En förkunnare på resande fot
Berättat av Angelo Catanzaro
JAG har varit en förkunnare på resande fot ända sedan år 1947. Det året blev jag av Sällskapet Vakttornet utsedd att vara kretstillsyningsman eller resande förkunnare, med uppgift att besöka Jehovas kristna vittnens församlingar i syfte att bygga upp dem och uppmuntra dem. Men jag är bara en av omkring 2.000 resande tillsyningsmän i olika delar av världen. Jag skulle vilja berätta för dig om vårt arbete.
För det första reser vi en hel del. Mina uppdrag har fört mig till fyrtiotvå stater i Förenta staterna, med början i Georgia. Eftersom vi reser så mycket, kan du undra var någonstans vi bor.
Hem hos många vänner
Min hustru och jag bor hemma hos kristna bröder, som med glädje delar de utrymmen de har med oss. I stora städer har vi ofta bott hos människor som bara haft tre rum. Ofta vill de prompt att vi skall sova i deras sängar, medan de sover i soffan.
En gång bodde vi hemma hos en av våra kristna systrar, vars man var jude och inte ett vittne. Han var imponerad av att vi var så lyckliga och ändå inte fick lön som kristenhetens präster. I den här staden, Portsmouth i Ohio, fanns det en liten grupp judar, och en rabbin brukade komma och hålla gudstjänst i för dem. Men han krävde att få en garanterad betalning på 75 dollar för den en timme långa gudstjänst som han ledde. Därtill fick han de gåvor som inflöt vid gudstjänsten den dagen.
Med tanke på allt detta kunde den här judiske mannen, i vars hem vi bodde, knappast tro att vi inte bara bodde i privata hem, utan också utförde vårt arbete utan lön. Varje dag brukade han be mig berätta erfarenheter som vi hade haft i vårt predikoarbete från hus till hus. Gång på gång sade han att han visste att hans rabbin arbetade för pengar och inte av kärlek till Gud och församlingen.
När tiden var inne att jag skulle hålla det offentliga talet den veckan, frågade den här judiske mannen: ”Skall ni inte inbjuda mig att höra predikan?” Han var närvarande vid talet och har sedan dess varit regelbundet närvarande vid Jehovas kristna vittnens möten.
Ibland har vi inbjudits att bo hemma hos människor som inte var vittnen, även om de visat intresse för bibelns budskap. I Ardmore i Oklahoma tillbringade vi en vecka hos en sådan familj. Både mannen och hustrun var kedjerökare som läste en stor del av natten. Cigarrettrök kunde komma in i vårt sovrum och väcka oss om nätterna. Men innan vi gav oss av på morgonen och sedan vi återvänt från vår predikoverksamhet brukade de ställa många bibliska frågor till oss.
Vid en sammankomst sex månader längre fram var det här paret bland dem som blev döpta. De rökte inte längre, och de kände sig mycket bättre, nu när de var lovprisare av Jehova. Medan vi bodde hos den här mannen och hans hustru, hade de tagit djupt intryck av att vi förtröstade på Jehova och av att vi hänvisade dem till bibeln när det gällde lösningarna på livets problem.
Att dela med sig av de goda nyheterna
När vi besöker en församling av Jehovas vittnen, inbegriper mitt arbete en hel del mera än att hålla bibliska tal till församlingen. En stor del av min tid använder jag till att arbeta tillsammans med mina kristna bröder i predikoarbetet från hus till hus. Jag kan dela med mig åt andra av min erfarenhet, och jag lär mig i min tur genom att ge akt på de metoder de använder för att nå människor med ärligt hjärta i samhället med bibelns budskap. Vi får således ömsesidigt gagn av att arbeta tillsammans med våra kristna bröder.
Jag har tagit del i predikoarbetet tillsammans med människor i alla åldrar. För inte så länge sedan arbetade jag tillsammans med en nittiotreårig kvinna som tar del i predikoarbetet hela sin tid. Jag har också arbetat tillsammans med en fyraåring. Då talade jag om för de besökta att pojken som var med mig övade sig för att bli förkunnare och att han hade någonting som han ville säga dem. Då räckte han dem en löpsedel och inbjöd dem till ett bibliskt föredrag.
När vi talar med människor om Guds rike och den kommande rättfärdiga nya tingens ordning, får vi ofta höra människor säga så här: ”Hur kommer det sig att våra präster inte har sagt någonting om detta?” Jag har träffat många människor som medger att deras präster, predikanter eller rabbiner har underlåtit att ge dem ett fast hopp. Ofta klagar de över att allt vad prästerna tycks vara intresserade av är pengar och personlig bekvämlighet. Sådana människor blir imponerade av att vi utan någon kostnad för dem kommer till dem med Guds ord och ett storslaget hopp.
Eftersom vi reser så mycket, predikar vi för människor av alla slag. Följaktligen behöver vi kunna urskilja vad som är det bästa sättet att hjälpa olika människor på. Ofta finner vi att det är förmånligt att genom att ställa frågor få de besökta att ge uttryck åt sin mening. Men det är inte alla som man så lätt kan leda in i ett samtal på det sättet. Vi har till exempel predikat i indianreservat i västra delen av landet, och även om de flesta indianer inte säger så mycket, är de uppmärksamma och ger akt på vad som sker. Vi har funnit att vi kan hjälpa indianerna mest genom att bli vänner med dem och visa dem att vi är verkligt intresserade av dem. De lär sig snart att vittnena inte är partiska i fråga om ras och nationalitet, utan har tillbörlig respekt för alla.
Å andra sidan finns det människor som omedelbart vill redogöra för sin uppfattning. Om vi då skulle ställa frågor till dem men inte lyssna till deras uppfattning, skulle de bli förnärmade. En gång träffade jag en läkare, och vi fick tillfälle att dryfta vår tids förfall i fråga om moral. När jag frågade honom om han trodde att det fanns någon lösning, förklarade han sin uppfattning och talade ganska länge utan att jag infogade så mycket. När han slutat, framhöll jag punkter där vi var överens. Mot slutet av vårt samtal sade han att han särskilt uppskattade att min kamrat och jag hade låtit honom få tillfälle att tala. Han skaffade fyra bibelstudiehjälpmedel, och vi kom överens om att komma tillbaka till honom.
I stora städer, till exempel New York, finner vi att många människor är rädda och sällan öppnar dörren för främlingar. Likväl strävar vi efter att lägga fram några få tankar från bibeln, i det vi om möjligt talar med dem genom titthålet. De ser oss, men vi ser inte dem — utom kanske en ögonglob.
När jag en gång talade med en dam genom titthålet, sade hon att hon uppskattade det som jag läste för henne ur bibeln men att hon inte skulle öppna dörren. Likväl ville hon ha den bibelstudiehjälpreda som jag erbjöd henne. Därför uppmanade hon mig att lägga den i brevlådan. Vi återvände en stund senare, och då var boken borta och i stället låg det ett bidrag där.
Ekonomin
Människor frågar mig ofta hur Jehovas vittnen får pengar till sitt arbete och hur jag själv klarar mig. Alldeles som det förhöll sig med de första kristna får Jehovas vittnen pengar till sitt arbete genom frivilliga bidrag. De flesta av Jehovas vittnen försörjer sig själva genom att ha ett förvärvsarbete. Som kretstillsyningsman på heltid får jag 7 dollar i månaden (tidigare 5 dollar) från Sällskapet Vakttornet till personliga utgifter, om jag begär detta, och likaså en blygsam summa en gång om året till kläder. Men vi blir väl omhändertagna, eftersom våra kristna bröder är mycket gästfria och vänliga. Alldeles som aposteln Paulus är vi nöjda med mat, husrum och kläder. — 1 Tim. 6:8.
I Indianapolis i Indiana blev en gång alla våra kläder stulna ur vår parkerade och låsta bil. Men vi lämnades inte utblottade. Våra kärleksfulla kristna bröder såg genast till att vi fick lämpliga kläder.
En gång var jag med i ett radioprogram i vilket programledaren ofta försöker få människor att verka litet dumma. Sedan jag talat om att jag fick 5 dollar i månaden, tittade han på min kostym och sade: ”Jag skulle inte ha råd med en sådan kostym, om jag hade en lön på 5 dollar i månaden.”
Jag förklarade: ”Kostymen, skorna, strumporna, skjortan, slipsen — allt detta har jag fått av mina kära kristna bröder och systrar, som vet vilket arbete vi ägnar oss åt. Vi ber inte om detta. Men det är som bibeln säger: ’Arbetaren är värd sin lön.’” (1 Tim. 5:18) Sedan jag förklarat att vi utför vårt arbete av kärlek till andra, sade den judiske intervjuaren att präster, och till dem räknade han judiska rabbiner, inte skulle kunna leva som vi gjorde.
När jag besvarar frågor, får jag ofta tillfälle att förklara att vårt syfte som Jehovas vittnen inte är att tjäna pengar. Vi arbetar alla för att hjälpa människor att lära känna Jehova och vinna hans godkännande.
Glädje som inte kan köpas för pengar
Vi uppskattar allt vad våra kristna bröder har gjort och gör för oss, men det viktigaste skälet till att vi utför detta predikoarbete är att Jehova har befallt att det skall utföras. Det är ett uttryck för vår kärlek till honom. Och som kompensation får vi någonting som är bättre än pengar — den storslagna glädjen och tillfredsställelsen av att veta att vi gör det Gud vill att vi skall göra.
Ibland får jag frågan vad jag har tyckt särskilt mycket om i krets- och områdesverksamheten. Då brukar jag tänka på att ett av de mest framträdande glädjeämnena är att se Jehovas välsignelse över det arbete vi utför. Om vi söker Guds ledning och välsignelse i stället för att vara missnöjda på grund av att någonting inte görs på ett sätt som tilltalar oss, kommer Gud att välsigna våra ansträngningar med tillväxt. (1 Kor. 3:6, 7) Att se denna tillväxt ger oss djup och tillfredsställande glädje.
Den varmhjärtade gästfrihet som våra kristna bröder visar oss är naturligtvis också en källa till stor glädje. I vilket annat arbete skulle man kunna resa praktiskt taget överallt i Förenta staterna och få del av den värme, vänlighet och gästfrihet som vi får del av? I det område vi har rest i finns det knappast någon stad med bofasta vittnen där vi inte skulle bli hjärtligt välkomnade att stanna över natten och få ett hem att bo i.
Så tänker jag på glädjen i att lära känna så många av våra kristna bröder och systrar som har varit lojala mot Jehova under årens lopp. Många har hållit fast vid Jehova och hans organisation i alla väder, och de är inspirerande för oss. Vidare har vi glädjen att se så många tusen nya, fårlika människor komma in i Jehovas organisation inom de områden där vi tjänar, och vi har då en viss del i att hjälpa dem att växa andligen — detta är i sig självt en storslagen belöning.
Det är sant att vårt liv inte tillåter att vi slår oss ned någonstans under en längre tid, men genom att jag är en förkunnare på resande fot har jag fått gränslösa glädjeämnen som inte kan köpas för pengar.