Jehova styrker dem som bevisar sig lojala
Berättat av Gresham Kwazizirah
JAG föddes i en liten stad som kallas Ncheu i det afrikanska land som då hette Brittiska Centralafrika, senare kallades Nyasaland och nu heter Malawi. På den tiden stadgade inte lagen att födslar skulle registreras, men jag tror att jag föddes omkring år 1896. Vid den tiden hade europeiska missionärer som tillhörde olika religiösa trosriktningar gjort bibeln bekant för oss ivriga afrikaner. Eftersom jag i skolan hade lärt mig läsa och tala engelska, hade jag under någon tid begärligt läst Guds ord, bibeln.
När jag avslutade min skolutbildning, gav vår presbyterianska kyrkas äldste oss möjlighet att ställa bibliska frågor till honom. Jag hade ganska länge önskat förstå vad Uppenbarelseboken 17:1—5 betyder, det ställe där det talas om det mystiska ”stora Babylon”. Jag bad honom förklara detta avsnitt i bibeln.
Han svarade ganska bryskt: ”Det här skriftstället kan inte tolkas av någon människa, utan vi väntar till Jesu andra ankomst, och då kommer han att förklara vad detta betyder.” Mitt sinne var inte tillfredsställt; jag menade att det någonstans borde finnas någon som hade en förklaring.
Med tiden blev jag anställd vid allmänna sjukhuset i huvudstaden, Zomba. Det var medan jag arbetade där som jag en dag fick en inbjudan till ett religiöst möte, som hölls av människor som använde uttrycket ”Vakttornet”. Detta möte skulle medföra en stor förändring i mitt liv.
När jag var närvarande vid detta möte, fick jag lyssna till ett tal betitlat ”Gud helgar sin organisation”. I detta tal förklarades Uppenbarelseboken. Min uppmärksamhet blev väckt, då jag tänkte tillbaka på den presbyterianske äldste som inte hade kunnat svara på min fråga om ”det stora Babylon”.
Dopet leder till ett lojalitetsprov
Då jag hade tagit intryck av sanningarna från Guds ord, beslöt jag att lämna min anställning vid sjukhuset och bege mig tillbaka till mitt hem för att samarbeta med denna organisation, eftersom de hade en grupp som kom tillsammans där i närheten. När jag sökte upp gruppens tillsyningsmän, bad jag dem skaffa åt mig de sju banden av Studier i Skriften, som utgetts av Sällskapet Vakttornet. När jag hade läst igenom banden, bad jag tillsyningsmännen eller ”pastorerna”, som de då kallades, att döpa mig.
De sade till mig att eftersom jag hade varit lärare i den presbyterianska kyrkan, var det tillrådligt att de först tillsammans med mig gick till distriktskommissarien (den lokala regeringstjänsteman som under det brittiska kolonialstyret hade hand om infödingsangelägenheter) i den närbelägna staden för att förklara saken, ifall presbyterianerna skulle ställa till svårigheter för mig. Vi fick träffa distriktskommissarien, och jag blev döpt i januari 1925.
När prästen i min tidigare presbyterianska församling fick reda på detta, varnade han alla mina umgängesvänner, och han sade till dem att jag skulle försöka omvända andra medlemmar av hans församling. Det blev en prövosam tid för mig, när jag fördes till distriktskommissarien, just den som vi hade besökt innan jag blev döpt, och då blev på falska grunder anklagad för att önska ”lära människor att det skall komma krig från Amerika som skall döda alla hövdingarna och distriktskommissarierna, och att de [amerikanerna] skall ta deras platser”.
Distriktskommissarien satte mig i häkte under en månad och förde saken vidare till provinskommissarien, en högre regeringstjänsteman. Mitt dop ledde således till ett lojalitetsprov. Skulle jag vara trogen mot Jehova och hans organisation, eller skulle jag i fruktan avsäga mig min tro på grund av prästernas påtryckningar? Jag beslöt att vara lojal.
Provinskommissarien begav sig under tiden till min hemstad Ncheu för att göra efterforskningar i fallet och avkunna dom. Han fann att prästerskapets anklagelser var utan grund och berodde på avundsjuka. Han sade till distriktskommissarien att han hade undersökt Sällskapet Vakttornets litteratur och inte funnit en enda sida som bevis för anklagelsen. Därför blev jag frisläppt ur fängelset, styrkt och besluten att fortsätta Jehovas verk.
Välsignelser av heltidspredikande
Någon tid därefter lämnade jag mitt hem och fick anställning vid Nyasalands järnvägar och sändes då till Moçambique. År 1933 fick jag ett brev från en europeisk representant för Sällskapet Vakttornet, R. A. McLuckie, som skulle komma till Malawi för att öppna en depå för Sällskapet. När jag läste detta, lämnade jag omedelbart mitt arbete som telegrafist i Moçambique och skyndade i väg för att möta honom. Jag blev snart utsedd till heltidspredikare av Guds ord och sändes till mitt första distrikt, som var i Chiradzulu. Här blev min förkunnartjänst enastående välsignad av Jehova, och efter sex månader begav jag mig till ett nytt distrikt och lämnade då bakom mig många förkunnare av de goda nyheterna som en kärna till en stark församling.
På mitt nästa distrikt, i Mangochi vid södra änden av Malawisjön, förenade sig en annan heltidsförkunnare med mig, nämligen broder Kupheka. På grund av att det var svårt att ordna transporter på den tiden måste vi bära våra bokkartonger på huvudet från Zomba till Mangochi, en sträcka på omkring 150 kilometer. Våra bördor blev lättare och lättare, eftersom vi spred det mesta av litteraturen längs vägen. På detta distrikt var det i allmänhet svårt att tala med människor på grund av att de var muhammedaner. De var djupt rotade i tradition och vidskepelse. Det var bara en intresserad person som vi kom tillsammans med under de fyra månader vi stannade där.
Sällskapet menade att det var gagneligt att ge oss ett nytt distrikt. Denna gång skulle vi bege oss till Lilongwe, som då hade bara en församling men många intresserade. Vi visste att resan från Mangochi var lång: 280 kilometer. Men detta bekymrade oss inte överdrivet, för glädjen i heltidstjänsten gav oss styrka, och vi kom dit efter att ha gått i fem dagar. Vårt nya distrikt visade sig vara väl värt denna ansträngning, eftersom människor där var trötta på sina världsliga sedvänjor och falska religiösa traditioner. De var således mottagliga för Guds ords sanningar, som skulle göra dem fria från detta ok. Snart kom vittnena och intresserade personer tillsammans på tjugotvå ställen i detta område.
Under senare delen av tjänsteåret 1935 utvidgades vårt distrikt så att det inbegrep den närliggande staden Dowa, där budskapet om Riket också blev gynnsamt mottaget. Vår verksamhet välsignades återigen av Jehova, och det skedde i hög grad, för efter bara fyra månader samlades förkunnare av de goda nyheterna på ytterligare fyra platser.
Den 10 oktober 1935 blev jag förordnad till en annan tjänsteställning, nämligen som zontjänare, som vi kallades efter juli 1936. I detta nya uppdrag genomreste jag hela den norra provinsen i landet och besökte då mina kristna bröder för att hjälpa dem i deras tjänst och hålla bibliska tal. Först var jag nervös, eftersom jag tänkte på hur stort ansvaret var och undrade om jag skulle kunna fullgöra det. Jag fann emellertid att Jehova gav mig kraft att göra hans vilja, så länge jag förtröstade på honom.
Besök hos hövdingarna i samband med tjänsten
En del av mitt uppdrag i norra delen av landet var att besöka de lokala hövdingarna, vilka med guvernörens bifall hade förbjudit vårt arbete inom sitt område. I detta syfte hade Sällskapet Vakttornet försett mig med ett rekommendationsbrev riktat till hövdingarna och försett med alla deras namn. För att tydligt förklara vårt arbete och bidra till att sprida Rikets budskap hade Sällskapet ordnat med att jag där så var möjligt skulle hålla ett tal med temat ”Noas dagar”.
I den första by jag besökte läste hövdingen rekommendationsbrevet och sammankallade genast alla sina underlydande tillsammans med de religiösa ledarna i hans område och övriga framträdande personer. Han fungerade som ordförande för mötet, tillkännagav temat för mitt tal och bad åhörarna lyssna noga fram till slutet, då de skulle få tillfälle att ställa frågor. Det ställdes inga frågor då jag hade slutat tala, och därför sade hövdingen: ”Om ni tiger, finns det inget skäl att hindra vittnena att predika inom mitt område.”
En av hans rådgivare ställde sig då upp och sade: ”Ers Excellens, den här unge mannen har talat sanning, det kan inte förnekas, och ingen tycks ha något att invända mot de synpunkter vi just har hört.”
Hövdingen sade då: ”Jag har upplåtit mitt område, så att vittnena kan predika här, och om någon motstår dem, kommer han att bli bötfälld.”
Jag blev styrkt av att se att Jehovas ande gav mig stöd i att utföra hans verk. Fastän en av hövdingens närmaste män försökte förtrolla mig och hotade med att jag skulle dö just den natten, på grund av att jag hade lyckats övertyga hövdingen att godkänna vårt predikande, hände mig inget ont, trots att jag under natten hade ett riskfyllt möte med en svart mamba, en giftig orm.
Så småningom öppnades hela den norra provinsen för vårt vittnesarbete, allteftersom hövdingarna kom att tydligare förstå vårt predikoarbete. Jag är tacksam för att jag blev använd av Jehova till att påbörja detta arbete, och jag var hänförd över att se de starkare bli uppmuntrade, de svagare bli styrkta och församlingarna öka i antal.
Privilegier och provsättningar efter kriget
Efter andra världskriget blev vi bättre organiserade för utvidgning. Kretsar av Jehovas vittnen organiserades år 1946 med sammankomster två gånger om året. År 1946 blev jag förordnad som områdestillsyningsman för Jehovas vittnen, och jag hade privilegiet att arbeta över hela landet med att besöka kretstillsyningsmän och kretssammankomster.
Jag uppskattade i hög grad samvaron med missionärer från Vakttornets Bibelskola Gilead, vilka började anlända alltifrån senare delen av 1948. Några av dem förenade sig med mig i områdesarbetet, och senare, då jag blev kretstillsyningsman i mars 1957, hade jag stort gagn av deras erfarenhet, nyttiga råd och exempel.
I juli 1960, då jag var omkring sextiofyra år gammal, visade Sällskapet omsorg om mig på grund av min framskridna ålder och förordnade mig att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag. Sedan den tiden har jag sett fortsatt utvidgning av Rikets verk i Malawi, då antalet förkunnare av Guds rike har ökat från 14.000 till mer än 23.000. Jag har också varit med om två perioder av intensiv förföljelse, 1964 och 1967, och förundrat mig över hur Jehova har styrkt oss så att vi kunnat uthärda det.
Jag har själv haft ett antal sammanstötningar med fanatiska partimedlemmar som hotat mig till livet. Sedan en grupp sådana hade lämnat mitt hem, sände de en man med kniv som hade förmåtts att svära på att han skulle döda mig. När han kom till mitt hem, var jag nästan färdig med min rakning. Jag satte fram en stol åt honom att sitta på. Han drog i hemlighet fram sin kniv, men jag såg det då jag vände mig om. Han började skaka, då han förstod att jag hade sett det. Jag frågade: ”Har du kommit för att döda mig?”
Han sade att han hade blivit sänd att göra det och namngav de tre personer som hade sänt honom. ”De säger att du är ansvarig för att folket inte köper medlemskort [i det politiska partiet]. Det är därför som de har sänt mig att döda dig”, fortsatte han. ”Här är jag”, sade jag. Men han svarade ängsligt: ”Nej.” Därpå gick vi båda ut ur mitt hus, och han begav sig till sitt hem. De tre män som han namngett fortsatte ändå att trakassera mig och hota mig till livet, men inte så långt efteråt blev deras ledare satt i fängelse på grund av handlingar riktade mot regeringen.
Vi här i Malawi har varit med om sådana prövningar som våra kristna bröder i andra länder fick lida under Hitler, Mussolini, Stalin och andra. Men vi är tacksamma för att Jehovas organisation genom råd i Sällskapets publikationer har förberett oss för glödheta provsättningar. Utvisningen av missionärerna ur landet och stängningen av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor år 1967 underströk för oss att den nuvarande onda tingens ordning kommer allt närmare sitt slut och snart skall röjas undan.
När jag ser tillbaka på mina nästan fyrtio år i heltidstjänsten, är jag glad över att jag har förblivit inom Jehovas organisation. Det är från Jehovas organisation som jag har fått svar på mina många bibliska frågor, också på frågan vad det mystiska ”stora Babylon” är. Jag är verkligen tacksam för Sällskapet Vakttornets bok ”Det stora Babylon har fallit!” Guds rike härskar!, som framlägger rikliga bevis för att det mystiska stora Babylon inte är någonting annat än den falska religionens världsvälde! Jag är verkligen tacksam för de privilegier jag har fått i fråga om att hjälpa människor att fly ut ur ”det stora Babylon” innan det är för sent! — Upp. 18:4.
Jag är också tacksam för den styrka jag fått från Jehova att fortsätta under dessa många år. Under denna tid har jag sett att de som förföljer Jehovas folk inte har haft framgång; i själva verket har några av förföljarna ödmjukat sig och själva blivit vittnen. Tillsammans med mina trogna kristna bröder i Malawi ser jag därför med förtröstan framtiden an, i det att jag vet att Jehova kommer att styrka oss för vad som ligger framför oss, så länge vi bevisar oss lojala.