Hur påverkas du av att du inte vet ”dagen och stunden”?
1. Vad har Guds mest framträdande egenskap att göra med att han inte uppenbarar ”dagen och stunden” då den ”stora vedermödan” skall börja?
JEHOVA GUD har haft ett uppsåt med att inte uppenbara ”dagen och stunden” då den ”stora vedermödan” skall börja sitt ödeläggande verk över den nuvarande tingens ordning. Detta uppsåt är nära förbundet med Guds mest framträdande egenskap — kärlek. (1 Joh. 4:8) Eftersom han är en kärlekens Gud, vill han som sina tjänare ha bara dem som verkligen älskar honom djupt. (Ps. 119:97; 1 Joh. 5:3) Det är inte hans önskan att förnuftsbegåvade skapelser skall krypa ihop inför honom i skräck, tjäna därför att de känner fruktan för straff som han skulle kunna låta komma över dem. Hans handlingssätt med människor har alltid varit sådant att det framkallat deras kärlek, medan det också samtidigt låtit dem visa vad som verkligen finns i deras hjärta.
2. Hur har Jehova visat sin kärlek till ofullkomliga människor?
2 Jehova har gett uttryck åt oförtjänt omtanke i hög grad genom att han har tillåtit att också otacksamma människor fått gagn av de naturliga kretslopp som han har satt i funktion för att möjliggöra liv på jorden. (Apg. 14:16, 17; 17:24, 25) Dessutom har han också under en tidsperiod av sexton hundra år inspirerat omkring fyrtio män att framställa en skriven skildring som förklarar precis vad slags Gud han är och vad han kräver av dem som han godkänner. (2 Tim. 3:16, 17) Denna redogörelse, som finns i bibeln, ger sunda riktlinjer som gör det möjligt för oss att få ut det allra bästa av livet redan nu, trots problem och svåra omständigheter. (Ps. 19:8—12) Den gör oss också förtrogna med den utomordentliga kärlek som Gud visade, då han gav ut sin enfödde Son till att offra sitt liv för vår skull. Detta öppnade tillfällets dörr för mänskligheten att vinna en godkänd samhörighet med den ende sanne Guden och möjliggjorde utsikten till ett liv fritt från sjukdom, ålderdomssvaghet och död. — Joh. 3:16; Tit. 3:4—7; Upp. 21:3, 4.
3. Varför är detta att Jehova åstadkommer den ”stora vedermödan” inte oförenligt med att han är en kärlekens Gud?
3 Men hur skulle en sådan Gud också kunna åstadkomma en vedermöda som kommer att vara skräckinjagande i sin fördärvbringande verkan på människosläktet? Att han är en kärlekens Gud kräver i verkligheten att han gör det. Detta kan låta underligt för många människor i vår tid. Det lät också underligt för många israeliter, när den hebreiske profeten Mika för omkring två tusen sju hundra år sedan kungjorde att Jehova skulle låta olycka komma över tiostammarsriket Israel och tvåstammarsriket Juda. I tvivel frågade de: ”Har då Jehovah upphört att vara långmodig? Eller äro hans gärningar av detta slag?” Jehovas svar på detta var: ”Äro icke mina ord fulla av godhet mot dem, som vandra rättsinnigt?” (Mik. 2:7, Myrberg) Ja, att han gör gott för dem som vandrar rättsinnigt kräver att han ingriper mot alla som hårdnackat vägrar att rätta sig efter rättfärdighetens vägar och som därigenom medverkar till orättvisorna, förtrycket och laglösheten, som i denna tid gör livet på jorden farligare och obehagligare.
4. Vad är Jehovas önskan i fråga om alla människor?
4 Men innan Jehovas ”dag och stund” att ingripa mot de onda är inne, vädjar Jehova innerligt till alla att överge sina onda vägar. (Jämför Jesaja 55:6, 7; Jeremia 18:7—10.) Han är lik en kärleksfull far, som inte finner lust i att behöva straffa olydiga barn, utan finner behag i att de gör det som är rätt. Beträffande hur Jehova kände det i fråga om den fruktansvärda förstöring han lät komma över Jerusalem år 607 f.v.t. säger bibeln: ”Icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.” (Klag. 3:33) Han föredrar att se människor följa ett levnadssätt som inte bara gör det onödigt för honom att ingripa mot dem, utan också ger dem personlig lycka och tillfredsställelse och bidrar till deras medmänniskors trygghet och glädje. ”Han ... önskar [inte] att någon skall bli tillintetgjord”, skrev aposteln Petrus, ”utan önskar att alla skall ge rum åt sinnesändring.” — 2 Petr. 3:9, NW.
5. a) Vad förmås individer att visa i fråga om sig själva genom att Jehova inte uppenbarar ”dagen och stunden”? b) Hur får uppriktiga människor hjälp i fråga om att identifiera de sanna kristna genom att Gud inte har gett till känna ”dagen och stunden”?
5 Det förhållandet att Jehova Gud inte har tillkännagett ”dagen och stunden”, när han skall sända sin Son att verkställa dom mot den onda tingens ordning här på jorden, har avgjort haft en uppgift i fråga om att visa vad som finns i människors hjärtan. Om de inte verkligen älskar sin Skapare och uppskattar värdet av ett gott förhållande till honom, kommer de att söka uppnå de ting som deras hjärta har böjelse för — ett överflöd av materiella ägodelar, popularitet i världen, ett liv som har sin medelpunkt i det egna jaget. De kan vara benägna att mena att ”dagen och stunden” troligtvis inte kommer under vår tid, eftersom Gud inte har sagt oss någonting om det. Samtidigt har det förhållandet, att Gud inte tillkännager ”dagen och stunden”, varit till gagn för dem som vill göra hans vilja. Hur så? Jo, det som Jehova Gud har gjort eliminerar omfattande uppvisningar av skrymtaktig fromhet strax före ”dagen och stunden” bland dem som enbart föreger sig vara hans tjänare. Uppriktiga människor blir därför inte förvirrade i fråga om vilka det är som är Guds hängivna folk. De kan tydligt se skillnaden mellan dem som lämnar Guds ”dag och stund” för dom utan avseende och dem som inte gör så.
Farligt att inte bry sig om ”den dagen och stunden”
6. Vilken inställning som omnämns i 2 Petrus 3:3—7 visar många i vår tid?
6 När människor får sin uppmärksamhet riktad på att den ”stora vedermödan” är nära, är det många som förringar och förlöjligar det. Deras handlingar stämmer in på bibelns beskrivning: ”I de yttersta dagarna skall det komma bespottare med sin bespottelse, vilka vandrar efter sina egna begär och säger: ’Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden fortfar ju allt precis som från skapelsens början.’” Gångna tillfällen då Gud verkställt dom, t. ex. floden på Noas tid, betyder ingenting för dem. De vill helt enkelt inte tro att Gud kommer att tillintetgöra de onda, som han gjorde i gången tid. De vill inte ändra sitt levnadssätt, utan vill fortsätta att ge efter för sina själviska begär. (2 Petr. 3:3—7, NW) Om de fortsätter i denna inställning och Guds ”dag och stund” når upp dem, kommer de ingalunda att undgå olycka.
7. Hur kan underlåtenhet att tänka allvarligt på det säkra och vissa i att ”dagen och stunden” för verkställandet av domen skall komma påverka till och med somliga som kommer tillsammans med den kristna församlingen?
7 Ringaktning för Jehovas kommande ”dag och stund” för att verkställa dom kan smitta också dem som kommer tillsammans med den sanna kristna församlingen i denna tid. En person kan veta vad bibeln säger om den ”stora vedermödan”. Han kan ha hört om den i åratal, kanske till och med genom överlämnade kristna föräldrar. Men eftersom han inte ser någonting verkligt dramatiskt ske, kan han i sitt sinne börja mena att Guds ”dag och stund” tillhör en avlägsen framtid. Han kan glädja sig åt det välgörande umgänget med dem som tillhör församlingen, men han tar inte personligen och av hela sin själ del med dem i att utföra det arbete med att predika och göra lärjungar som Kristus gav sina efterföljare anvisning att utföra. Världen och det som den erbjuder i fråga om skenbara materiella fördelar kan få en allt större dragningskraft. Snart kan han finna att han söker materialistiska intressen, eller också kan han sluta upp att göra ytterligare ansträngningar för att överge handlingssätt och vanor som hindrar honom att äga en godkänd samhörighet med Jehova Gud. Han kan till och med resonera som så att ”när det verkligen börjar hända någonting”, så skall han göra förändringar i sitt liv. Men när det gäller situationen just nu, då är han inte redo. En sådan person saknar uppskattning av det rättmätiga i Guds krav och befinner sig i en ställning av allvarlig fara.
8. Vilken verkan kan omåttlighet i fråga om mat och dryck ha på ens inställning till den ”stora vedermödan”?
8 Många tillåter att omåttlighet avtrubbar deras medvetande i fråga om det säkra och vissa i att den ”stora vedermödan” kommer. Jesus Kristus fäste sina lärjungars uppmärksamhet på denna fara och sade: ”Ge akt på er själva, så att edra hjärtan aldrig blir nedtyngda av omåttligt ätande och dryckenskap och livets bekymmer och den dagen plötsligt — i ett ögonblick — är över er som en snara.” (Luk. 21:34, 35, NW) Det är uppenbart att omåttlighet med mat och dryck avtrubbar medvetandet och tynger ned hjärtat med skuldkänslor. Samtidigt blir de goda motiven utträngda av sådan omåttlighet. — Ords. 20:1; jämför Jesaja 28:7.
9. Hur kan överdrivna bekymmer för hur man skall skaffa sig sitt levebröd utgöra en fara?
9 På liknande sätt kan överdrivna bekymmer för hur man skall skaffa sig sitt levebröd överbelasta hjärtat. Om någon skulle tillåta att han förlorade ur sikte den tröstande försäkran om att Jehova Gud skall sörja för sitt folk, skulle hans hjärta snart förmå honom att göra allt som stod i hans makt för att göra sin framtid ekonomiskt trygg. (Hebr. 13:5, 6) Med tiden skulle sökandet efter andliga intressen skjutas åt sidan, varigenom individen skulle lämnas andligen bankrutt och i ett underkänt tillstånd inför Jehova Gud. — 1 Tim. 6:9, 10.
Att leva i överensstämmelse med tro
10. Hur bör vi sträva efter att leva varje dag? Varför det?
10 Det är långt bättre att leva varje dag i erkännande av att det är säkert och visst att Jehovas tid att verkställa dom kommer. Detta kommer inte bara att förhindra att man blir fångad som i en fälla i ett av Gud underkänt tillstånd, när hans ”dag och stund” kommer, utan det kommer också att göra ens liv mera angenämt redan nu. (1 Tim. 4:8) Det är så därför att Guds befallningar är grundade på kärlek och tjänar till att befrämja det goda. (Rom. 13:8—10) Lydnad för dem förhindrar att man följer en kurs som är skadlig i mentalt, fysiskt eller känslomässigt avseende. — Ords. 4:1—15; Pred. 11:9, 10.
11. Vad gjorde det möjligt för män och kvinnor i det förflutna att bygga hela sitt liv kring att göra Guds vilja, även om de visste att slutet för den onda ordningen inte skulle komma i deras livstid?
11 Långt före 1900-talet fanns det människor som levde på ett sätt som visade tro på Guds uppsåt att göra slut på all ondska och låta jordens angelägenheter förvaltas i rättfärdighet. De visste att detta inte skulle inträffa inom deras livstid. Men hoppet att få del i det som Gud hade i beredskap för dem efter deras uppståndelse från de döda var likväl så starkt att de byggde hela sitt liv kring att göra hans vilja. — Jämför Hebréerna 11:35—40.
12. Hur visade Abraham och Sara sin tro på uppfyllelsen av Guds löfte?
12 Tänk på exemplet med Abraham och Sara. De var invånare i den framåtsträvande staden Ur. Men på Guds uppmaning lämnade ändå Abraham villigt sin hemstad för att bege sig till ett land som han inte visste någonting om. (1 Mos. 12:1—4) Hans hustru Sara samarbetade helt och fullt med honom i detta. När Abraham och Sara till sist nådde det land som Gud hade väglett dem till, förband de sig inte med någon stad och bosatte sig inte i ett bekvämt hem. De och deras trogna avkomlingar fortsatte att bo i tält. Det var i verkligheten ingenting som hindrade dem från att återvända till ett bekvämare liv i Ur, så varför gjorde de inte det? Bibeln svarar: ”Fastän de inte fick uppfyllelsen av löftena, ... såg [de] dem långt borta och välkomnade dem och tillkännagav offentligen att de var främlingar och tillfälligt bosatta i landet. Ty de som säger sådant bevisar att de allvarligt söker en egen plats. Och dock, om de verkligen hade fortsatt att komma ihåg den plats, som de hade utgått ifrån, skulle de ha haft tillfälle att återvända. Men nu sträcker de sig efter en bättre plats, det vill säga en som tillhör himmelen.” — Hebr. 11:13—16, NW.
13, 14. Vad visar att Abraham och Sara var förståndiga, då de inte lät överdrivna bekymmer över materiella ägodelar bestämma deras levnadslopp?
13 Anser du inte att Abraham och Sara gjorde ett förståndigt val? De levde ett liv som verkligen gav tillfredsställelse. (1 Mos. 25:8) Abraham och Sara fick rika belöningar för sitt handlingssätt. Jehova välsignade Abrahams ansträngningar att sörja för sitt hus, och därför saknade han aldrig någonting, utan hade alltid överflöd. (1 Mos. 13:2; 14:14) Abraham åtnjöt en mycket intim samhörighet med Gud, och han hade till och med privilegiet att tala med änglar och att ha änglar som gäster. (1 Mos. 18:1—19:1) Både han och hans hustru fick sin fortplantningsförmåga återställd genom ett underverk, vilket gjorde det möjligt för honom att genom sin älskade hustru Sara bli far till Isak. Och det var i hans släktlinje som Guds egen Son föddes som människa. (1 Mos. 17:17; Hebr. 11:11, 12; Luk. 3:23—34) Med avseende på Guds beskydd och omsorg när det gällde Abraham och hans trogna avkomlingar heter det i Psalm 105:14, 15: ”Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull: ’Kommen icke vid mina smorda och gören ej mina profeter något ont.’” — 1 Mos. 12:17; 20:3, 7.
14 Om Abraham inte hade gett gensvar på Guds uppmaning att lämna Ur, skulle han ha gått miste om storslagna möjligheter. Han skulle inte ha skilt sig från vilken som helst annan framgångsrik invånare i det forntida Ur, vars namn sedan länge är glömt. Men på grund av att Abraham gav gensvar, uppfyllde Jehova sitt löfte att göra hans namn stort. (1 Mos. 12:1, 2) Få namn från forna tider har blivit så stora som Abrahams, i synnerhet som exempel på enastående tro. Och Abraham kom att bli känd som Jehovas vän. (Jes. 41:8) I Guds bestämda tid skall Abraham bli uppväckt från de döda, med utsikten till evigt liv framför sig. Beträffande Abraham och hans hängivna avkomlingar heter det i Hebréerna 11:16 (NW): ”Därför blygs inte Gud för dem — att bli åkallad såsom deras Gud —, ty han har berett en stad [det messianska riket] åt dem.”
15. Förväntade de kristna under första århundradet att Guds rättfärdiga nya ordning skulle komma inom deras livstid?
15 Det goda slag av ande som Abraham och Sara visade var framträdande också bland Jesu Kristi sanna efterföljare under det första århundradet v.t. De visste också att upprättandet av en rättfärdig ny ordning med nya himlar och en ny jord inte skulle förverkligas under deras livstid. Aposteln Paulus, som skrev under inspiration från Gud, framhöll för medtroende att ”Jehovas dag” (NW) inte skulle komma förrän efter det att ett avfall från den sanna tron hade fått fast fäste. — 2 Tess. 2:1—8; 2 Petr. 3:13.
16. Vilken inställning hade dessa första kristna till materiella ägodelar, och hur var detta till gagn?
16 Levde de kristna under första århundradet därför på ett sådant sätt att de lämnade ankomsten av Jehovas ”dag och stund” utan avseende? Inte de som satte värde på sitt förhållande till Gud som Jesu Kristi lärjungar. De delade villigt med sig av materiella ägodelar, så att andra kunde få del i deras andliga glädjeämnen. (Luk. 14:33; Fil. 3:7—9) Efter pingstdagen år 33 v.t. var det till exempel många troende som sålde sina ägodelar och ställde medel till förfogande, så att det blev möjligt att hjälpa dem som behövde detta för att kunna stanna kvar i Jerusalem och fortsätta att få gagn av apostlarnas undervisning. — Apg. 2:41—47; 4:34, 35.
17. Varför betraktade de kristna under det första århundradet predikandet av de ”goda nyheterna” som brådskande och angeläget?
17 Trogna efterföljare till Jesus Kristus såg allvarligt på sitt uppdrag att göra lärjungar. (Matt. 28:19, 20) På mindre än trettio år lyckades de få de ”goda nyheterna” kungjorda på vitt kringspridda platser inom det romerska väldet och till och med utanför det. (Kol. 1:23) De hade klart för sig att det var brådskande och angeläget att göra detta. De visste att människor kunde dö innan de ens hade lärt känna utsikten att vinna odödligt liv som härskare tillsammans med Jesus Kristus. Osjälviskt arbetade de för att så många som möjligt skulle få tillfälle att få del av denna underbara framtidsutsikt. Dessutom skulle slutet för den judiska tingens ordning komma inom den generationens tid. Därför behövde judar, oberoende av var de bodde, få reda på Jesu Kristi profetia om detta, så att de skulle kunna handla i överensstämmelse med den och undgå olyckan.
18. Vilken inställning har Jehovas kristna vittnen som en skara i denna tid till vikten av att tillämpa bibelns råd i sitt liv såväl som till predikandet av de ”goda nyheterna” för andra?
18 Som skara strävar Jehovas kristna vittnen i vår tid efter att göra samma sak. De är övertygade om att det bästa sättet att leva är att rätta sig efter Guds ords råd. Det gör det möjligt för en att finna glädje i livet redan nu och ger en ett fast hopp för framtiden. (1 Tim. 6:17—19) De inser också vikten av att göra människor överallt uppmärksamma på behovet av att uppnå ett godkänt förhållande till Skaparen, innan den ”stora vedermödan” kommer. (Jämför Hesekiel 33:2—9; 1 Korintierna 9:16.) Detta är orsaken till att de varit villiga att göra ivriga ansträngningar att hjälpa sina medmänniskor att vinna exakt kunskap om Guds vilja.
19, 20. a) Hur långt har många vittnen varit villiga att gå för att hjälpa andra att vinna kunskap om Guds uppsåt? b) Finns det någon orsak för dem att beklaga att de inte har odlat andra intressen?
19 För att hjälpa medmänniskor att lära känna Jehova och hans underbara uppsåt för människorna har ett betydande antal människor övergett lovande karriärer, avstått från vinstgivande affärsintressen, sålt materiella ägodelar som de menat var onödiga eller på annat sätt tillrättalagt sina omständigheter. Av samma skäl har många flyttat till andra delar av sitt eget land eller rentav till andra länder. Så finns det de som har valt att leva som ogifta eller, om de är gifta, beslutat att avstå från den glädje som består i att ha barn för att i stället vara tillgängliga för tjänst som i annat fall skulle ha varit svår att utföra.
20 Somliga av dessa män och kvinnor har blivit gamla och ålderdomssvaga. Är de besvikna på grund av att de ännu inte fått erfara befrielse från den nuvarande ogudaktiga ordningen? Beklagar de att de inte odlat vissa intressen som i sig själva inte skulle ha varit orätta? Menar de att de offer de gjort var onödiga? De som fattat sitt beslut på den grundval som utgörs av djup kärlek till Jehova Gud och en uppriktig önskan att hjälpa andra beklagar sig inte. De avundas inte andra, och de menar inte att de skulle haft det bättre om de levat sitt liv annorlunda. Inte heller ser de ner på dem som valt att bosätta sig i ett visst område och där uppfostrat sina barn enligt bibelns principer. De har den tillfredsställelsen att de gjort det de visste var rätt i deras fall och gläder sig över att ha bevarat en nära samhörighet med Jehova Gud.
Att uppskatta Jehovas väg
21. Hur bör vi känna det, om den ”stora vedermödan” inte skulle komma så snart som vi personligen kunde förvänta?
21 Det är bara naturligt att vi önskar befrielse så snart som möjligt från världens växande problem och den dagliga kampen för att försöka skaffa sig sitt levebröd såväl som från sjukdom, ålderdom och död. Men hur skulle det bli, om denna befrielse inte skulle komma så snart som du personligen kan vänta det? Hur skulle detta påverka ditt hjärta? Skulle du kunna bli frestad att glömma betydelsen av ett rätt förhållande till Jehova Gud och tänka på vilka njutningar du fortfarande skulle kunna finna i världen? Om du verkligen älskar Jehova, begränsas inte din tjänst för Gud av något årtal. Du vet att det som sanna kristna äger är värt mera än någonting som denna världen kan erbjuda. Du är övertygad om att Jehova Gud inte kommer att underlåta att uppfylla allt det som han lovat sina tjänare. Det är som det heter i det inspirerade brevet till hebréerna: ”Gud är inte orättfärdig, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat för hans namn.” — Hebr. 6:10, NW.
22. Om vi verkligen delar Jehovas syn på människorna, hur kommer vi då att betrakta den tidsperiod som kan återstå före den ”stora vedermödan”?
22 Vi bör aldrig dra slutsatsen att det som här har sagts betyder att den ”stora vedermödan” är långt borta och så tillåta att vi glider in i ett sådant tankemönster som förekommer i den värld som är avlägsnad från Gud. Så länge som människor fortfarande ger gensvar på Guds varmhjärtade vädjan bör detta uppmuntra oss. Det är i överensstämmelse med Jehovas önskan att ingen skall bli tillintetgjord, utan att alla skall ge rum åt sinnesändring. (2 Petr. 3:9, NW) Att vi delar Guds syn på människorna kommer att förmå oss att glädja oss över att vägen fortfarande står öppen för andra att ta ståndpunkt på Jehovas sida, med evigt liv i sikte. Och att vi fortsätter att se en tydlig uppfyllelse av Jehovas uppsåt, att så många som möjligt skall vinna en godkänd ställning inför honom, bör helt visst styrka vår övertygelse om att hans ”dag och stund” för att verkställa dom skall komma, eftersom detta också är en del av hans oföränderliga uppsåt.
23. a) Vad gör oss absolut säkra på att Guds uppsåt i fråga om att avlägsna den nuvarande onda ordningen och införa sin nya ordning kommer att förverkligas och att det kommer att ske vid Guds bestämda tid? b) Vad bör vi, med tanke på detta, individuellt besluta att göra?
23 Jehovas eget anseende, hans sannfärdighet, ger oss den fasta förvissningen om att hans löfte att göra slut på orättvisa, förtryck och plåga ”längtar” efter eller ivrigt går fram emot sin uppfyllelse. (Ps. 117:2) Från mänsklig ståndpunkt sett kan det för somliga förefalla som om den har dröjt. Likväl förhåller det sig alldeles som det blev uppenbarat för den hebreiske profeten Habackuk: ”Ännu måste synen vänta på sin tid, men den längtar efter fullbordan och skall icke slå fel. Om den dröjer, så förbida den, ty den kommer förvisso, den skall ej utebliva.” (Hab. 2:3) Eftersom det förhåller sig så — strävar du redan nu efter att bevara ett godkänt förhållande till Jehova Gud? Gör du det till din föresats att fortsätta att tjäna honom oberoende av vad framtiden kan medföra? Om du drivs på rätt sätt av kärlek till Gud och medmänniskor, kommer detta verkligen att vara fallet. Och du kan med förtröstan se fram emot den belöning som Gud kommer att ge dig och alla andra människor som älskar honom intensivt av hjärtat.