”Du är mitt hopp, Herre, Jehová, min förtröstan från min ungdom”
Berättat av Herman Mikkelsen
ÅR 1897, då jag var tolv år gammal, bodde vi på den lilla danska ön Bornholm. En vän till familjen som hette Swen Swenson hade läst en bok, som utgetts av Sällskapet Vakttornet och bar titeln ”The Millennial Dawn” (Millennii dagning), och kom rusande rätt in i vårt hus. Han höll upp boken med ena handen, bankade sig på knäet med den andra och ropade med stark känsla i rösten: ”Här har jag en bok som utan tvivel är sanningen, och jag vill tala om för mormor Pedersen att morfar inte alls befinner sig i någon helveteseld, som predikanten sade på begravningen.”
Mormor blev så lycklig att hon utropade: ”Mina böner har blivit besvarade!”
Därmed började tjugofyra timmars oavbrutet bibelstudium i vårt hus. Om min fars ögonlock föll ner under nattens lopp, frågade Swenson: ”Sover du? Hörde du vad jag sa?” Och så fortsatte de.
Nästa morgon tittade min farfar, som var lärare i lutherska kyrkan, in i vårt hus. Snart kom skriftställen upp, som visade att kyrkan lärde ut sådant som var i strid med bibeln. Farfar försökte försvara kyrkan, men hade ingen framgång, eftersom Swen hade bibeln och en bok som förklarade den. Vi började sätta vårt hopp och vår förtröstan till Jehova.
Vår familj blev mycket intresserad av Guds sanningsord, men farfar Mikkelsen ville inte lämna sin kyrka. Men Swen fortsatte ändå att besöka honom. En kväll frågade farfar farmor: ”Jag undrar varför Swenson inte är här i kväll.” Hon genmälde: ”Det skall du vara glad för. Ni grälar ju alltid.” Men han svarade: ”Nej! Han har rätt. Jag kan bara inte hålla med honom när han fördömer kyrkan.” Farfar fortsatte alltså att gå i kyrkan, men han berättade för kyrkomedlemmarna om de ting han hade lärt sig från bibeln, till exempel att ”helvetet” är graven i stället för en plats av glödhet pina.
En dag när han kom till kyrkan, fann han att två kraftiga, unga män spärrade ingången. Han var inte längre välkommen! När Swenson fick höra att farfar hade blivit utestängd från kyrkan, sade han åt honom: ”Det var första gången kyrkan gjorde något gott för dig!”
Hädanefter var vi allesammans förenade i att tjäna Jehova, och vi brukade ha regelbundna möten i farfars hem. På så sätt lärde jag mig att göra Jehova till ”min förtröstan från min ungdom”. — Ps. 71:5, Åk.
Händelser som ledde fram till dopet
År 1910 flyttade jag till Förenta staterna, och år 1912 gifte jag mig med den danska flicka som jag var förlovad med. Jag hade Sällskapet Vakttornets serie av böcker som kallades ”Studier i Skriften” på danska, men min hustru beslöt sig för att studera dem jämsides med bibeln för att bevisa att de var falska. Men ju mer hon läste av dem, dess bättre tyckte hon om det hon läste, och snart insåg hon att det var sanningen. Både hon och jag studerade dessa böcker regelbundet och arbetade också hårt för att lära oss det engelska språket.
År 1917 anlände båda mina systrar till Förenta staterna, och de och deras äkta män var intresserade av Guds sanning. En dag talade de om för mig att det skulle bli ett konvent för Internationella Bibelstudiesällskapet, som Jehovas vittnen då kallades. Det skulle hållas i Fresno i Kalifornien, omkring trettio kilometer från den plats där vi bodde. Vid denna sammankomst träffade jag en av Sällskapets representanter, A. H. Macmillan. Han sade att Guds sanningsord, som det förklarades i Vakt-Tornet, är som gryningens ljus, som blir klarare och klarare ända tills dagsljuset framträder. Min hustru puffade till mig, som om hon ville säga: ”Hörde du vad han sa!” Det gjorde jag, och detta ljus har nu lyst upp min stig under sjuttiofem år. Ända från denna lilla sammankomst fram till denna dag har vi aldrig varit borta från Jehovas kärleksfulla organisation.
Under krigsåren drev oss vårt bibelstudium i hemmet till att överlämna oss åt Jehova, men vi fick inte tillfälle att symbolisera detta överlämnande genom dopet förrän en av Sällskapet Vakttornets resande representanter gjorde ett besök. Samma dag som åminnelsen av Jesu död skulle firas år 1920 blev alltså jag och min hustru döpta. Och samma kväll tog vi del av emblemen vid vår första åminnelsehögtid, varigenom vi satte vårt hopp och vår förtröstan till Jehova och omfattade ”Guds kallelse uppåt förmedelst Kristus Jesus”. — Fil. 3:14, NW.
Privilegier som tjänstedirektör
År 1922 blev jag förordnad till tjänstedirektör för församlingen i Reedley, en liten landsortsstad som låg i närheten av vårt hem. Följande år blev emellertid en annan förordnad till att ersätta mig, och jag harmades över detta. Jag gav uttryck åt mina känslor för min hustru, men hon höll inte alls med mig. Hon sade: ”Är det Jehova eller människor vi tjänar? Låt oss vara tacksamma för att vi har förmånen att få tjäna Jehova och låt oss med all vår kraft bistå de andra bröderna att göra detsamma.” Genast insåg jag hur rätt hon hade, och jag blev av med min förtrytelse. Jehova ökade storligen vår glädje och lycka; jag var tacksam mot Gud för att jag hade fått ett tillfälle att bli prövad i fråga om min ödmjukhet och hade kunnat överleva det.
År 1924 flyttade vi till en farm i närheten av Fresno, och kort därefter blev jag förordnad till tjänstedirektör där. Detta kom som en fullständig överraskning för många och även för mig själv. Jag var ny i församlingen, talade fortfarande med kraftig brytning och var inte lika god talare som några av de andra. Men jag blev ändå förordnad, och nu ställdes jag inför frågan vad man kunde göra för att förbättra ”vittnesbördsmötet” (som nu kallas tjänstemötet).
Vid detta möte brukade vi avge vittnesbörd som gällde utvecklandet av den kristna ”karaktären”, och det var inte mycket som sades om den offentliga förkunnartjänsten. Tidigare hade vi läst den så kallade Bulletin (nuvarande Tjänsten för Guds rike) individuellt; den gav förslag om hur man delar med sig av Guds sanningar åt utomstående. När jag reste mig, sedan vi inlett ”vittnesbördsmötet”, var jag mycket nervös, och jag bad var och en att ta fram sitt exemplar av Bulletin. Trots att det bara var två som hade sina exemplar med sig satte vi i gång att använda dem, och det blev ett fint möte. I fortsättningen använde vi Bulletin vid mötena.
Men det var inte alla som tyckte om att vi använde Bulletin, eftersom den framhävde tjänsten på fältet. Man vidtog därför åtgärder för att få mig avlägsnad. Men vid nästa besök av Sällskapets resande representant granskades åter denna sak. Han höll då ett mycket kraftfullt tal för oss allesammans om vårt ansvar att predika de goda nyheterna för andra. Detta hjälpte oss att uppnå bättre jämvikt, så att vi inte bara tänkte på behovet av en Kristuslik personlighet, utan också på att tala om de goda nyheterna med andra.
Vi träder in i predikoarbetet på heltid
År 1929 ansökte jag och min hustru om att få träda in i predikoarbetet på heltid under ledning av Sällskapet Vakttornet. Vi blev förordnade att resa till Roseburg i Oregon. Vi hade en täckt T-Ford, men kunde inte sova i den därför att vi nu hade tre pojkar. Vi köpte därför en gammal lastbil, byggde ett hus på den och begav oss på väg till vårt nya distrikt. När vi kom fram hade vi inte så mycket pengar, så vi fick det mesta av vår föda genom att byta till oss livsmedel mot biblisk litteratur. En kvinna frågade om jag hade en bibel som hon kunde få skaffa sig. Jag sade ”Ja” och erbjöd henne att få byta till sig en bibel och en bok mot något. Hon sade: ”För det kan ni få alla mina kycklingar.” Vi tog bara en.
Det fanns en väg på vårt distrikt som gick nära hundra kilometer upp i bergen. Den var mycket brant och krokig. På sina håll var klippväggen tvärbrant, och det var mycket långt ner till marken. Det skulle bli ett långt fall, om ett hjul halkade över kanten av den smala vägen. Vi hoppades också att vi inte skulle möta någon som kom från andra hållet.
Vi hade många andra intressanta upplevelser. En gång när jag närmade mig en stuga, skrek en röst: ”Ge er i väg härifrån innan jag dödar er!” Men jag fortsatte helt vänskapligt att gå närmare. Då riktade han ett gevär mot mig och ropade: ”Hörde ni vad jag sa? Jag menar det!”
Jag svarade lugnt: ”Jag är er vän. Ge mig en chans att tala om något för er.”
Han sade: ”Ja, jag vet att ni är just det slags vän som jag har längtat efter att få sätta en kula i. Jag har varit med i tre stora strider under kriget [första världskriget], och före varje slag kom ni förbaskade [han använde ett ord för fältpräst] ut och välsignade oss. En gång var det bara fyra av oss som överlevde, och enligt er tog Gud alla de andra till himmelen. Jag spejade alltid efter någon av dem [fältprästerna] under en strid, men jag såg aldrig någon, annars skulle jag ha sänt några av dem till himmelen också.”
Vid det här laget hade han sänkt sitt gevär och fortsatte: ”Under en strid var det varmt, och vi hade inget vatten kvar. Jag fick syn på en fältflaska på en död kamrat, samtidigt som en av de andra männen fick syn på den. Han tittade på mig och jag tittade på honom, och så sköt jag honom; jag dödade honom för litet vatten, min egen kamrat. Jag vet att jag kommer att brinna i helvetet för det.” Det var ett privilegium att få tala om sanningen om ”helvetet” för honom och att få dela med mig åt honom av de goda nyheter som predikas av Guds sanna Ordets förkunnare.
Trosprov vid återkomsten till Kalifornien
År 1929 drabbades landet av en ekonomisk kris, och vi fann det nödvändigt att avbryta vår heltidsförkunnartjänst och återvända till Kalifornien. I oktober 1935 vägrade min nioårige son, på grund av sitt enligt bibeln fostrade samvete, att delta i flagghälsningsceremonin i den lilla landsortsskolan. Vilken chock blev inte detta för hela samhället! Plötsligt var vi bojkottade av folket i staden. Grannar som tidigare hade varit vänliga var nu rädda för att se åt vårt håll, när vi möttes på gatan. I butikerna vägrade man att sälja varor åt oss, så vi måste fara till Fresno för att skaffa oss livets nödtorft.
I februari 1936 blev han sedan relegerad från skolan. År 1938 blev många fler av vittnenas barn relegerade, så vi satte i gång en privat skola i vårt hem, som vi kallade ”Rikets skola”. Den omfattade första till åttonde klass, och vi hade fjorton barn som bodde i vårt hem från måndag till fredag. Därefter hämtade föräldrarna dem till deras respektive hem under veckosluten. Denna skola fortsatte ända till 1943, då Högsta domstolen upphävde sitt tidigare utslag när det gällde obligatorisk flagghälsning och vittnenas barn kunde börja i allmänna skolor igen.
Det distrikt som jag och min hustru hade att arbeta på sträckte sig från bergskedjan Sierra Nevada i öster till bergskedjan Coast Range omkring 160 kilometer längre västerut. Söder om vårt distrikt låg staden Lindsay. Den lilla gruppen av vittnen där hade blivit mycket illa behandlad av myndighetspersonerna i staden, och därför beslöt vi att hela Fresnoförsamlingen skulle bege sig dit och vittna för hela staden under loppet av en dag. Vi avslutade vårt predikoarbete kort efter middagstiden. Det fanns emellertid två kvarter som inte hade blivit bearbetade, därför att polisen hade hotat med att arrestera oss, om vi gjorde besök där. Jag och min son tillsammans med ett annat vittne och hans son erbjöd oss frivilligt att gå dit. När jag gjorde ett besök i ett hem, kom en poliskonstapel till dörren och ropade: ”Det kan ni lita på att jag är intresserad. Jag har just kört ut två av er ur stan, och om ni inte ger er i väg på momangen, så skall jag kasta er i fängelse.”
Just då fick han syn på de andra vittnena och skrek: ”Kom hit!” Och så arresterade han oss allesammans. Han tog oss med till en liten rättssal. Domaren talade vänligt med oss och bad oss sitta. Men några minuter senare hörde vi steg, och här var konstapeln med sex män. Han stegade fram till mig och sade barskt: ”Vi representerar Amerikanska legionen, och vi är här för att se till att ni kommer ut ur staden, och det fortare än kvickt.”
Då sade domaren: ”Det här är Amerikanska legionen, grabbarna som begav sig över havet för att kämpa och dö för er.” Jag svarade: ”Herr domare, jag vägrar att hålla med om att någon annan dött för mig än Kristus Jesus.” Jag försökte sedan förklara att vår lojalitet i första hand tillhör Jehova Gud. Men nu skrek domaren: ”Ut härifrån!” När vi gick, sparkade två av männen bokväskorna ur pojkarnas händer, så att deras bibliska litteratur flög åt alla håll. Vi plockade upp litteraturen och gav oss i väg.
På lördagseftermiddagen blev min hustru och ett annat kvinnligt vittne arresterade i Reedley för att de avslöjade den falska religionen genom att bära en skylt med texten ”Religionen är en snara och en racket [organiserad utpressning]” och ”Tjäna Gud och konungen Kristus”. När de fördes inför domaren, som var en man vi hade känt under många år, sade han: ”Men fru Mikkelsen, hur kan en respektabel kvinna som ni bära en sådan skylt!” Hon svarade: ”Med er ställning vet ni till och med bättre än jag att det som sägs på skylten är sanning.” Han brast ut i skratt, och sedan kallade han till sig konstapeln och sade: ”För fru Mikkelsen tillbaka till den plats där du fann henne och låt henne vara.”
År 1939, då vårt hem blev alltför litet för församlingsmötena, hyrde vi en liten affärslokal ungefär tre hus ifrån polisstationen i Reedley. Trots detta läge gick pöbeln till verket. De bombarderade oss med frukt och ruttna ägg. De rusade bil- och motorcykelmotorer, skrek och försökte störa våra möten, men polisen gjorde aldrig någonting åt saken. Vittnet Oscar Roth, en klen man i sjuttioårsåldern, blev angripen och svårt slagen av en ligist en kväll när han var på väg hem. Han fick revbenen brutna och ögonen blåslagna. Några veckor senare försökte samme man köra över detta vittne med sin lastbil, men broder Roth hörde honom i tid, så att han kunde hoppa bakom ett träd, och lastbilen körde rakt in i trädet. Men hör och häpna: Broder Roth blev då dragen inför rätta och anklagad för att ha kvaddat mannens lastbil! Men de lyckades åtminstone inte få honom fälld för detta.
Eftersom vi inte fick någon hjälp från våra grannar poliserna, vädjade vi direkt till Kaliforniens guvernör. Guvernören svarade: ”Jag är säker på att detta inte kommer att upprepas; men om det ändå skulle göra det, så låt mig då få veta det, så skall jag ta hand om saken.” Därefter blev polisen mera samarbetsvillig.
På våren 1941 hade församlingen vuxit till mer än ett hundra vittnen, och vi blev rekommenderade att bilda en ny församling i Selma, som låg i närheten av vårt hem. Jag blev förordnad till tjänstedirektör i Selma. Under mitten av fyrtiotalet växte församlingen med stormsteg. Vi hade många ungdomar bland oss, och det gjorde att vi hade en mycket glad och livlig församling. Ett av mina käraste minnen är ett fotografi av sexton unga, tonåriga pojkar på sina cyklar med bokväskor i händerna, färdiga att ge sig i väg en söndagsmorgon för att predika de goda nyheterna om Guds rike. Största delen av vårt distrikt var lantdistrikt, och det var ransonering på bensin, så vi använde cyklar. Jag hade också en cykel och följde med dem ut.
Tillbaka i heltidsförkunnartjänsten
Jag hade alltid hoppats att kunna börja i heltidsförkunnartjänsten igen, men min hustru blev sjuk och måste sitta i rullstol. Det verkade inte möjligt att jag någonsin skulle kunna bli heltidsförkunnare av de goda nyheterna mer. Men sedan min hustru suttit fem år i rullstolen, tillfrisknade hon och kunde gå igen trots att hon var över sextio år. Jag kunde ansöka om att bli heltidsförkunnare igen. Ännu en gång kunde vi samarbeta i tjänsten från hus till hus. Detta var över tjugo år sedan.
För två år sedan började min hustrus hälsa försämras, och när vi kom hem efter att ha firat Herrens aftonmåltid, sade hon: ”Ja, det där var vår femtionde åminnelsehögtid, och jag tror att det förmodligen var min sista.” Tio månader senare, sedan vi varit gifta i något mer än femtionio år och samfällt tjänat Jehova, avslutade min hustru sitt jordiska levnadslopp med full förtröstan på Jehova.
Nu är jag åttiosju år gammal och betraktar det som ett privilegium att fått se ytterligare två generationer av vittnen för Jehova växa upp. Jag har en son som bidrog till att öppna Marshallöarna för de goda nyheterna och en annan son som är tillsyningsman och bor tillräckligt nära för att jag skall kunna besöka honom. Jag har många kristna bröder, som jag har sett växa upp ända från cykelåldern och som nu är tillsyningsmän i olika församlingar. Jag har fortfarande tillräcklig kraft i kropp och sinne för att kunna klara mig själv, köra bil och ta med mig andra i predikoarbetet. Men det jag är mest tacksam för är att jag fortfarande kan tjäna Jehova i heltidsförkunnartjänsten.
När jag nu ser tillbaka på sjuttiofem år i Jehovas kärleksfulla organisation, finner jag glädje i vetskapen att jag har haft del i att befrämja dess tillväxt. Jag kommer ihåg detta väldiga distrikt, från bergen i öster till bergen i väster, halvvägs tvärs över staten Kalifornien, och hur vi ibland hade en känsla av att vi aldrig skulle kunna täcka hela distriktet. Men vi förtröstade alltid på Jehova, och han gav oss all den hjälp vi behövde för att få arbetet utfört. Nu finns det nämligen minst ett dussin församlingar där med hundratals energiska vittnen för Jehova, och många av dessa hade vi privilegiet att bistå i att skaffa sig exakt kunskap om Guds sanning. Jag har tillfredsställelsen att veta att hela vårt distrikt nu blir täckt med de goda nyheterna om Guds rike.
Jag vet också att det nu finns flera församlingar på den lilla ön Bornholm i Danmark, och jag tycker om att tänka på att de i viss utsträckning vuxit ut från de möten vi höll i farfars hus, där jag för första gången fick höra namnet Jehova för så länge sedan. ”Du är mitt hopp, Herre, Jehová, min förtröstan från min ungdom.” — Ps. 71:5, Åk.