss sitt ord utan har också trätt emellan med en ed! Tack vare dessa båda oåterkalleliga ting kan vi ha ett hopp som påminner om ett ankare, både säkert och fast. I kapitel sju uppmuntrar Paulus oss genom att framhålla att vår melkisedekske överstepräst, Jesus Kristus, förblir vid liv, och därför kan han alltid ”fullständigt frälsa dem som kommer till Gud genom honom”. — Hebr. 7:15—28.
Paulus fortsätter nu och talar om det nya förbundets överlägsenhet över det gamla, och han tröstar oss då med tanken att Gud enligt detta nya förbund skall vara barmhärtig och aldrig mer skall påminna sig våra förlåtna synder. (Hebr. 8:7—12) Eftersom vi har en överlägsen överstepräst och överlägsna offer, kan vi få våra samveten renade från döda gärningar, så att vi kan ägna helig tjänst åt den levande Guden. (Hebr. 9:11—14) Och när vi nu har en så gynnad ställning, förmanar Paulus oss: ”Låt oss hålla fast vid den offentliga bekännelsen av vårt hopp utan att vackla, ty han som gav löftet är trofast. Och låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi inte underlåter att själva församlas, såsom några har för sed, utan uppmuntrar varandra, och det så mycket mer som ni ser dagen närma sig.” Den ”dagen” närmar sig sannerligen! — Hebr. 10:22—25.
Sedan varnar aposteln för avfallets följder, i det han påvisar att det är allvarligare att avfalla från kristen gudsdyrkan än från föranstaltningar i förbindelse med lagen, eftersom ett sådant avfall inbegriper förakt för Kristi fullkomliga offer, som verkligen förmår ta bort synd. Ja, måtte vi aldrig glömma att hämnden tillhör Jehova och att ”det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer”. — Hebr. 10:26—31.
Därpå manar Paulus kraftigt hebréerna att erinra sig de förgångna dagar då de fick lida svår förföljelse. Han råder dem på nytt att inte kasta bort sitt fria och öppna tal och betonar deras behov av uthållighet, för att de måtte få belöningen. De rättfärdiga skall leva av tro, men Gud finner inte behag i dem som drar sig undan. — Hebr. 10:32—39.
Paulus fortsätter helt logiskt detta resonemang med sitt märkliga dryftande av ämnet tro, i kapitel 11. Han ger där en definition av tro, framhåller hur viktigt det är att vi har tro för att behaga Gud, och sedan belyser han sitt ämne med ett stort antal framstående exempel på tro. När vi nu har en så stor sky av vittnen, som omger oss, bör vi lägga av varje tyngande börda och den snärjande synden, dvs. brist på tro eller förlust av tro, och uthålligt löpa vidare. Med en uppriktig önskan att kunna löpa vidare bör vi betrakta det exempel som vi har i Jesus, ”vår tros främste förmedlare och fullkomnare”. — Hebr. 12:1—3.
Därpå ger Paulus oss utmärkta råd om att ta emot tuktan från Jehova — vi bör varken förringa den eller ge tappt på grund av den —, för den Gud älskar, den tuktar han. Genom att vi tar emot tuktan och drar nytta av tuktan kan vi frambringa rättfärdighetens fridsamma frukt. Och sedan Paulus gett oss rådet att bistå dem som behöver hjälp och att akta oss för att komma andra att snava, varnar han oss vidare för att förhärdas inför heliga ting, och han hänvisar då till Esau som ett varnande exempel. — Hebr. 12:4—17.
I sista kapitlet varnar den inspirerade aposteln också för sexuell orenhet, för penningkärlek och för faran att ryckas med av främmande läror. De kristna bör alltid ”frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn”. Tre gånger nämner han dem som ”har ledningen bland er”, dem som de kristna skall foga sig efter och vara lydiga mot, till sitt eget bästa. Han avslutar med en bön om att Gud må rusta oss med allt gott till att göra hans vilja, att han måtte i oss kunna utföra det som är ”välbehagligt i hans ögon”. — Hebr. 13:4—24.
Bibelboken Hebréerna är sannerligen fylld av ytterst viktiga och nyttiga upplysningar, såväl som av allvarliga förmaningar, utmärkt uppmuntran och stränga varningar, så att vi inte skall avfalla från tron. Ju bättre förtrogna vi blir med denna bibelbok, desto större utsikt har vi att få nytta av den.