”Ha de fattiga i minnet”
DEN centrala kretsen av äldste i Jerusalem gav aposteln Paulus, tillsammans med Barnabas, ”högra handen till tecken på delaktighet med dem”, när Paulus var med vid ett rådsmöte där, och de anförtrodde också åt dessa två män ett auktoritativt brev till församlingarna i Asien. Detta brev hade den verkan att det bröt ned nationsbarriären mellan judar och hedningar. Detta uppdrag var viktigt, men det var också en annan angelägenhet som var av sådan vikt och betydelse att de äldste kände sig föranlåtna att inprägla den djupt i Paulus och Barnabas. Detta särskilda råd gick ut på att de skulle ”ha de fattiga i minnet”. — Gal. 2:9, 10; Apg. 15:22—29.
Paulus omtalar att han ivrigt strävade efter att göra detta förutom att han oavlåtligt ägnade sig åt sitt predikoarbete. Han strävade ständigt efter att ingjuta denna frikostiga ande i församlingarna. När de kristna i Jerusalem kom i nöd, uppmuntrade Paulus församlingarna i Europa att dela med sig av materiella ting i den utsträckning de förmådde åt sina behövande bröder i Jerusalem. — Rom. 15:26; 2 Kor. 8:1—8; 9:1—5.
De kristna frikostiga mot alla
Omtanke om de fattiga framhålls kraftigt överallt i de kristna skrifterna. Aposteln Johannes sade: ”Om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta för sin broder, när han ser honom lida nöd, huru kan då Guds kärlek förbliva i honom?” (1 Joh. 3:17, 1917) Jakob, Jesu halvbror, skrev på liknande sätt: ”Om en broder eller en syster är naken och inte har mat nog för dagen, och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, håll er varma och mätta’, men ni inte ger dem de ting som är nödvändiga för kroppen, till vilken nytta är väl det?” Jakob framhöll att ”den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att se till föräldralösa och änkor i deras betryck och att bevara sig utan fläck från världen”. — Jak. 2:15, 16; 1:27.
Paulus rådde Timoteus, som han hade lämnat kvar i Efesus, att ständigt påminna de rika i församlingen om att de behövde ”vara rika på förträffliga gärningar, ... vara frikostiga, redo att dela med sig”, och han uppmanade de kristna i Rom: ”Dela med de heliga, allt efter deras behov. Följ gästfrihetens väg.” Egenskaperna frikostighet och gästfrihet måste finnas med bland de ”förträffliga gärningar”, som gör det möjligt för den kristne att ”gripa fast tag om det verkliga livet”. — 1 Tim. 6:18, 19; Rom. 12:13.
De flesta av bibelns uppmaningar i fråga om att ge materiell hjälp har att göra med att dela med sig åt andra kristna. Men de sanna kristnas frikostighet slutar inte där. I stället bör frikostighet vara en konstant, karakteristisk egenskap i den kristna personligheten, i det den kristnes hjärta når ut till dem som är i nöd.
En kristen har naturligtvis inte resurser så att han kan hjälpa varje människa som är i nöd. Hur kan han då bäst styra sitt givande? Aposteln sade i fråga om detta: ”Låt oss ... göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron.” (Gal. 6:10) De kristna bör först och främst vara känsliga för sina bröders behov. Samtidigt bör de emellertid inte underlåta att vara medvetna om andra som lider.
De kristna har ofta inte så mycket i materiellt avseende som de kan ge. Men de kan sörja för kärleksfulla tjänster som kan vara mera ändamålsenliga. En granne kan vara sjuk — han eller hon kan vara en sådan som aldrig har visat något intresse för de goda nyheterna, när den kristne har talat om dem. Likväl är den kristne intresserad av att se vad som kan göras — vilken hjälp han kan ge. Det kan hända att en husmor är alltför sjuk för att kunna laga mat eller gå och handla. Eller också kan någon som är sjuk behöva skjutsas till läkaren. Blott och bart ett vänskapligt besök, kanhända med en skål varm soppa, kan bli mycket uppskattat av en som är sjuk. Äldre eller handikappade kan bistås på många sätt.
Sådana handlingar är en del av de ”förträffliga gärningar” som alla kristna bör vara nitiska för. (Tit. 2:14) Lägg märke till att bibeln ger högt beröm åt Dorkas, en kristen lärjunge i staden Joppe, därför att ”hon överflödade i goda gärningar och barmhärtighetsgåvor”. Hon hade utan tvivel inte så mycket i materiellt avseende, men hon utförde den kärleksfulla tjänsten att göra kläder åt fattiga änkor. — Apg. 9:36—40.
När det gäller materiell hjälp bör den kristne alltså vara frikostig, men han bör också göra bruk av urskillning och gott omdöme. Han bör inte ge åt andra i den utsträckningen att han allvarligt sätter sin egen familjs ekonomi och välbefinnande på spel. Det skulle också vara oförståndigt att ge pengar åt någon som bara skulle förslösa dem eller, ännu värre, använda dem till att fortsätta med en dålig vana. Att hjälpa en lat människa skulle också i själva verket vara till skada för den personen, bidra till ytterligare lättja och kanske leda till andra försumligheter från hans sida. Till den kristna församlingen i Tessalonika måste Paulus skriva: ”’Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta.’ Vi hör nämligen att några vandrar oordentligt bland er och inte alls arbetar utan befattar sig med vad som inte angår dem. Sådana ger vi den föreskriften och förmaningen i Herren Jesus Kristus att de genom att arbeta i stillhet måtte kunna äta mat de själva har tjänat till.” — 2 Tess. 3:10—12; jämför Efesierna 4:28.
Följaktligen kommer de kristna att ge materiell hjälp i första hand åt personer som älskar Gud och som visar uppriktigt intresse för de goda nyheterna och är i verkligt behov av sådan hjälp. Men när de kan, hjälper de också andra som är i verklig nöd, och de erbjuder naturligtvis alltid andlig hjälp åt alla. De har Jesu ande. Aposteln Matteus, som följde Jesus, då denne färdades från by till by och utförde goda gärningar, skrev: ”När han såg folkskarorna, greps han av innerligt medlidande med dem, eftersom de var så illa medfarna och hjälplösa, ’lika får som icke har någon herde’.” — Matt. 9:36, Hedegård.
Gud älskar den frikostige
Gud glömmer inte dem som visar omtanke och hjälper behövande. Han räknar det som om det var gjort mot honom. I bibeln heter det: ”Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN [Jehova] och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.” (Ords. 19:17) Den verkligt frikostige behöver inte frukta för att hans frikostiga givande, som ibland till och med går utöver hans faktiska ekonomiska förmåga, skall bringa honom till fattigdom. Den inspirerade aposteln skriver: ”Gud älskar en glad givare. Gud är dessutom i stånd att låta all sin oförtjänta omtanke överflöda gentemot er, så att ni, medan ni alltid i allting har tillräckligt att reda er med, kan ha rikligt för allt gott verk. (Alldeles som det är skrivet: ’Han har delat ut vitt och brett, han har gett åt de fattiga, hans rättfärdighet består för alltid.’)” (2 Kor. 9:7—9; Ps. 112:9) När det kristna givandet har kärlek till motiv, ger det ära åt Gud och åt de goda nyheter som den kristne predikar, ty ”den som förbarmar sig över de fattiga, han ärar [deras skapare]”. — Ords. 14:31.
I beskrivningen av en god hustru heter det i bibeln att hon, förutom att hon äger de goda egenskaperna flit och pålitlighet, ”öppnar sin hand åt den arme och räcker sina händer åt den fattige. ... Hennes man är känd i stadens portar [det hon gör vinner aktning för honom i samhället]. ... Hennes barn stiga upp och prisa henne, och hennes man berömmer henne.” — Ords. 31:20—28, Åkeson.
Fattigdomen skall tas bort
I denna tid är följande ord av Jesus tillämpliga också bland de kristna: ”De fattiga har ni ju alltid ibland er.” (Matt. 26:11) Detta beror på att det ekonomiska tillståndet i världen ständigt ändras och kan även bero på sjukdom och förföljelse. Men bibeln lovar: ”Icke för alltid skall den fattige vara förgäten, de betrycktas hopp skall ej varda om intet evinnerligen.” (Ps. 9:19) Under Rikets styre, som utövas av Guds Son, skall de som ockrar på människorna och förtrycker de fattiga och oansenliga vara borta. ”Han skall skaffa det betryckta folket rätt, han skall frälsa den fattiges barn och krossa förtryckaren.” — Ps. 72:4, Åkeson.
Under Kristi styre över jorden kommer det alltså att vara som det skulle ha varit i det forntida Israel, om de hade lytt Guds fullkomliga lag — det kommer inte att finnas några fattiga. Gud sade till israeliterna strax innan de trädde in i det utlovade landet: ”Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty HERREN skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning såsom din arvedel.” (5 Mos. 15:4) I stället för att bara ha en skriven lag kommer människorna under Rikets rättfärdiga ledning att ha Guds lag skriven i sina hjärtan, ”ty när dina domar drabba jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet”. (Jes. 26:9) Om denna tid skrev profeten: ”Godhet och trofasthet skola där mötas, rättfärdighet och frid kyssas; trofasthet skall växa upp ur jorden och rättfärdighet blicka ned från himmelen. HERREN skall giva oss, vad gott är, och vårt land skall giva sin gröda.” — Ps. 85:11—13.
Hur gott kommer det inte att vara, när fattigdomen är utrotad för evigt! Men detta kommer ändå inte att ta bort frikostigheten, eftersom var och en kommer att vara i stånd att dela med sig av sina förmågor och talanger och alstren av sitt flitiga arbete till gagn och berikande för hela samhället. Låt oss alla fram till den tiden ägna oss åt ett utbyte av uppmuntran, i det vi delar med oss av både materiella och andliga ting och tänker på varandra ”för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar”, till vilka hör att ”ha de fattiga i minnet”. — Hebr. 10:24; Gal. 2:10; Rom. 1:12; Apg. 2:42.