Frågor från läsekretsen

● Om en kristen ensidigt slår upp en förlovning, vilken verkan skulle då detta ha på frågan om en sådan kan användas i föredömligt avseende i församlingen?

Att ingå en förlovning såväl som att slå upp en förlovning är allvarliga åtgärder, som man inte bör ta lätt på. Men båda är i grund och botten privata angelägenheter. Församlingens äldste behöver inte forska i sådana angelägenheter, såvida inte någon av parterna framför klagomål till dem eller det finns vittnesbörd om att några i församlingen känner sig oroade, vilket leder till brist på aktning för den som slagit upp förlovningen. I somliga fall kan det vara så att de som känner sig oroade behöver få klarare insikt om de principer som är inbegripna.

Vi kan lägga märke till att det under den israelitiska anordningen var så att förlovade kvinnor betraktades som bundna av förlovningen och att den mosaiska lagen föreskrev att de, om de gjorde sig skyldiga till någon otrohet, skulle behandlas på samma sätt som en gift kvinna. (5 Mos. 22:23, 24) Den israelitiske mannen hade större frihet och kunde slå upp förlovningen, vilket Josef från Nasaret planerade att göra. I Matteus 1:19 berättas det vad som hände sedan han lärt känna att Maria var havande: ”Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne för vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne.” (Jämför 5 Moseboken 24:1.) De kristna står emellertid inte under lagförbundet, och i många länder i vår tid betraktas inte en förlovad kvinna som bunden i samma utsträckning som fallet var på den tiden.

I Matteus 5:37 (NW) sade Jesus: ”Låt helt enkelt ert ord ja betyda ja, ert nej nej; vad som är utöver dessa är nämligen från den onde.” Sammanhanget visar att han här gav råd mot den vana många hade att ofta låta sina uttalanden åtföljas av en ed, i det de regelbundet svor vid himmelen eller Jerusalem eller någonting annat. Men genom denna varning för sådana överdrifter sade Jesus inte att någon som inser att han eller hon har begått ett allvarligt misstag gör orätt i att göra en ansträngning för att rätta till det. I Ordspråksboken 6:1—5 talas det om den som går i borgen för en annan och ”har blivit bunden genom ... [sin] muns tal”, har blivit ”fångad” genom det, och det ges rådet att en sådan man skall vidta åtgärder för att rädda sig: ”Gå då, ödmjuka dig och släpp icke din broder.” (Åk) En person som är förlovad kan också komma att inse att han eller hon har tagit ett oförståndigt steg. Under sällskapandet före förlovningen visar sig en man eller kvinna vanligen ”från sin bästa sida”. Men sedan förlovningen ingåtts, kan en person börja låta mera av sitt verkliga jag lysa igenom. Den ene av de två kan nu se allvarliga problem, som inte var uppenbara tidigare.

I de speciella fall då de äldste verkligen finner det nödvändigt att forska i sådant som gäller en uppslagen förlovning, bör de vara intresserade av att ta reda på om skälen till brytningen var giltiga. Vad kan vara ett ”giltigt” skäl? Under rubriken ”Frågor från läsekretsen” i Vakttornet för 1 maj 1969 gavs två exempel. Begrunda nu här några andra exempel. Under förlovningstiden kan kvinnan börja visa en mycket härsklysten inställning, inte visa verklig respekt för ledarskap, och på så sätt ge starka bevis för att hon är det slags person som beskrivs i Ordspråksboken 19:13; 21:9; 27:15, 16. Det kan hända att mannen under den perioden tar del i något orätt handlingssätt av allvarligt slag, kanhända blir drucken eller blir inbegripen i någon omoraliskhet eller en oärlig handling av allvarligt slag. Den ene av de två skulle kunna se någon annan, otvetydig andlig svaghet, kanhända en mycket stark materialistisk inställning, hos den andra parten och skulle då i sitt samvete kunna komma fram till att det skulle läggas en allvarlig börda på hans eller hennes andliga krafter om äktenskapet fullföljdes — kanske mera än han eller hon känner sig i stånd att bära utan skada. Detta betyder emellertid inte att den andre under alla omständigheter betraktas som sämre eller underlägsen. Man kan tycka att den andre är en mycket god person, men man kan också komma att inse att det råder mycket starka skiljaktigheter i personlighet eller synsätt, som skulle göra det äktenskapliga förhållandet mycket svårt för den ene eller för båda. Detta är alltså några, men inte alls alla, av de allvarliga skäl som kan göra att någon efter omsorgsfull eftertanke och bön beslutar sig för att slå upp förlovningen. Att man är överens om att bryta förlovningen skulle naturligtvis i hög grad vara att föredra framför en ensidig åtgärd. Men det kan vara så att den andra parten inte ser, eller till och med föredrar att ignorera, det problem som finns där.

Allt detta framhäver värdet av att inte kasta sig in i en förlovning, utan att i stället först söka lära känna den andra parten väl. Kärleken till nästan bör förhindra var och en från att inta en lättsinnig inställning till en förlovning, i insikt om den känslomässiga skada som kan uppstå om förlovningen bryts.

I de fall där någon har förlorat en make eller maka genom döden eller genom otrohet (och skriftenlig skilsmässa), kan hans eller hennes känslomässiga tillstånd vara sådant att behovet av kamratskap för att bekämpa ensamheten känns mycket starkt. Man kan då ha en benägenhet att ingå förlovning snabbare än under andra omständigheter. När man då återvinner den känslomässiga balansen, kan man inse att förlovningen var oförståndig. När det gäller en äldste, kan detta ifrågasätta hans stabilitet och fasthet, även om det inte behöver göra det. Man måste ta hänsyn till omständigheterna.

Då det är fråga om en person som tjänar i en ställning där han eller hon är ett föredöme, t. ex. en äldste eller en biträdande tjänare, en medlem av en Betelfamilj eller någon som tar del i heltidstjänsten, bör kretsen av äldste se på hela bilden av vad personen är och inte blott och bart på den enda handlingen att ensidigt slå upp en förlovning. Om personens tidigare handlingssätt visar en benägenhet eller ett mönster att ta lättvindigt på saker och ting, då kan de äldste finna det tillrådligt att rekommendera ett avlägsnande från en ställning där han eller hon skall vara ett föredöme. De kan finna att orsaken till att förlovningen brutits helt enkelt är att den här personen har låtit någon annan vinna hans eller hennes uppmärksamhet och intresse — det är ett handlingssätt som visar ombytlighet. Om en betydande del av församlingen visar att den har förlorat aktningen för en sådan person, kommer man också att fästa tillbörligt avseende vid detta. Lokala attityder och omständigheter måste också tas med i beräkningen, eftersom man i somliga länder har en mycket strängare syn på sådana anordningar än man har i andra.

Men om dessa negativa faktorer inte förefinns, och personen i fråga har visat sig vara allvarlig, samvetsgrann och hänsynsfull mot andra, då behöver ett ensidigt beslut att slå upp en förlovning inte nödvändigtvis kräva ett avlägsnande från en ställning där han eller hon skulle vara ett föredöme, och inte heller krävs det restriktioner i fråga om privilegier i församlingen. Den avgörande faktorn kommer alltid att vara om det finns giltiga skäl till att slå upp förlovningen eller inte.