Arbetet att göra lärjungar pågår ”med hast” i Frankrike
NÄR frågan: ”Vilken är i denna tid fransmannens inställning till religion?” för inte så länge sedan ställdes till omkring femtio kristna vittnen för Jehova som täcker Frankrike från den ena änden till den andra, var det ord som förekom oftast i deras skrivna svar ”likgiltighet”.
Det förefaller finnas flera skäl till detta.
Under senare år har levnadsstandarden ökat för flertalet av franska folket. För många har materialismen blivit den nya religionen. Det är också många fransmän som är förargade på katolska kyrkan, inte av rent religiösa skäl, utan på grund av förändringar som berör populära sedvänjor. Andra katoliker, särskilt bland den äldre generationen, oroas av de mera revolutionära förändringarna inom kyrkan, till exempel att man slopat kravet på köttfria fredagar, upphört med att fira ”helgon” och använda bilder och beläten, ändrat på mässan, för att inte tala om prästernas tilltagande inblandning i politik. Likväl är det så att ett stort antal människor i Frankrike, särskilt i de mindre städerna och på landsbygden, fortfarande håller fast vid den romersk-katolska religionen när det gäller traditionella familjeceremonier.
Förutom den stora massan som bekänner sig vara katoliker inbegriper Frankrikes befolkning omkring en million protestanter, flera millioner som regelbundet röstar på kommunisterna och ett stort antal ateistiska fritänkare, av vilka många är lärare.
Hur reagerar de fransmän som tillhör dessa olika religioner och tankeriktningar på Jehovas vittnens verksamhet?
I åratal har Jehovas vittnen i Frankrike betraktats som en betydelselös protestantisk sekt, och denna tanke har främjats av de katolska prästerna. Protestanterna här är visserligen mycket stolta över sin religion, men de gör litet eller ingenting för att sprida den. Dessutom har de franska protestanterna på senare år mer och mer blandat sig i politiken. Av dessa skäl, för att inte tala om de läromässiga skillnaderna, inser det franska folket att Jehovas vittnen inte är protestanter.
Fördomarna mot Jehovas vittnen är mera seglivade i landsbygdsområdena, men genom att vittnena gör besök oftare bryts dessa fördomar ner steg för steg. Dessutom öppnas ett växande antal fabriker i landsbygdsområdena, och arbetarna från andra områden, som känner Jehovas vittnen, hjälper till att upplysa den lokala befolkningen om oss. Därtill finns det nu mer än 60.000 verksamma förkunnare och gott och väl 100.000 människor som är närvarande vid våra möten och ett ännu större antal som vi haft bibelstudium med, och därför är det färre och färre franska familjer som inte har någon vän eller släkting som inte är väl bekant med Jehovas vittnen.
Å andra sidan faller de katolska och protestantiska kyrkosamfunden i vanrykte genom sina okristna läror och sedvänjor och genom sin ståndpunkt i många frågor.
Ansträngningar att nå alla
Det görs allvarliga ansträngningar för att nå var och en med de goda nyheterna om Guds rike. I numret för maj 1969 av den franska upplagan av månadsbladet Tjänsten för Guds rike fanns en rubrik som lydde: ”Mer än 5 millioner människor behöver få besök”. Artikeln förklarade att 5.376.276 människor bodde på distrikt som inte var utlämnade till någon församling av Jehovas vittnen. Artikeln vädjade om frivilliga som skulle predika och göra lärjungar i dessa områden, först under sommarens semestertid och kanhända längre fram genom att man flyttade och bosatte sig i dessa områden.
Sedan dess har Tjänsten för Guds rike regelbundet publicerat förteckningar över départements (län), städer och samhällen där det rått särskilt stort behov av förkunnare eller äldste. Hundratals franska vittnen har gett gensvar till kallelsen och har arbetat ”strängt” och bemödat sig på dessa distrikt. (1 Tim. 4:10, NW) Somliga familjer har flyttat flera gånger, och då har de stannat länge nog för att få i gång en församling i ett samhälle innan de flyttat till ett annat. Dessutom har mellan 400 och 600 vittnen som tjänar som pionjärer med särskilt uppdrag gjort ett gott arbete i fråga om att sprida de goda nyheterna och arbeta med att göra lärjungar i isolerade områden.
De franska vittnena skyr inga ansträngningar för att nå människorna med sitt trösterika budskap. Förkunnare och pionjärer från församlingen i Saint-Gilles-Croix-de-Vie tar en timslång båtresa ut i Atlanten för att vittna för invånarna på Ile d’Yeu. Sedan hyr de cyklar för att nå alla ”vinklar och vrår” på denna ö.
I bergstrakterna använder församlingarna kartor i stor skala som visar varje bondgård och sportstuga. På så sätt blir inget hus förbisett. I Vogeserna i nordöstra Frankrike följer vittnena telefonledningarna till isolerade bondgårdar.
Kärlek till medmänniskorna leder Jehovas vittnen till att arbeta strängt och bemöda sig. På så sätt har de nått ut med arbetet att predika och göra lärjungar till sådana områden som Bretagne, högländerna i centrala Frankrike och dalarna i Alperna och Pyrenéerna.
”En frälsare för människor av alla slag”
Aposteln Paulus förklarar att Gud är ”en frälsare för människor av alla slag”. (1 Tim. 4:10, NW) Jehova håller sannerligen på att frälsa människor av alla slag i Frankrike — från fabriksarbetare till universitetsprofessor och från jordbrukare till biolog, för att inte tala om läkare, fångvaktare, en kvinnlig f. d. advokat, arkitekter, musiker, en f. d. professionell boxare och människor av många andra yrken.
En ung man i staden Nantes i västra Frankrike var aktiv medlem av en katolsk politisk rörelse. Han tog till och med del i en hungerstrejk i en kyrka i Nantes, men han upptäckte att hans kamrater i strejken nattetid i hemlighet brukade äta. Han kom slutligen i kontakt med unga män som var Jehovas vittnen, studerade bibeln och är nu en nitisk heltidsförkunnare av de goda nyheterna.
Många andra uppriktiga katoliker, som varit kyrkoarbetare, medlemmar av J.O.C. (katolska arbetares ungdomsrörelse), katekister osv., är nu verksamma vittnen. Bland vittnena i Frankrike finns nu åtskilliga som varit nunnor och präster och en som varit munk.
Ett vittne i Parisområdet var karmelitnunna i Frankrike, Egypten, Israel och Libanon innan hon fann sanningen. En karmelitnunna i norra Frankrike, som tidigare haft kontakt med ett vittne, frågade en benediktinsk teolog om det var sant att vi är (och inte har) en själ och att det inte finns något brinnande helvete. Han svarade att det var sant, men han sade också att katolska kyrkan inte kunde ändra sig sedan den förkunnat dessa dogmer i så många år. Han rådde henne att läsa teologi i ett år ”för att förstå dessa ting”. Men hon hade redan ”förstått” och vidtog de nödvändiga åtgärderna för att lämna de religiösa ordnarna och katolska kyrkan för att bli en döpt efterföljare till Jesus Kristus i stället för att tillhöra kyrkan.
En nunna inom Augustinerorden lämnade denna orden, sedan abbedissan två gånger hade tagit hennes katolska bibel i beslag, hade sagt henne att homosexuella sedvänjor bland nunnorna var att föredra framför att riskera havandeskap genom umgänge med män och hon hade upptäckt att skolans utgifter för de barn som hon undervisade oärligt blivit ”förstorade”.
Alla dessa människor var uppriktiga katoliker som menade att de tjänade Gud ”i ande och sanning”. (Joh. 4:23) Men förr eller senare upptäckte de att deras kyrka inte hade Guds ande och inte heller hans sanning. Nu har de blivit befriade från falsk religion och gläder sig över att som sanna kristna ta del i arbetet att göra lärjungar.
”Med hast fullborda”
Jehovas vittnen lever i en värld som blir alltmer fientligt stämd mot bibelns principer och kristet levnadssätt, och de inser därför behovet att ”församlas”, så mycket mer som de ser ”dagen närma sig”. (Hebr. 10:24, 25, NW) Från Normandie, Bretagne och Atlantkusten i väster till Alsace, Jurabergen och Alperna i öster och från norr till söder visar rapporterna att Jehovas vittnens församlingar har en utomordentligt god mötesnärvaro. Många av dem har fler närvarande vid sina möten än de har verksamma vittnen, och i somliga fall är antalet närvarande två eller till och med tre gånger större än antalet vittnen i församlingen.
Under sommaren 1974 hölls fjorton regionala sammankomster i Frankrike, och sammanlagda antalet närvarande var 79.411, medan högsta antalet verksamma vittnen var 56.972. Därtill var 12.101 portugisisktalande vittnen församlade i Toulouse i södra Frankrike.
Nyhetsreportrar blir förvånade när de ser fridsamheten, renligheten och den goda ordningen bland de församlade vittnena, och de beundrar det nit och den hängivenhet som de många frivilliga visar. De uttrycker också sin förvåning över att se så många unga människor bland de närvarande.
Ja, i Frankrike lär sig både unga och gamla och människor från alla levnadsställningar att den sanna kristendomen finns i Jehovas kristna vittnens församlingar. Jehova har förutsagt detta arbete med att församla och göra lärjungar som skulle utföras av hans överlämnade folk, och han har för länge sedan förklarat: ”Jag är HERREN [Jehova]; när tiden är inne, skall jag med hast fullborda detta.” — Jes. 60:22.
Arbetet att göra lärjungar pågår verkligen ”med hast” i Frankrike. År 1973 var det sammanlagt 6.476 personer som blev överlämnade, döpta vittnen, medan det sammanlagda antalet för tjänsteåret 1974 blev 8.679. Detta betyder att det i Frankrike i genomsnitt är en person som blir en döpt lärjunge för varje timme dygnet runt, hela året!
Och utsikten till ytterligare ökning är god. Vittnena leder varje månad mer än 40.000 bibelstudier i franska hem. Vid åminnelsen av Kristi död, som hölls den 7 april 1974, var det 110.330 människor som kom tillsammans i Jehovas vittnens Rikets salar.
Ja, vittnesbördet om Riket avges verkligen över hela Frankrike, till gensvar på Kristi befallning: ”Gör lärjungar av människor ..., döp dem.” — Matt. 28:19, 20, NW.