Samvetets inre röst

”Närhelst människor av nationerna, som inte har lagen, av naturen gör det som hör till lagen, ... lägger [de] i dagen att det som lagen bjuder är skrivet i deras hjärtan, i det att deras samvete bär vittnesbörd med dem.” — Rom. 2:14, 15, NW.

1, 2. a) Hurudan är situationen i vår tid när det gäller moralnormer? b) Varför behövs moralisk vägledning i synnerhet sedan 1914?

I DENNA tid befinner sig det som anses vara ”rätt” eller ”orätt” i ett tillstånd av ständig förändring. I ett tal om ”Samhällsmoral” framhöll dr Emanuel Demby: ”En viktig orsak till att det är så svårt för oss att definiera den exakta moraliska beskaffenheten i vår tid är att detta är en period av stora förändringar.” Vad som allmänt följdes som godtagna normer för bara några år sedan har ändrats eller ersatts. Och när livet blir alltmer komplicerat, vem kan då säga hur starka de nya normerna är eller hur länge de kommer att stå sig? Vilken vägledning har man?

² Denna situation möter särskilt oss som lever sedan år 1914 v.t. Varför i synnerhet sedan dess? Doktor Archibald Chisholm yttrade: ”Omvälvningen i tänkesätt och moraluppfattningar har varit så stor att somliga menar att vi borde säga att vi lever i år [61] A. B. (anno belli [krigets år]), varigenom de visar sin uppfattning att en ny epok började i och med utbrottet” av första världskriget. Själva det förhållandet att det har förekommit en sådan omvälvning i tänkesätt och moraluppfattningar sedan 1914 framhäver vårt behov av en vägledande röst, av rätt vägledning.

3. Vilka frågor uppstår i fråga om att lita på samvetet?

³ Många människor som är medvetna om detta behov ger uttryck åt uppfattningen att sist och slutligen bör var och en förtrösta på sitt eget samvete. De säger: ”Låt ditt samvete vara din vägledare.” När de talar om ”samvetet”, tänker de på att varje människa tycks ha en ”röst” inom sig, en inre känsla som talar om för henne vad som är rätt eller orätt. Men förhåller det sig så för allas del? Vet du vad som är samvetets ursprung och precis hur allmänt det är? Och hur pålitlig är denna inre känsla? Andra kanske kan lita på sitt samvete, men kan du göra det?

Samvetet — varifrån kommer det?

4. Vad är samvetets ursprung, enligt somliga världsliga auktoriteter?

⁴ Om du vände dig till intellektuella och filosofer för att få en förklaring av ursprunget till ditt samvete, skulle du kunna få höra att det blott och bart är en social produkt av evolutionen. Evolutionisten Charles Darwins uppfattning var att ”vilket som helst djur, som var utrustat med klart framträdande sociala instinkter, ... med naturnödvändighet skulle förvärva känsla för moral, ett samvete, så snart som dess intellektuella förmågor hade blivit lika eller nästan lika väl utvecklade som hos människan”. Och Sigmund Freud menade att vi kunde ”avvisa föreställningen om en ursprunglig — naturlig, skulle man också kunna säga — förmåga att skilja mellan gott och ont”.

5. Stöder bibeln dessa uppfattningar om människans samvete?

⁵ Men framställer sådana uppfattningar den sanna förklaringen? Den äldsta och mest konsekvent pålitliga skildringen av människans historia och gärningar svarar: Nej! För det första framhåller bibeln helt riktigt vad som har blivit bestyrkt genom ärlig vetenskaplig iakttagelse, nämligen att allt levande fortplantar sig efter sin ”art”. Människan är således inte blott och bart en produkt av utveckling, och det är inte heller hennes samvete. (1 Mos. 1:21—26) Dessutom identifierar bibeln noggrant ursprunget till den röst du har inom dig: ditt samvete. Bibeln visar varför människor över hela jorden — trots ansträngningar som gjorts av sådana som Hitler, som skröt: ”Jag befriar människan från det förnedrande hjärnspöke som kallas samvetet” — fortsätter att ha ett samvete. Och den kan hjälpa oss att använda samvetet och få gagn av det.

6, 7. a) Vad visar Guds ord beträffande samvetets ursprung? b) Vad var Adams samvete?

⁶ Den Heliga skrift talar om för oss att Skaparen danade människan till sin avbild, med intelligens och känsla för moral, alldeles som Gud själv har detta. (1 Mos. 1:27) Och ända från början ägde den första människan ett gudagivet samvete; det var inte någonting som helt enkelt utvecklades allteftersom samhället växte fram. Detta kan man se i skildringen av Adams handlingar och inställning sedan han brutit mot Guds befallning beträffande trädet för kunskap om gott och ont. (1 Mos. 2:17) Skildringen säger att Adam och Eva då ”gick och gömde sig för Jehova Guds ansikte mellan träden i lustgården”. (NW) Och när Jehova talade, svarade inte Adam med en gång. Varför inte det? Därför att han var medveten om sin skuld; det var som om det var en röst inom honom som domfällde honom, anklagade honom, vittnade om att han hade syndat. — 1 Mos. 3:7—10.

⁷ Den äldsta historiska redogörelse som finns tillgänglig visar alltså att människans samvete fanns till ända från början. Det är intressant att lägga märke till att den judiske historikern Flavius Josephus, som skrev på grekiska, under första århundradet v.t. framhöll att Adams motvilja mot att svara Gud var bevis för hans ”onda samvete”. För ordet ”samvete” använde Josephus det grekiska uttrycket suneiʹdesis, som bokstavligen betyder ”samvetande om något med sig själv” eller ”vetande med någon”. Adams samvete hade kommit från Gud; det var hans inre känsla för moral, och det inbegrep hans förnuftsbegåvade sinne. Adam var skapad till Guds avbild, och därför kände han en inre konflikt, när han handlade tvärtemot Guds egenskaper eller uppenbarade vilja. Men vilket samband har detta med våra känslor och handlingar? Förmedlades samvetet till Adams avkomlingar? Ja, både bibliska och icke-bibliska vittnesbörd visar att det skedde så, och det har fortsatt ända fram till oss i denna tid.

8. Vilken senare biblisk skildring återspeglar en nedärvd känsla för moral?

⁸ Lägg märke till den historiska skildringen av vad som hände med Josef mer än två tusen år efter det att Adam syndade. Josef var slav i den egyptiske hovmannen Potifars hus. Potifars hustru försökte förföra Josef — det kan hända att hon frestades av hans maskulina skönhet. Eftersom han bara var slav, kunde han lätt ha känt sig förpliktad att lyda henne, kanhända i förhoppning om att förbättra sin ställning. Likväl avvisade Josef bestämt hennes omoraliska närmanden och sade: ”Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?” (1 Mos. 39:1—9) Vad förmådde Josef att betrakta äktenskapsbrott som en synd mot Gud?

9. Varför avvisade Josef äktenskapsbrott som en synd ”mot Gud”?

⁹ Han reagerade inte på det sättet på grund av en skriven lag från Gud med förbud mot äktenskapsbrott, en sådan som först senare framkom i de tio budorden. (2 Mos. 20:14) Och Josef befann sig i Egypten, långt från alla familjepåtryckningar och patriarkaliska stadgar. Det är tydligt att Josefs samvete var inbegripet. Äktenskapsbrott kränkte hans känsla för moral. Det är troligt att han kunde ”känna” att det var orätt att ta det som inte tillhörde honom — en annan mans hustru. Och denna känsla kunde ha blivit styrkt av att han hade begrundat det förhållandet att en man och hans hustru är ”ett kött”, ett faktum som Adam kände väl till. (1 Mos. 2:24; Matt. 19:4, 5) Han måste också ha fått höra om vad Abraham och Isak varit med om, erfarenheter som inte visade godkännande av äktenskapsbrott. (1 Mos. 20:1—18; 26:7—11) Även om Josef inte hade en lag mot äktenskapsbrott, kunde alltså hans samvete förmå honom att avvisa en sådan handling.

10. Vilka bevis finns det för att också andra folk har ärvt den förmåga som samvetet utgör?

¹⁰ Men om Adam till sina avkomlingar förmedlade någon grad av samvete, borde då inte också Potifars hustru ha känt med sig att äktenskapsbrott var orätt? Jo, men det är tydligt att hon lät passionen få råda över henne. Liksom människor över hela jorden insåg egyptierna att äktenskapsbrott var en allvarlig moralisk förbrytelse. Deras äldsta religiösa texter förband den yttersta domen med att ”hjärtat” blev vägt. Och i fråga om vad blev man dömd? Den forntida egyptiska ”Dödsboken” beskriver hur den avlidne förklarar sin oskuld och säger: ”Jag har inte rövat. Jag har inte dödat människor. Jag har inte ljugit. Jag har inte besudlat någon mans hustru.” Det måste alltså vara så att samvetet ledde dem till att känna med sig att äktenskapsbrott var orätt. Historikern Josephus förde in samvetet i bilden, när han längre fram skrev om hur Josef uppmanade Potifars hustru att fly från en åtrå som skulle medföra samvetskval och lidande och att vara trogen mot sin man och äga ”ett gott samvete”.

11. Hur ger både bibliska och icke-bibliska källor exempel på ett fungerande samvete?

¹¹ Dessutom finner vi både bibliska och icke-bibliska skildringar som ger exempel på ett fungerande samvete. Vid ett tillfälle lät kung David i Israel företa en folkräkning i nationen. Bibeln beskriver Davids reaktion när han insåg att han hade syndat. Bibeln visar hur ett samvete verkar, när den säger att ”Davids samvete [hjärta, NW; Åk] slog honom.” (2 Sam. 24:1—10) En liknande verkan av ett plågat samvete omnämns i en forntida kilskriftstavla, som innehåller en bön av en babylonier som hade syndat. Han bönföll sin gud att lyssna ”för mitt brösts skull, som klagar likt en ljudande flöjt”.

12. a) Vad kan man alltså med rätta sluta sig till beträffande den förmåga som samvetet utgör, enligt vad aposteln Paulus framhöll? b) Ådagalägger alla människor att de har ett samvete?

¹² Allt detta visar att vi har ett samvete därför att vi har ärvt intelligens och känsla för moral från Adam. Sålunda har också nationer som inte haft någon kännedom om den mosaiska lagen, som gavs av Gud, förbjudit sådant som stöld, lögn, blodskam, mord och äktenskapsbrott. Ja, fastän de ”inte har lagen”, gör de ”av naturen ... det som hör till lagen”. Aposteln Paulus klarlade grundvalen för deras moralnormer, när han sade: ”Deras samvete [grek.: suneídesis] bär vittnesbörd med dem, och av sina egna tankar blir de anklagade eller också urskuldade”. (Rom. 2:14, 15, NW) Den gudagivna förmåga som samvetet utgör är så universell att det heter i en uppslagsbok: ”Man har ännu inte funnit någon kultur i vilken samvetet inte erkänts som ett faktum.” Och beträffande personer som förefaller att ”inte ha något samvete” skrev dr Geoffrey Stephenson: ”Det har betraktats, och betraktas fortfarande av somliga, som en verklig form av sinnessjukdom eller psykos.” — Jämför Titus 1:15.

Samvetet — hur det fungerar och fostras

13. Varför behövs det mera än bara kunskapen att vi har ett samvete?

¹³ Kan vi då helt enkelt ”av naturen göra det som hör till lagen”? Nej, det behövs mera. Att vi bara förstår vad som är samvetets sanna ursprung och hur det kommer sig att vi har denna förmåga ger oss inte någon försäkran om att vi har helt och fullt gagn av det. Kom ihåg att de forntida egyptierna hade vissa moralnormer som ådagalade samvetets verkningar. Men var detta tillräckligt i sig självt? Var det så att detta ensamt skyddade dem mot allt otillbörligt? Deras frånstötande dyrkan av djur, i det de ägnade ”helig tjänst” åt ”det skapade” i stället för åt Skaparen, bevisar att det inte var tillräckligt att bara ha någon grad av samvete. (Rom. 1:20—25, NW) Följaktligen behöver vi veta mera än enbart att vi har ett samvete. Vi bör veta hur det verkar, hur det kan övas och vad Gud säger om att vi använder det i det dagliga livet.

14. Nämn ett sätt på vilket ditt samvete fungerar.

¹⁴ De bibliska exempel vi har begrundat belyser två viktiga sätt på vilka ditt samvete kan och bör fungera. Det är troligt att den funktion hos samvetet som man oftast tänker på är den som består i att se tillbaka på sitt uppförande och bedöma det ur moralisk synpunkt. Vi lade märke till denna funktion i fallet med Adams synd och i Davids erfarenhet sedan han hade handlat otillbörligt. Deras samvete slog dem. Har du inte känt ditt samvete fungera på detta sätt? Denna samvetets inre röst, som oroar dem som har gjort orätt, kan vara så enträgen att de vidtar snabba och kraftiga åtgärder för att få ett rent samvete, och om de inte gör det, kan de plågas av samvetet i åratal.

15. På vilket viktigt sätt kan detta hjälpa dig?

¹⁵ En mycket viktigare verkan av denna funktion hos samvetet är emellertid att man kan drivas till gudaktig ånger. David skrev: ”Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: ’Jag vill bekänna för HERREN [Jehova] mina överträdelser’; då förlät du mig min synds missgärning.” (Ps. 32:3, 5) Ditt fungerande samvete kan således föra dig tillbaka till Gud, hjälpa dig att inse behovet av att äga hans förlåtelse och av att för framtiden följa hans vägar. — Ps. 51:3—6, 11, 15—17.

16. På vilket annat sätt kan och bör ditt samvete fungera?

¹⁶ Den andra funktionen hos samvetet är att det arbetar på förhand för att vägleda och ge råd åt den som behöver göra ett val eller fatta ett beslut som inbegriper moral. Universitetslektor Eric D’Arcy framhöll: ”Hos de hedniska skribenterna trädde inte samvetet fram förrän efter det att handlingen var utförd, och dess uppgift var rent dömande. Men i [bibeln] ges samvetet en lagstiftande funktion.” Det var denna aspekt på samvetet som gjorde det möjligt för Josef att på förhand förstå att han inte fick begå äktenskapsbrott. Han följde sitt samvete genom att avvisa ett handlingssätt som stred mot hans uppfattning om moral. Har ditt samvete fungerat på detta sätt? Hjälper det dig som det borde?

17, 18. a) Vilken fara råder om någon undertrycker sitt samvete? b) I vilket tillstånd skulle detta lämna honom?

¹⁷ Båda dessa funktioner hos vårt samvete behöver uppmärksammas och övas, om vi skall få vägledning och gagn av det. Att ingendera aspekten får lämnas utan avseende eller undertryckas framgår tydligt av vad som inträffar när detta har skett. Normalt kan en människas samvete, som ett resultat av att hon ärvt det från Adam, stinga henne eller underrätta henne om att det är orätt att ljuga eller stjäla. Detta liknar den underrättelse du får när din hand kommer nära en låga; dina inbyggda känselkroppar gör dig uppmärksam på faran, och du kan dra undan din hand. Men hur skulle det bli, om du redan hade fått en kraftig förhårdnad på den delen av din hand eller om din hand kanske hade fått en svår ärrbildning av en tidigare brännskada? I så fall kunde dina känselintryck vara hindrade; förhårdnaden eller ärrvävnaden skulle göra området okänsligt, så att det inte reagerade. På liknande sätt kan samvetet bli dödat, om det gång på gång lämnas utan avseende eller undertrycks. Aposteln Paulus skrev om människor ”vilkas samveten är lika döda som bränt kött”. (1 Tim. 4:2, J. B. Phillips) Sådana människor, som inte kände samvetskval, kunde ljuga, handla skrymtaktigt eller avsiktligt vilseleda kristna, som Paulus sade.

¹⁸ Följaktligen stannar det inte med att ett samvete som lämnats utan avseende eller undertryckts inte längre plågar en människa, sedan hon handlat orätt, utan det underlåter också att ge tillförlitlig vägledning på förhand. Människor i denna situation beskrevs i Efesierna 4:19: ”De har förlorat känslan för vad som är rätt och orätt, de har kastat sig i utsvävningar och nekar sig ingenting, när de tillfredsställer sina omättliga begär.” (Hd) Det är lätt att förstå varför Hitler ville föra människor till detta tillstånd. Deras samvete skulle inte hindra dem alls, utan de skulle kunna göra vad som helst som begärdes av dem, oberoende av hur förnedrat det var. Helt visst vill vi undvika att bli sådana — i stället vill vi bevara vårt samvete, så att det fungerar och reagerar.

19. Hur får man hjälp genom bibeln när det gäller att ha ett fungerande samvete?

¹⁹ Bibeln är en ovärderlig hjälp till detta. Eftersom den lägger fram de största vittnesbörd vi har beträffande Guds egenskaper och handlingssätt, kan den hjälpa oss att komma i samklang med hans bild. Psalmisten sjöng således: ”Lär mig att göra din vilja, ty du är min Gud. Din ande är god; må den leda mig i rättrådighetens land.” (Ps. 143:10, NW) Ju mer vi lär känna och uppskatta hans handlingar och vilja, desto mer kommer vi att styrka ett gudaktigt samvetes inflytande i vårt liv. (Ps. 119:1—16) Den inre rösten blir starkare och tydligare, alldeles som solisten genom skolning och övning får säkrare röst och gehör och urmakaren skärper sin synförmåga.

20. Varför innehåller bibeln lagar mot vissa moraliska förbrytelser, när samvetet ändå är nedärvt?

²⁰ Bibeln innehåller tydliga lagar eller befallningar från Gud mot vissa allvarliga moraliska förbrytelser, sådana som stöld, lögn, äktenskapsbrott och mord. Sådana orätta gärningar förbjöds i den lag Gud gav åt Israel, och förbuden upprepas i Guds råd till de kristna. (2 Mos. 20:13—16; Ef. 4:28; Kol. 3:9; 1 Kor. 6:9, 10; Upp. 21:8) Även om någon genom uppfostran eller erfarenhet i livet har fått sitt samvete dödat i fråga om en del av dessa synder, kan han alltså med hjälp av bibeln lätt inse att de är orätta. Han skulle inte ha någon orsak att säga: ”Men mitt samvete plågade mig inte. Jag var inte medveten om att det var orätt.” Därtill skulle sådana lagar tillåta dem som har ansvaret i den kristna församlingen att handla så att de skyddar dess medlemmar mot var och en som bedriver synd. En sådan skulle bli utesluten eller avskuren. — 1 Kor. 5:11—13.

21. Av vilket ytterligare värde är bibelns principer?

²¹ Men förutom lagar mot grovt orätta gärningar innehåller bibeln många principer för uppförandet, vilka återspeglar Guds personlighet, handlingssätt och normer. Dessa principer är allmänna anvisningar om hur vi kan vara till hans avbild. Talrika exempel på bibliska principer skulle kunna anföras, men lägg märke till de tydliga vittnesbörden om att Gud är rättvis och opartisk. Först och främst får vi veta detta direkt. (5 Mos. 32:4; Job 34:10, 12; Apg. 10:34, 35) Och detta understöds av exempel på hur Gud har visat sådana egenskaper. När till exempel en smord kung i Israel syndade och handlade orättvist mot en del av sina undersåtar, visade Jehova tydligt det orätta i hans handlingssätt. Och i överensstämmelse med sin egen rättvisa fritog Gud inte ens kungen från straff. (2 Sam., kap. 11, 12) Genom att i hjärta och sinne inprägla sådana principer för uppförandet och vittnesbörd om Guds personlighet stärker vi vårt samvete, så att det handlar tillförlitligt. Följaktligen läser vi: ”På alla dina vägar må du akta på honom, så skall han göra dina stigar jämna.” — Ords. 3:6; Ps. 16:8.

22. Ge ett exempel på en viktig biblisk princip. Hur kan denna påverka ens samvete, och till vilket gagn är det för individen?

²² Sedan du har lärt känna att Gud är rättvis och opartisk, borde inte ditt samvete då reagera mera för orättvisa eller partiskhet mot andra? Det kan hända att du har uppfostrats till att hysa fördomar mot människor med en viss bakgrund och att du därför inte har bekymrat dig över att du handlat diskriminerande mot dem. Om du har haft i uppgift att betjäna kunder i en butik, kan det hända att du har haft en benägenhet att ignorera sådana personer eller behandla dem med mindre omtänksamhet eller vänlighet. Men sedan fick du genom bibeln lära känna Guds rättvisa och att han uppmanar dem som vill få hans godkännande att visa rättvisa och opartiskhet. (Mik. 6:8; Ords. 24:23) Du kom också att inse att alla människor härstammar från samma ursprungliga, mänskliga föräldrar, Adam och Eva. (Apg. 17:26; 1 Mos. 3:20) När du kommer i en situation i vilken du i det förflutna skulle ha handlat orättvist, uppmanar dig nu ditt samvetes ”röst” att handla rättvist och opartiskt. Och om du skulle rusa åstad och följa dina tidigare fördomar, är det troligt att ditt samvete efteråt skulle plåga dig. Det skulle vara som om du hörde en röst inom dig som domfällde dig för att du följde ett handlingssätt som du visste var orätt. Du kan alltså se att ditt samvete har fått övning, det har blivit skärpt, blivit sådant att det reagerar bättre. Nu ger det dig bättre vägledning, för dig närmare Guds avbild.

23. Varför blir det allt svårare att avgöra saker och ting i vår tid?

²³ Som redan nämnts möter vi i denna tid omfattande förändringar och ett sammanbrott på moralens område. Detta gör det allt svårare för dem som vill samarbeta med sitt samvetes röst. Och förefaller det inte också som om livet blir alltmer komplicerat? Det förefaller vara så många faktorer som man behöver ta i betraktande när man skall fatta ett beslut. Domaren Felix Frankfurter, medlem av Förenta staternas högsta domstol, framhöll en gång: ”Det finns knappast någon fråga av någon verklig svårighetsgrad, som kommer inför domstolen, som inte är förenad med mer än en så kallad princip. Vem som helst kan avgöra en fråga, om bara en enda princip är inbegripen i tvistefrågan.”

24, 25. a) Vad kan vi göra när vi ställs inför ett komplicerat beslut? b) Hur kommer då vårt samvete att vara till hjälp för oss?

²⁴ Men ju mera vittomfattande vår kunskap om de gudomliga principer som finns i bibeln är, desto bättre är vi i stånd att överväga saker och ting och fatta beslut. När vi ställs inför en fråga eller ett avgörande, kan vi begrunda de bibliska principer som förefaller vara tillämpliga. Beroende på vilken beskaffenhet saken har kan principerna vara sådana som: visa respekt för ledarskap (Kol. 3:18, 20); vara ärlig i allting (Hebr. 13:18); hata det som är ont (Ps. 97:10); trakta efter det som leder till frid (Rom. 14:19); lyda de styrande myndigheterna (Rom. 13:1; Matt. 22:21); ägna odelad hängivenhet åt Gud (Matt. 4:10); undvika dåligt umgänge (1 Kor. 15:33); inte vara en stötesten för andra (Fil. 1:9, 10). Principerna i sig själva kommer att hjälpa oss, men genom att vi ökar vår kunskap om och uppskattning av Guds principer och handlingssätt kommer vårt samvetes röst att bli mera tillförlitlig. Paulus sade att hans samvete var någonting som bar vittnesbörd. (Rom. 9:1) Vårt kommer också att vara det. De styng vi känner i vårt samvete, som har blivit övat genom Guds ord, kommer att hjälpa oss att återspegla Guds personlighet och egenskaper i våra beslut.

²⁵ Allesammans har vi således tillgängligt till vår vägledning någon grad av samvete, som Gud har gett. Men genom att vi ökar vår kunskap om Guds egenskaper och principer kan vårt samvete bli ännu mera värdefullt, när vi skall styra våra steg och fatta beslut.

[Bild på sidan 343]

Josef lyssnade till sitt samvetes röst och flydde undan en synd ”mot Gud”