Det mänskliga styrets meritlista

FINNS det någon form av styre som det mänskliga sinnet kan föreställa sig och som inte har prövats? Våra nutida regeringar är i stor utsträckning produkten av ”politisk vetenskap”. Med detta anses ett allvarligt menat studium av människans försök och misslyckanden, när det gällt att styra över sig själv, med avsikten att inlemma de mest framgångsrika metoderna i de nutida styrelseformerna.

Följaktligen borde vi ha regeringar — åtminstone några regeringar — som fyller människors behov, som ger folk vad de väntar sig av en regering. Har vi några sådana regeringar? Vad visar det nutida mänskliga styrets meritlista?

En vädjan om en världsregering

Söndagen den 21 maj 1972 innehöll New York Times en helsidesförklaring från en grupp välkända medborgare från trettiotvå länder, som undertecknade denna förklaring med ”De första planetmedborgarna”. Denna förklaring bar rubriken ”ETT MÄNSKLIGT MANIFEST” och var en anklagelseakt mot det mänskliga styrets ansträngningar till dags dato att åstadkomma de mest önskvärda tingen. Den innehöll följande kraftiga försäkringar:

”Mänskligt liv på vår planet är i fara.

Det hotas av krig, som skulle kunna förvandla människans hemvist till stoft.

Det hotas av krigsförberedelser, som omintetgör eller minskar utsikterna till en anständig tillvaro.

Det är i fara på grund av förnekandet av mänskliga rättigheter.

Det är i fara på grund av att luften förorenas och vattnet och jorden förgiftas.

Det är i fara på grund av den okontrollerade befolkningsökningen.”

Vilken slutsats kom man då till i denna förklaring? Den gavs som en vädjan om utökade mänskliga ansträngningar till stöd för Förenta nationerna.

Men berättigar det mänskliga styrets meritlista att man sätter sitt hopp till Förenta nationerna?

Krig

Vad visar denna meritlista när det gäller hotet om krig? Har det mänskliga styret gjort framsteg mot att säkerställa freden?

Som det meddelats i tidskriften Western Producer har norska vetenskapsakademin gjort en beräkning över krigens svårighetsgrad och frekvens så långt tillbaka som historien tillåter. Man kom fram till att ”sedan 650 f. Kr. har det förekommit 1.656 kapprustningar, av vilka endast 16 inte ledde till krig. Återstoden ledde till ekonomiskt sammanbrott för de länder som var inbegripna.”

Efter de första tjugofem åren av Förenta nationernas tillvaro gjorde man en överblick av vad det hittills uträttat. Philadelphia Sunday Bulletin för 18 oktober 1970 citerade följande ord av Förenta nationernas dåvarande generalsekreterare, U Thant:

”Jag måste tyvärr säga att även om vi har kunnat nå månen, lägger vi ofta i dagen en otroligt kortsynt själviskhet, självbelåtenhet och likgiltighet, när det gäller att möta den stora uppfordran vi ställs inför här på jorden.”

Lester P. Pearson, Canadas dåvarande premiärminister, sammanfattade resultaten av Förenta nationernas fredssträvanden med dessa ord: ”Freden vilar ostadigt på vätebomber. Det är sorgligt att Förenta nationerna inte har funnit någon bättre vilostad för den.”

Har då det mänskliga styret, realistiskt sett, något att erbjuda, som ger oss skäl att hoppas att det någonsin kommer att införa fred?

Förorening

Ett annat hot som är lika allvarligt som krigshotet är miljöförstöringen. Som ett enda exempel på de problem som tornar upp sig i varje fas av kampen mot miljöförstöringen kan vi tänka på situationen när det gäller sopor och avfall. I ett sammandrag från National Civic Review för mars 1972 citerar Reader’s Digest vad mer än tjugo av Förenta staternas ledande experter på behandling av avfallsprodukter i fast form svarade på frågan: ”Hur allvarligt är egentligen avfallsproblemet?” De avslöjade:

”Den mängd fasta avfallsprodukter vi staplar upp varje år är häpnadsväckande — 80 milliarder konservburkar, 38 milliarder flaskor, 40 millioner ton papper och kartonger, 180 millioner utslitna bilringar, 21 millioner större hushållsapparater, sju millioner kasserade bilar. Bortskaffandet av soporna kostar oss för närvarande 4,5 milliarder dollar om året — en siffra som mycket väl kan fördubblas till nästa generation.”

De förmodligen farligaste av alla avfallsprodukter är de som dumpas i vattendragen. ”Omkring år 1980”, varnar Förenta staternas nationella vetenskapsakademi, ”kommer vi att producera tillräckligt mycket vattenburna avfallsprodukter för att förbruka allt syret i alla 22 flodområdena i Förenta staterna.”

Är detta ett problem som bara existerar i en nation? Editorial Research Reports för 1 december 1971 framhåller varnande:

”Den stora frågan för Förenta nationernas konferens [som hölls i Stockholm i juni 1972] och för alla efterföljande försök att stoppa den världsomfattande miljöförstöringen är huruvida intresset för miljön har inställt sig alltför sent för att bli till någon större nytta. Har människan i själva verket gått alltför långt för att kunna vända om? Kan nationerna med tanke på den nuvarande krissituationen fatta de svåra politiska beslut som är nödvändiga för att upprätta ett världsomfattande samarbete? Allt utom en alltomfattande internationell insats förefaller meningslöst. Världen har ett enda ekosystem; det är sådant att ingen nation på egen hand kan rena sin miljö. Atmosfären transporterar industriföroreningar och biocider över hela jorden. Praktiskt taget varenda internationell vattenväg är förorenad.”

Tycker du att denna rapport är uppmuntrande eller inger förtroende för mänskligt styre?

Brottslighet

Brottsligheten är en annan fördärvbringande faktor som ingen regering har kunnat undanröja. I själva verket sprider sig denna cancerartade infektion med oroväckande hastighet över hela världen. I somliga länder är brottsligheten nästan som en underjordisk rebellregering. Brottsligheten har kallats ”en världsomfattande epidemi”, en ”internationell tragedi”.

I världens rikaste land, Förenta staterna, tycks brottsligheten vara mycket omfattande. Kostnaderna för brottsligheten inom nationen belöper sig nu till 51,1 milliarder dollar om året, motsvarande mer än 5 procent av den väldiga nationalprodukten på en billion dollar. Brottsligheten är heller inte begränsad till gangstervärlden. Verkställande direktörer och andra betrodda anställda begår stölder som sammanlagt uppgår till den enorma summan åtta milliarder dollar om året.

Men de verkligt oroväckande brotten är våldsbrotten och tjuvnadsbrotten. Det blir allt osäkrare att promenera på trottoarerna i Förenta staternas städer, och en undersökning visar att denna fara att falla offer för brottsligheten ökar nästan överallt.

Siffror från FBI avslöjar att brottsligheten har ökat elva gånger så snabbt som befolkningen. Allvarliga brott (mord, våldtäkt, rån, övervåld under försvårande omständigheter, inbrott, bilstöld, stöld [av femtio dollar eller mer]) ökade med 148 procent, från 2.014.600 år 1960 till 4.989.700 år 1969.

I London, som länge har varit känt för att i stor utsträckning ha varit fritt från våldsbrott på gatorna, blir invånarna förskräckta över att överfallen och rånen ökar. En särskild polistrupp har avdelats för tunnelbanan på grund av brottshotet där. ”Man kan inte känna sig trygg i Birmingham på kvällarna”, sade en polistjänsteman. Våldsbrotten i Storbritannien har ökat från 26.000 år 1966 till 41.000 år 1970. Andra länder står inför en liknande situation.

Vilka tecken ser du på att mänskligt styre skall kunna råda bot på dessa problem?

Narkotikaproblemet

Narkotikamissbruket har kallats ”den värsta sjukdomen i Amerikas historia” och håller snabbt på att bli detta även i andra länder. Det har varit en viktig faktor för brottslighetens snabba ökning. Radio- och TV-mannen Art Linkletter, vars egen dotter fallit offer för narkotikamissbruk, framförde i ett tal i New York den 14 september 1971 inför en speciell åhörarskara från Förenta nationerna en stark vädjan om åtgärder från regeringarnas sida. I sitt tal klargjorde han mycket tydligt att mänskligt styre på något sätt hade misslyckats att tillgodose människors behov, förhoppningar och önskningar. Linkletter frågade:

”Om ett innehållslöst, kvalfyllt liv får människor att ta sin tillflykt till narkotika, hur kan vi då förändra detta liv? Varför begås det så många självmord i världen? Varför ställs så många inför en personlig kris som de är oförmögna att ta itu med, finna en lösning på eller komma över? Varför är narkotikamissbruk så ofta en del av den tragiska bilden?”

I sin avslutande vädjan antydde Linkletter att det mänskliga styret hade riktat sina strävanden åt fel håll. Han sade:

”För den mänskliga familjens skull måste Förenta nationerna ta sig an dem som är i svårigheter. Vår värld slits av häftiga debatter, men utgången spelar ingen roll, om våra barn blir försummade. Våra vetenskapsmän räknar ut vår kurs på himlen, men vi behöver inte göra denna resa, om vi lämnar bakom oss en värld fylld av smärta.”

Undernäring

Robert S. McNamara, chef för Internationella återuppbyggnads- och utvecklingsbanken, målar ut en världsbild av undernäring, som bör göra en uppmärksam på det mänskliga styrets oförmåga att ge människorna vad de behöver för att bli lyckliga. I ett tal som hölls i Washington den 27 september 1971 inför Världsbanksgruppens styrelseledamöter sade han att undernäringen är vittutbredd i de sämre lottade länderna och är en viktig orsak till den höga dödligheten bland unga barn, varför den utgör en betydande barriär för den mänskliga utvecklingen.

”Och ändå”, framhöll McNamara, ”trots vittnesbörden om att man med ett relativt litet bidrag per person kan få resurser för att uppnå stora framsteg, pågår det knappast i ett enda av utvecklingsländerna någon gemensam aktion för att lösa problemet.”

McNamara framhöll sedan att barnadödligheten är oerhörd i de fattigare länderna. I Indien finns det till exempel stora områden där antalet dödsfall under det första levnadsåret uppgår till mellan 150 och 200 per tusen levande födda.

I Egypten är dödsfallsfrekvensen för barn mellan ett och två år mer än 100 gånger så hög som i Sverige. — Vital Speeches of the Day, 15 oktober 1971.

Redan för några år sedan framhöll en välkänd vetenskapsman i Reader’s Digest för februari 1969: ”Det är chockerande tydligt att vår sida har blivit slagen i kampen för att ge föda åt mänskligheten. ... Det är redan för sent att förhindra en drastisk ökning av dödligheten på grund av svält.”

Fattigdom och socialvård

En grundläggande orsak till undernäring är fattigdom, ett problem som hittills visat sig oöverstigligt och omöjligt att lösa, till och med i de rikaste av länder. Doktor John E. Reilly, representant för Overseas Development Council, meddelar:

”Enligt Världsbanken var inkomstnivån i utvecklingsländernas världsdelar år 1968 följande: Asien 110 dollar; Afrika 130 dollar; Latinamerika 370 dollar; Mellersta Östern 330 dollar. Detta kan jämföras med den genomsnittliga inkomsten per person i Förenta staterna, som var 4.000 dollar; Canada 2.500 dollar; Västtyskland 1.900 dollar; Storbritannien 1.800 dollar.”

Doktor Reilly säger vidare att i låginkomstländerna finns det bokstavligen talat millioner som lever på hälften av medelinkomsten. Kan strävandena mot världsomfattande styre, ens med Förenta nationernas hjälp, råda bot på denna dystra situation? Nej. Doktor Reilly säger nämligen: ”Man fruktar att den verkliga levnadsstandarden för millioner människor är lägre år 1971 än den var år 1960.” Han fortsätter:

”Detta ger en grov skiss av förhållandena i utvecklingsländerna, en som inte helt visar den fullständiga bilden av vittutbredd hunger, försakelse, avsaknad av tillfällen till utbildning, ojämn fördelning av rikedomarna, allmänt förekommande sjukdom, för att inte nämna politiskt förtryck.”

Till och med i världens rikaste land, Förenta staterna, står hela städer inför en ekonomisk kris på grund av att socialvårdskostnaderna skjuter i höjden. År 1970 uppgick kostnaderna för socialvården till 12,8 milliarder dollar.

Situationen är sådan att ekonomerna inte ser sig någon utväg ur den, vilket belyses av ekonomen Procter Thomson vid Claremont Men’s College i Kalifornien. Han framhåller att när man i ett rikt samhälle skjuter till mer och mer pengar till socialvården, höjer de hjälpsökande sina anspråk i motsvarande grad. Han säger därför att ”fattigdomen förföljer samhället, liksom skuggan följer en springande man”.

Befolkningsexplosionen

Eftersom befolkningen blivit så talrik, har regeringarna kommit nära sitt sammanbrott, med problem på alla kanter och vad som tycks vara en återvändsgränd i varje sätt att komma till rätta med problemen. Detta är illa nog, men nu kastar den snabbt ökande befolkningstillväxten en hotande skugga över deras planer för framtiden. I en rapport från Victor-Bostromfonden för Internationella förbundet för planerat föräldraskap framhöll Rudolph Peterson, administratör för Förenta nationernas utvecklingsprogram:

”Världens befolknings häpnadsväckande tillväxt kastar en mörk skugga över alla våra ansträngningar att främja den internationella utvecklingen. Att förbättra levnadsförhållandena i länder där befolkningen fördubblas vart tjugonde år kan jämföras med Sisyfos’ möda, som för evigt rullade ett klippblock uppför berget endast för att få se det rulla ner igen.”

A. H. Börma, generaldirektör för FN-organisationen FAO, ger uttryck åt följande mycket kraftiga vädjan:

”Jag behöver inte uppehålla mig vid det faktum att den nuvarande ohämmade ökningen av antalet människor på denna planet förvärrar de stora världsproblemen — hunger, fattigdom och arbetslöshet — ända fram till avgrundens brant. Jag behöver inte beskriva den skräck och fasa som skulle bli följden, och det är inte min sak att gå in på detaljer om vad som bör göras. ... Men från denna talarstol vill jag vädja till alla berörda parter att erkänna behovet av barnbegränsning.”

Vad kan då sägas om det mänskliga styrets meritlista? Har det i själva verket löst ett enda av människornas grundläggande problem — att kunna leva tillsammans i fred, befriade från brist, fruktan, hunger, försakelse och brottslighet? Har det gett människorna vad de verkligen väntar sig av en regering?

Vad bär då framtiden i sitt sköte för fortsatt mänskligt styre över jorden? Vart och ett av dessa problem — miljöförstöring, krig, hunger, narkotikamissbruk, eller vilket som helst av flera andra — kan i sig självt leda till världsomfattande katastrof. Tillsammans utgör de en komplicerad situation som mänsklig vishet och strävan grundligt har misslyckats att förbättra, och än mindre råda bot på.

Allt detta visar att det sannerligen är hög tid för människan att se sig om efter bättre råd, ja, att hon nu måste lyssna till universums gudomlige härskare.

[Bild på sidan 172]

KRIG Historiens vittnesbörd visar att kapprustningarna har lett till antingen krig eller ekonomiskt sammanbrott.

[Bild på sidan 173]

FÖRORENING ”Den stora frågan ... är huruvida intresset för miljön har inställt sig alltför sent för att bli till någon större nytta.”

[Bild på sidan 174]

NARKOTIKA Narkotikamissbruk är en ”sjukdom” som är en viktig faktor för brottslighetens snabba ökning.