Paulus manar galaterna: Stå fasta i den kristna friheten
SKAPAREN, den suveräne Herren Jehova, är en frihetens Gud. Han skapade alla sina förnuftsbegåvade skapelser till att vara fria och avsåg att de skulle förbli fria. Därför läser vi: ”Jehova är Anden; och där Jehovas ande är, där är frihet.” — 2 Kor. 3:17.
När Jesus, Guds Son, kom till jorden, befann sig Guds folk i en trefaldig träldom. De var i träldom under arvsynden. Detta innebar, i sin tur, att de befann sig i träldom under lagen, därför att de inte kunde hålla den fullständigt. Vidare försatte deras religiösa ledare dem i träldom under sina traditioner och sina egenmäktiga tolkningar av lagen. I de goda nyheter som Jesus predikade inbegreps därför också ”frigivning för de fångna”. Ja, han sade till sina efterföljare: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” — Joh. 8:31—36; Matt. 23:4; Luk. 4:17, 18.
Som en utmärkt efterliknare av Kristus predikade också aposteln Paulus de goda nyheterna om frihet. Han betonade att de kristna, på grundval av Kristi offer, ”gjorts fria från synden” och att hela skapelsen vid Guds bestämda tid ”skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet”. (Rom. 6:18; 8:21) De som hade hört Paulus predika de goda nyheterna om frihet inbegrep medlemmar i församlingarna i den romerska provinsen Galatien, församlingar som han själv hade bildat på sin första missionsresa. På grund av att vissa förkämpar för ett judiskt tänkesätt var i färd med att föra Paulus’ andliga ”barn” tillbaka till träldom genom att yrka på att de skulle låta omskära sig, skrev Paulus ett kraftfullt brev till dem någon gång mellan år 50 och år 52 v.t. — Gal. 4:19.
Vid den tiden är det mycket troligt att Paulus uppehöll sig antingen i Korint eller i Antiokia i Syrien. Att han verkligen skrev detta brev är alldeles säkert. Inte nog med att det i själva brevet sägs att Paulus är den som har skrivit det, utan också ordvalet och de känslor, som kommer till uttryck i det, vittnar avgjort om att det härstammar från honom. Det är en av de första böckerna i bibeln som han skrev, antingen kort före eller kort efter de båda breven till de kristna i Tessalonika. Det är Paulus’ starka känslor för ämnet kristen frihet som genomströmmar hela brevet.
Paulus börjar sitt brev till galaterna med att framhålla att han är en apostel, ”varken från människor eller genom en människa, utan genom Jesus Kristus och Gud”. Han kommer genast till saken: Han förundrar sig över att de så fort har vänts bort från de goda nyheter han predikat för dem. Sedan säger han att ”om vi eller en ängel från himmelen” eller någon annan — ja, ”vem det än är” — skulle förkunna några goda nyheter för dem utöver vad han hade förkunnat, ”så må han vara förbannad”. De goda nyheter han hade förkunnat för dem hade han inte fått av någon människa, utan ”genom uppenbarelse av Jesus Kristus”. — Gal. 1:1—12.
För att de inte skall få för sig att Paulus var en främling i förhållande till judaismen beskriver han för dem, i en kort självbiografi, sitt stora nit för den judiska traditionen och sina framsteg i den, då han ”ända till övermått höll i med att förfölja Guds församling och skövla den”. När Gud kallade honom att förkunna de goda nyheterna för hedningarna, frågade han ”inte genast kött och blod till råds”, dvs. han rådfrågade inte genast andra lärjungar till Jesus, utan gav sig i väg till Arabien. Efter tre år begav han sig emellertid upp till Jerusalem för ett kort besök, men han träffade bara Petrus och Jesu halvbror Jakob. (Gal. 1:13—19) Flera år senare begav han sig åter dit, men bara till följd av en uppenbarelse. (Apg. 15:2—21) Vid det tillfället insåg de män som var ”pelare” i församlingen att Gud använde Paulus till att predika för hedningarna, och därför kom de överens om att han skulle fortsätta att göra detta, under det att de skulle fortsätta att predika för de omskurna, judarna. Men längre fram, när aposteln Petrus kompromissade i fråga om den kristna friheten, därför att han gav efter för människofruktan, ”stod jag”, skriver Paulus, ”honom emot ansikte mot ansikte” och tillrättavisade honom inför alla de närvarande. — Gal. 2:1—14.
Paulus fortsätter så och påminner de galatiska kristna om att de inte hade förklarats rättfärdiga på grund av att de höll lagen, utan på grund av att de trodde på Jesus Kristus. Om laggärningar vore ett krav, då har Kristus dött förgäves. Sedan visar sig Paulus upprörd över att de har tagit detta steg tillbaka: ”O ni oförståndiga galater ...: Fick ni anden på grund av laggärningar eller på grund av att ni hörde genom tro?” Kunde de nu utföra kraftgärningar på grund av att de sökte hålla Mose lag eller därför att de hade tagit emot Guds heliga ande till följd av sin tro på Jesus Kristus? Sedan hänvisar han till de hebreiska skrifterna för att slå fast vad han har sagt: Abraham ”satte tro till [Gud] Jehova, och det tillräknades honom såsom rättfärdighet”. Ja, ”den rättfärdige skall leva på grund av tro”. Å andra sidan befinner sig de som försöker hålla lagen under en förbannelse, eftersom de inte kan helt undgå att bryta mot den. — Gal. 3:1—14.
Jesus Kristus åstadkom frihet från lagens förbannelse genom att dö på avrättningspålen och göra det möjligt för dem som är av nationerna att få den välsignelse som utlovas genom Abrahams säd. Likväl, säger Paulus vidare, var lagen inte något ont. För det första tjänade den ”till ... att göra överträdelserna påtagliga”, och likaså tjänade den som en uppfostrare som ledde judarna till Kristus. I Kristus finns frihet, för ”där är varken jude eller grek, ... slav eller fri, ... man eller kvinna”. — Gal. 3:16—29.
Därpå fortsätter Paulus att utveckla sitt tema om friheten och framhåller att innan de blev kristna var de som barn. De ”förblev ... slavar under de elementära ting som hör världen till”. Men nu när Kristus har kommit, har han köpt dem fria som stod under lagen, så att de, i stället för att vara slavar, kan vara fria. Varför skulle de nu vilja vända tillbaka till slaveri och ”ytterst noga” ge akt på dagar, månader, särskilda tider och år? Och har han, Paulus, blivit deras fiende därför att han säger dem sanningen? — Gal. 4:1—16.
För att belysa saken talar Paulus om Abraham och hans två söner med Sara och Hagar. Lagförbundet, som ingicks vid Sinai berg, har sin motsvarighet i Hagar, som var en tjänsteflicka och som ”svarar mot det nuvarande Jerusalem, för det är i slaveri med sina barn”. Det abrahamitiska förbundet, å andra sidan, kan jämföras med Sara, och hon svarar mot ”Jerusalem där ovan [som] är fritt, och det är vår moder”, dvs. de smorda kristnas ”moder”. — Gal. 4:21—31.
Sedan Paulus slagit fast detta, når han vad vi kan kalla höjdpunkten i hans brev: ”Till en sådan frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta, och låt er inte sättas fast i ett slavok igen.” Om de låter omskära sig, blir de inte endast skilda från Kristus och kommer bort från hans oförtjänta omtanke, utan de blir då pliktiga att fullgöra hela lagen. ”Ni löpte så bra”, säger han till dem och tillägger: ”Vem har hindrat er från att fortsätta att lyda sanningen?” Den som är skyldig till detta skall bära sin dom, vem han än må vara. Ja, Paulus’ motvilja mot sådana som förvänder de goda nyheterna är så stark att han säger: ”Jag skulle önska att de män, som söker stjälpa er, till och med skulle låta kastrera sig.” — Gal. 5:1—12.
Friheten får inte missbrukas
Paulus var helt på det klara med konsekvenserna och faran som åtföljde de goda nyheterna om frihet. Han visste att den fallna människonaturen skulle vara böjd för att utnyttja den kristna friheten på ett själviskt sätt. Därför säger han genast varnande: ”Ni blev ju kallade till frihet, bröder; använd bara inte denna frihet som ett motiv för köttet, utan var genom kärleken slavar åt varandra. Ty hela lagen är uppfylld i ett enda uttalande, nämligen detta: ’Du skall älska din nästa som dig själv.’” — Gal. 5:13, 14.
Ett uppförande som anstår fria kristna
Paulus påvisar för de kristna att de har något som kan hjälpa dem att inte missbruka sin frihet: ”Fortsätt att vandra genom ande, så kommer ni inte alls att tillfredsställa något köttsligt begär.” Vilka är dessa köttsliga begär? Paulus kallar dem ”köttets gärningar” och räknar upp sexton sådana, bland andra otukt, orenhet och tygellöshet, och han tillägger så ”och ting som dessa”. ”De som ägnar sig åt sådana ting”, säger han till en varning, ”skall inte ärva Guds rike.” Andens frukt är något helt motsatt alla dessa ting, och den inbegriper ”kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet, självbehärskning”. Det är uppenbart att ”mot sådana ting finns ingen lag”; det finns ingen gräns för den myckenhet av kristen frukt, andens frukt, som vi tillåts bära! — Gal. 5:16—23.
En annan sak som verkar tynga Paulus’ sinne tungt är de kristnas behov att ge akt på sitt förhållande till varandra. Han nöjer sig därför inte med att påminna dem om att de skall älska nästan som sig själva, utan han förmanar: ”Men om ni fortsätter att bita och förtära varandra, se då till att ni inte blir förintade av varandra.” Och ytterligare tillägger han: ”Låt oss inte bli självupptagna, så att vi eggar upp varandra till inbördes tävlan och avundas varandra.” — Gal. 5:14, 15, 26.
Det är denna tankegång som Paulus fortsätter att följa i sitt brevs sjätte kapitel. Om någon begår ett felsteg, innan han vet ordet av, bör de som är kvalificerade hjälpa honom att bli förd till rätta igen. De kristna skall bära varandras bördor och på så sätt uppfylla Kristi lag. Gång på gång ger han praktiska varningar: ”Bli inte vilseledda: Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda. ... Så låt oss inte ge upp i fråga om att göra vad som är gott, ty i rätt tid skall vi skörda, om vi inte tröttnar. Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” — Gal. 6:7—10.
Innan Paulus avslutar sitt brev, känner han sig än en gång tvingad att åter ta upp detta om att vara trälbunden under lagen. Han avslöjar deras motiv som åter skulle önska föra de galatiska kristna i träldom och få dem att rätta sig efter omskärelsens krav. Detta gör de för att ha orsak att berömma sig, för att kunna ta sig bra ut i köttet och undvika förföljelse. Men i själva verket är det så att ”varken ett omskuret tillstånd eller ett oomskuret är någonting, men en ny skapelse är någonting. Och alla som vill vandra ordningsfullt efter detta rättesnöre, över dem vare frid och barmhärtighet, ja över Guds [andliga] Israel.” — Gal. 6:12—16.
I brevet till galaterna ser vi verkligen Paulus’ stora omtanke om sina andliga ”barn”, hans häftiga rättfärdiga upprördhet mot dem som försökte beröva dem deras frihet. För att söka rädda dem hänvisar han till sina egna kreditiv, till förnuftet och till Skriften, och sedan ger han dem utmärkta råd med avseende på deras uppförande, så att de skall kunna ärva Guds rike. Allt detta är utmärkta utläggningar av bibelns sanningar och principer och kraftfull uppmuntran för kristna i vår tid.