Frågor från läsekretsen
● Skulle inte det förhållandet att en gift person flyttar ifrån den troende parten utgöra en grundval till att upplösa äktenskapet på skriftenligt sätt, om man tänker på 1 Korintierna 7:15, där Paulus säger: ”En broder eller syster är i sådana fall intet tvång underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid”?
Nej, här dryftar aposteln inte skilsmässa, utan han försäkrar bara den kristne om att han eller hon inte behöver känna sig underkänd, ifall den icke troende avsiktligt ger sig av trots den troendes samvetsgranna ansträngningar att bo i frid med den icke troende.
Paulus hade just uppmuntrat den troende parten att inte ge sig av, om den icke troende ”är villig att leva tillsammans med” den kristne. Varför det? ”Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de heliga.” — 1 Kor. 7:12—14.
Med tanke på detta uppstår helt naturligt frågan vilken situation den troende skulle lämnas i, om den icke troende gav sig av trots den troendes alla ansträngningar. Bör han eller hon nu känna sig underkänd av Gud eller mena att barnen är oheliga på grund av den påtvingade separation som den troende inte råder över?
Nej, ty aposteln svarar: ”Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få skiljas [Om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå, NW]. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid.” Efter att ha gjort allt som rimligtvis är möjligt för att undvika separation behöver den troende inte känna något ansvar att leta upp den icke troende i ett försök att uppfylla ett ”tvång” mot honom eller henne. Om den icke troende hade stannat kvar och varit villig att bo i frid tillsammans med den troende, då skulle den troende vara ”tvång underkastad” att fullgöra äktenskapsförpliktelserna. Men aposteln erkänner att den påtvingade separationen gör det omöjligt för den troende att göra detta.
Den kristne äger nu ett mått av frid, varunder han kan tjäna Jehova, även om separationen normalt gör att man måste anpassa sig i viss mån känslomässigt och fysiskt. Om man försökte tvinga fram en försoning, skulle detta dessutom sannolikt förvärra de spända relationerna. Det kan hända att den icke troende med tiden vill återvända. Detta är önskvärt, och de har då målet att leva tillsammans i frid, medan den troende hyser hoppet att den icke troende skall bli en medtroende. Detta skulle vara i överensstämmelse med de allmänna anvisningarna i 1 Kor. 7 verserna 10 och 11, nämligen att de, om de lever åtskils, bör förbli ogifta eller försona sig med varandra igen.
Detta hindrar inte att hustrun, om hon är den troende, under tiden vidtar rättsliga åtgärder för att hon själv och hennes barn skall få sin försörjning, om hon menar att detta är tillrådligt och nödvändigt. Bibeln, och ofta även landets lag, ålägger fadern och mannen ansvaret att försörja sin familj.
Jesus sade inte att det skulle vara i sin ordning att den troende gifte om sig, ifall den icke troende gav sig av från den troende och fick laglig skilsmässa. Och aposteln Paulus går inte utöver vad Jesus sade genom att här framställa det som katolska auktoriteter kallar ”det paulinska privilegiet”. Paulus förordar med kraft att äktenskapsbanden skall bevaras, inte upplösas. Det är uppenbart att döden upplöser äktenskapsbanden. Men medan båda makarna lever är det bara ”otukt” (grek.: porneiʹa) som ger den trogna parten en grundval till att få verklig skilsmässa och vara fri att gifta om sig. — Matt. 5:32; 19:9; 1 Kor. 7:39.
Paulus’ följande ord, i 1 Kor. 7 vers 16, innebär således inte det som vissa översättare tolkar dem till att betyda, nämligen en uppmaning till den troende att betrakta det förhållandet att den icke troende har gått sin väg som ett tillfälle att göra sig fullständigt fri från honom eller henne. Där säger han: ”Ty du hustru, hur vet du, om du inte skall frälsa din man? Eller du man, hur vet du, om du inte skall frälsa din hustru?” (NW) Dessa retoriska frågor är inte avsedda att antyda, vilket somliga påstår, att den troende tar en alltför stor risk, om han eller hon försöker bevara äktenskapet i hopp om att hjälpa den icke troende till frälsning och att det skulle vara förståndigare att skilja sig från den icke troende medan omständigheterna gör detta möjligt på grund av att han eller hon har gått sin väg. Tvärtom framhåller Paulus gagnet av att stanna kvar hos den icke troende.
I 1 Kor. 7 vers 16 sammanfattar han alltså i verkligheten sitt råd till dem som står under ett ojämnt ok. Han visar att om den icke troende stannar kvar hos den troende, är villig till det, kan detta resultera i att han blir en troende och vinner frälsning. Vilket starkt och kärleksfullt skäl att inte gå sin väg! Och detta är i överensstämmelse med bokstaven och andan i återstoden av de kristna grekiska skrifterna, och det inbegriper Petrus’ påminnelse till kristna hustrur att deras icke troende äkta män kan ”genom sina hustrurs vandel bliva vunna utan ord”. — 1 Petr. 3:1—6.
Levande bevis för att detta är den riktiga förståelsen av apostelns råd kan ses i Guds välsignelse över de många fall bland Jehovas kristna vittnen, där den troende parten har stannat kvar hos den icke troende. Ja, det finns åtskilliga fall i vilka den troende till och med har uthärdat en tillfällig separation och sedan sett den tidigare icke troende parten bli en medtillbedjare av Jehova och nu vandra tillsammans med honom eller henne på vägen till evigt liv.
● Hur många år av världslig utbildning är det tillrådligt att barn i kristna hem får?
I många kristna familjer har man funnit det tillrådligt att barnen drar nytta av den grundläggande skolutbildning som ges i deras land. Det är föräldrarna som har ansvaret att avgöra beskaffenheten och omfattningen av denna skolutbildning. — Ords. 1:8; 6:20—22; Ef. 6:4.
Det krävs att kristna föräldrar såväl som barn ”skall underordna sig regering och myndigheter”. (Tit. 3:1, Hd) Detta inbegriper att de lyder statens bestämmelser angående skolutbildning. I de flesta länder kräver staten att eleverna skall fortsätta i skolan intill en viss ålder, som kan variera från tretton till arton år. I somliga länder går det bara att få några få års undervisning, och sedan överlåts det åt familjen att ordna för barnets framtid. I många fall betyder detta att barnet lämnas att klara sig på egen hand. Men närhelst lagen föreskriver att barnen skall gå i skolan ett bestämt antal år, bör kristna barn göra detta, eftersom det inte står i strid med någon annan biblisk befallning. — Matt. 22:21.
Bibeln ger föräldrarna ansvaret att undervisa sina barn, och det krävs att barnen är lydiga mot sina föräldrar ”i allt” som inte står i strid med Guds tydligt uttryckta krav. (Kol. 3:20; Ords. 4:1; se också Apostlagärningarna 4:18, 19) Så länge barnen är minderåriga, enligt lagen står under föräldrarnas tillsyn, eller lever tillsammans med familjen och godtar dess understöd, är de följaktligen förpliktade att foga sig i föräldrarnas beslut när det gäller det mått av utbildning som anses nyttig för dem att få. Samma princip är tillämplig när endera av föräldrarna eller båda är icke troende. Detta betyder inte att barnen inte kan dryfta sådana angelägenheter med sina föräldrar och förklara för dem vad de önskar, men barnen är förpliktade att respektera faderns beslut eller, i de fall då det inte finns någon far i hemmet, moderns beslut.
En annan biblisk princip som man behöver begrunda är att kristna bör vara i stånd att försörja sig själva och att gifta män bör vara i stånd att försörja familjen. (Ef. 4:28; 1 Tim. 5:8) I somliga länder, där det kostar mycket att skaffa sig det nödvändiga i livet, kan därför ytterligare skolutbildning vara en viktig faktor när det gäller att skaffa sig ett levebröd. I allmänhet har kristna föräldrar och ungdomar i sådana områden funnit det tillrådligt att utnyttja den skolutbildning som erbjuds; i Sverige grundskolan och eventuellt den gymnasiala utbildningen.
En annan faktor att begrunda är den betydelse Jehova tillmäter sitt skrivna ord och det uppdrag han har gett åt sina tjänare att predika och undervisa med hjälp av ”hela Skriften”. (2 Tim. 3:16, 17, NW; Matt. 28:19, 20) Detta visar tydligt att Jehova vill att alla hans vittnen, unga och gamla, skall vara läs- och skrivkunniga. De bör vara i stånd att läsa bibeln väl på sitt eget språk och förklara dess budskap ledigt och riktigt, både muntligt och i skrift. De kan göra gott bruk av den världsliga utbildningen för att nå sådana andliga mål. — 1 Kor. 2:13; Pred. 12:10.
Dessutom inbegriper den grundläggande utbildning som staten erbjuder i allmänhet praktisk undervisning i matematik, historia och hälsovård. Många skolor erbjuder också ytterligare utbildning, t. ex. i bruket av verktyg och maskiner, snickeriarbete, installerande av elektrisk utrustning, bilreparation, tryckeriarbete, hantverk, studier i naturvetenskapliga ämnen, maskinskrivning, musik och språk. Och för flickor erbjuder de kurser i hushållsgöromål och barnavård. Genom denna mångfald ämnen som man kan välja på i många länder kan tonåriga pojkar och flickor, under sina föräldrars överinseende, sammanställa en kombination av ämnen som blir till nytta för dem längre fram. Några föräldrar har ansett det vara tillrådligt att ordna med att deras ungdomar genomgått korta kurser i tekniska ämnen i specialskolor eller lärt sig särskilda yrken eller skaffat sig annan teknisk kunskap, t. ex. i fråga om elektronik och datorer. Detta har man gjort i det praktiska syftet att se till att man har någonting att försörja sig med i tjänsten för Jehova.
I denna tid finns det många tonåriga döpta Jehovas tjänare. Deras personliga studium, förberedelse för mötena och deltagande i teokratiska skolan har gett dem grundläggande kunskap i bibelns sanning lämpad för kristet predikande. De har också haft gagn av utbildningen i den allmänna skolan. Men hur långt bör de gå när det gäller världslig utbildning? Det skulle knappast vara konsekvent av en sådan ung person att av eget val fullfölja omfattande världsliga studier utöver vad som krävs av lagen och av hans föräldrar. Enligt 1 Timoteus 6:20 skulle det vara oförståndigt att fylla sitt sinne med ofullkomliga människors filosofiska uppfattningar: ”O Timoteus, bevara vad som har blivit dig betrott, i det att du vänder dig bort från det tomma tal, som våldför sig på det som är heligt, och från motsägelserna från den falskeligen så kallade kunskapen.” (NW) Av detta skäl kan ytterligare år som används till universitetsutbildning eller annan högre utbildning innebära snaror. Man kan bli ”hjärntvättad” av mänskliga filosofiska uppfattningar, så att tron på Gud och bibeln blir i grund fördärvad. (Kol. 2:8) Många universitetskurser är grundade på falska teorier, t. ex. evolutionsläran, vilka understödjer den gamla tingens ordning, som snart skall försvinna för evigt. (1 Joh. 2:17) Ett ansenligt antal av professorerna har inte någon tro på Gud eller på bibeln, och de lär ivrigt ut sina gudlösa uppfattningar. Dessutom kan man tänka på att universitetsatmosfären ofta har ett fördärvbringande inflytande på moralen, och till detta hör också narkotikabrukets faror.
I de flesta länder är skolorna, offentliga såväl som privata, mera fyllda av laglöshet, våld och korruption (och även narkotika) än de var för några år sedan. Det erkänns att en del skolor är mycket dåliga. Men har det gått så långt att kristna ungdomar finner det omöjligt att vara närvarande i skolorna i sina samhällen? Detta är en fråga som föräldrarna själva måste besvara. Men det förefaller vara så att ett antal kristna ungdomar, när de talat för att sluta skolan i förtid, har använt rädslan för våld och omoraliskhet till att öva påtryckningar på sina föräldrar, så att de skulle låta ungdomarna sluta skolan i förtid. De har övertalat sina föräldrar, som av medkänsla blivit överdrivet beskyddande, till att gå med på att ta ut dem ur dessa grundläggande skolor. I många fall har detta blivit till skada för barnen.
Erfarenheten visar att uppriktiga, allvarligt sinnade kristna ungdomar, som har fått god övning i hemmet och har fått andlig undervisning i bibliska principer, vanligen kan undvika problem. Om de är noga med att sköta sina egna angelägenheter, finner de att de kan vara närvarande i skolan med relativ säkerhet. Det förhåller sig så i synnerhet om de är på sin vakt så att de håller sig undan från svårigheter och inte engagerar sig i idrott och andra gruppaktiviteter utanför schemat. Det verkar också till skydd för dem, om de låter sitt kristna ljus lysa och betraktar sina klasskamrater som det fält på vilket de har att predika de goda nyheterna om Riket. Men hur mycket vittnande utförs i själva verket av de ungdomar som slutar skolan tidigt? Ofta blir de helt upptagna av kampen att skaffa sig ett levebröd, eller också gifter de sig tidigt och får en familj att försörja.
I många församlingar av Jehovas vittnen har man gjort iakttagelsen att de få ungdomar som inte fullbordat sin grundläggande utbildning längre fram funnit det svårare att klara av livets problem, att få framgång i pionjärtjänsten eller att på tillbörligt sätt klara av förpliktelserna i äktenskapet, om de gifter sig.
Det är inte vårt syfte här att ställa upp regler för kristna familjer. I stället ges dessa förslag som riktlinjer. Föräldrar och ungdomar bör planera tillsammans för en lämplig utbildning, som gör det möjligt för de unga att tillfredsställa sina intressen i livet och nå sina mål på ett sunt och hedervärt sätt. Dagens välutbildade ungdomar kommer att bli morgondagens mogna, hårt arbetande tjänare åt Jehova. En balanserad syn på utbildningen nu kan vara till hjälp, så att de helt och fullt kan glädja sig åt Guds andliga paradis.