Varför Jesu liknelser var människor till hjälp
NÄR Jesus var här på jorden var det hans strävan och mål att hjälpa människor. Han kände medlidande med människor, särskilt med de sjuka och förtryckta, därför att han såg att ”de var skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde”. (Matt. 9:36) Han botade många av dessa sjuka. När en spetälsk bönföll honom på sina knän och sade: ”Om du bara vill, kan du göra mig ren”, greps Jesus av medlidande och räckte ut handen och sade till honom: ”Jag vill. Bli ren.” — Mark. 1:40, 41.
Men Jesus hjälpte människor på ett mycket nyttigare och mer bestående sätt än genom fysisk bot eller läkedom. Ja, Jesu helbrägdagörelser var inte alls det främsta draget i hans verksamhet. De som han gav läkedom åt var jämförelsevis få, men alla i hela landet fick del av hans undervisning.
Hur liknelser var till hjälp
Liknelser utgjorde en framträdande del av den undervisning som Jesus gav de folkskaror som lyssnade till honom. I bibelns skildring heter det: ”Ja, utan liknelse brukade han inte tala till dem, men enskilt för sina lärjungar brukade han förklara allting.” (Mark. 4:34) Hur var då hans liknelser eller illustrationer till särskild hjälp för dem som verkligen frågade efter förklaringen? För det första gjorde liknelserna de andliga tingen, Guds handlingssätt och tänkesätt, begripliga för människor. Jesus använde förhållanden och händelser i det dagliga livet för att belysa abstrakta och djupa ting. Man behöver inte någon särskilt hög bildning för att förstå de principer som läggs fram i liknelserna. De illustrationer Jesus använde är lika tillämpliga och passande i dag som när han framställde dem.
Vem kan till exempel inte — i liknelsen om den otacksamme slaven — urskilja principen att vi måste visa barmhärtighet och vara förlåtande mot varandra? I den liknelsen talade Jesus om en kung som hade en slav, och denne slav var skyldig honom sextio millioner denarer. Kungen, som blev väckt till medlidande av mannens ivriga vädjanden, avskrev hans skuld. Men den här slaven gick ut och träffade på en av sina medslavar, som var skyldig honom bara hundra denarer (en sexhundratusendel av vad han själv varit skyldig), och honom högg han tag i och ville strypa honom och sade: ”Betala igen vad du än är skyldig.” Kungen, som hörde talas om denna obarmhärtiga handling, blev mycket vred och lät sätta den otacksamme slaven i fängelse. Jesus avslutade liknelsen med orden: ”På liknande sätt skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte av era hjärtan förlåter var och en sin broder.” — Matt. 18:23—35.
Liknelser kommer åt samvetet
Men Jesu liknelser är till hjälp inte bara på grund av sin enkelhet. Liknelser kommer ofta åt hjärtat och samvetet hos de människor som hör dem, ja på ett mera verkningsfullt sätt än faktiska upplysningar eller en öppen förebråelse skulle kunna göra. Detta kan vi se klart och tydligt, om vi ger akt på hur Jesus undervisade sina apostlar och lärjungar.
Jesus såg hos sina lärjungar de många misstag, fel och orätta böjelser som var en följd av att de var ofullkomliga syndare. Men vi finner inte att han anklagade dem för att vara stolta, äregiriga, lystna, obarmhärtiga eller lata. Det skulle ha sårat dem och fått dem att känna sig domfällda. De skulle ha menat att han ansåg dem tillhöra detta slag av människor. Även om de då och då visade sig ha några av dessa dåliga egenskaper, var de inte i grund och botten giriga, stolta osv. Jesus ville hjälpa dem, inte domfälla dem. I stället för att öppet förödmjuka dem framställde han alltså liknelser för dem, och dessa fick dem att tänka — att inse vilka principer som var inbegripna och att i det egna hjärtat och samvetet rätta sig efter dem. De kunde inse vilket fel de hade begått eller vilken orätt inställning de hade lagt i dagen och så vidta förändringar. Den här metoden var mycket mer övertygande än en öppen förebråelse och var mycket verkningsfullare.
När lärjungarna till exempel disputerade om vem av dem som tycktes vara störst, blev Jesus inte vred på dem och tillrättavisade dem inte skarpt. Han kallade dem inte högmodiga, själviska, giriga eller ärelystna. Han hänvisade till världsliga ledare för att illustrera den förkastliga inställningen och vad den ledde till, då han sade: ”Nationernas kungar spelar herrar över dem, och de som har myndighet över dem kallas välgörare. Ni, däremot, skall inte vara på det sättet.” Lärjungarna var väl medvetna om de dåliga följderna av denna ”överlägsna” inställning. Som en kontrast hänvisade Jesus därpå till sitt eget föredöme som tjänare bland dem, fastän han var deras ledare. — Luk. 22:24—27.
Vid ett annat tillfälle ställde Jesus ett litet barn mitt ibland dem och sade att var och en av dem, för att komma in i Guds rike, måste vara ödmjuk som ett barn är. Därtill måste de ägna stor omtanke om människor som, i likhet med barn, var sveklösa, trofasta. Hur skulle han ha kunnat klarlägga detta bättre? — Matt. 18:1—6.
Kristi lärjungar tog verkligen detta till hjärtat och korrigerade sitt orätta tänkesätt. Det framgår av hur de handlade mot sina kristna bröder när de, efter Kristi död och uppståndelse, axlade ansvarsbördan för de kristna församlingarna. Petrus’, Jakobs och Johannes’ brev återspeglar den utmärkta, ödmjuka inställning som Kristus hade ingjutit hos dem.
Liknelser kan dessutom verkningsfullt visa människor till rätta, därför att de ger den person som lyssnar tillfälle att tänka självständigt, utan att hans tankar blir skymda eller förblindade av fördomar. När han begrundar en illustration, som vanligen handlar om andra människor än den direkt tilltalade och som inte direkt omnämner honom, är det lättare för honom att inse att illustrationen passar in på hans egna omständigheter eller handlingar. Sedan kan han dra egna slutsatser eller fälla egna omdömen. Han har då inte någon berättigad grund för vrede, eftersom den som talar till honom inte direkt anklagar honom för något.
Så förhöll det sig med den man som var förtrogen med Mose lag och som frågade Jesus vad som krävdes för att vinna evigt liv. Jesus framhöll att man måste älska Gud med hjärta, själ, sinne och kraft och älska nästan som sig själv. Mannen, som ville visa sig vara rättfärdig, frågade då: ”Vem är egentligen min nästa?” Jesus kände till judarnas avoghet mot samariterna, som de föraktade. Han framställde därför liknelsen om den barmhärtige samariten. Om Jesus hade sagt mannen direkt att samariter tillhörde dem som man skulle älska som sig själv, kanske denne fördomsfulle man aldrig skulle ha gått med på det. — Luk. 10:25—37.
Liknelser avslöjar människans inre
Vissa av Jesu liknelser tjänade också till att få människor att visa om de var intresserade eller ointresserade eller rentav fientligt sinnade mot honom som Guds profet. Vid ett tillfälle sade Jesus att han talade till sådana människor så att de, fastän de hörde, aldrig skulle ”fatta innebörden”. (Matt. 13:10—15) På det sättet kunde liknelserna så att säga rensa bort dem som inte var intresserade av att förstå hans budskap. De kom inte till Jesus och bad om förklaringen, såsom de gjorde som var verkligt intresserade. — Matt. 13:36.
Och något ännu viktigare: liknelserna hjälpte de sanna lärjungarna genom att hålla sådana människor borta från deras krets som skulle visa sig skrymtaktiga och ge upphov till partier och söndringar. När människor lyssnade till liknelserna, var de benägna att visa sin verkliga karaktär. Vid det tillfälle då Jesus sade: ”Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv”, ”gick många av hans lärjungar bort till tingen bakom sig och ville inte längre vandra med honom”. Hans sanna lärjungar, å andra sidan, höll fast vid honom och kom till insikt om dessa ords livgivande innebörd. — Joh. 6:54, 60—66.
Jesu illustrationer eller liknelser är till ovärderlig hjälp för kristna i vår tid, därför att de, förutom att de innehåller vägledande principer, också är profetiska, många av dem får en uppfyllelse i större skala i vår tid. De hjälper oss att inse att himmelriket snart skall ta fullständigt välde över jorden. De hjälper oss att välja rätt kurs i dessa kritiska tider, så att vi kan stå på den rätta sidan, med förhoppningar om evigt liv.
Dessutom kan vi, tack vare Jesu liknelser, visa omtanke om andra, i synnerhet om våra kristna bröder. Alldeles som Jesus påvisade för sina lärjungar hur usla några av deras handlingar och attityder var, utan att fördenskull kalla dem ”usla”, kan vi hjälpa våra bröder genom att framhålla det ovisa, usla eller orätta i deras handlingar, utan att fördenskull döma eller fördöma dem såsom ”högmodiga”, ”stolta” eller ”usla”. Vi är emot uselheten, men inte emot våra kristna bröder, som kanske en eller annan gång blir överrumplade och begår ett fel eller gör något orätt. — Jud. v. 22, 23; Gal. 6:1.
Att Jesu liknelser är till så stor hjälp beror på att de utgör vishet från Skaparen, som är ytterst välbekant med hurudana vi är. (Joh. 5:19) De är inte långsökta eller opraktiska. De lär oss verkligen något. De passar in på människonaturen och på människors behov vid alla tider och tillfällen. Den människa som begrundar Jesu liknelser kan i dem finna en utmärkt grundval för undervisning av andra människor.