Inblick i nyheterna

Strävan efter fred

● I ”South China Morning Post” för 31 december 1975 uttrycktes visserligen hopp om en bättre framtid, men ändå sades det på ledarplats: ”Tillståndet i världen när 1975 närmar sig sitt slut har en dyster återspegling i tillståndet inom Förenta nationerna vid slutet av generalförsamlingens årliga session. Det klimat av bitterhet, förbittring, missräkning och konfrontation som kännetecknade de olika debatterna hotar på ett olycksbådande sätt att göra den uppriktiga önskan om ett gott nytt år 1976 till en cynisk vrångbild.”

I ledaren utpekades en viktig faktor som hindrar världsfreden: ”I mer än ett kvartssekel efter det ödesdigra andra världskriget har strävan efter världsfred fortsatt utan avbrott, men den har fått bara begränsade framgångar, huvudsakligen på grund av att det finns övermodiga och dogmatiska statsmän, för vilka makten är viktigare än freden.”

Fred och ro kan aldrig förverkligas blott och bart genom ofullkomliga människors ansträngningar, oberoende av deras motiv. ”Sätt inte din förtröstan till ädlingar”, säger bibeln, ”ej heller till jordemänniskans son, som ingen frälsning tillhör. Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin jord; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” — Ps. 146:3, 4, NW.

Varje hopp om en framtid som verkligen är bättre beror på Jehova Gud, till vilken den bibliske psalmisten bad: ”Ge oss bistånd i nöden, eftersom frälsning genom jordemänniskan är värdelös.” (Ps. 60:13, NW) Varaktig fred och ro kommer att införas på jorden enbart genom Guds rike, som styrs av Jesus Kristus, ”Fridsfursten”. — Jes. 9:6, 7.

En fara för staten?

● I en särskild rapport om Jehovas vittnen i Afrika skriver Ernie Regehr i ”The Christian Century”: ”Jehovas vittnen prisas över hela världen som strängt arbetande och moraliskt rättrådiga medborgare, men de har gång på gång ådragit sig regeringars misshag genom att vägra att ta del i symboliska uttryck för lojalitet mot nationen och i vissa enpartistater vägra att gå in i det styrande politiska partiet.”

Är det så att somliga ledare betraktar vittnena som en fara för staten på grund av att dessa kristna bibehåller absolut neutralitet i politiska angelägenheter? Om det förhåller sig så, skulle dessa ledare inte kunna tolerera Jesus Kristus, som förklarade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 18:36, NW) Jesus klargjorde sina efterföljares neutrala ställning på detta sätt: ”De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” — Joh. 17:16, NW.

Människor i hög ställning behöver inte frukta för att Jehovas vittnen utgör en fara för staten. Dessa neutrala kristna har tillbörlig aktning för de regerande ”överordnade myndigheterna”. (Rom. 13:1—7, NW) Skulle inte dessa män i myndighetsställning göra väl i att inte förfölja dessa kristna, utan i stället visa uppskattning av de höga moralnormer de håller fast vid?

I fråga om detta citerar Regehr några ord i en ledare i tidningen ”Mirror” i Zambia. Betecknande nog hette det där: ”Många av de personer, som i strid med vår konstitution förföljer dem [Jehovas vittnen] för att de håller fast vid sina religiösa trosuppfattningar, skulle bli nyttigare medborgare genom att följa det exempel som sektens moraliska liv utgör.”