Hur de döda blir ihågkomna
Är det Gud som tar våra nära och kära hem till sig?
Vad säger Guds eget ord?
DÖDEN är något onaturligt för oss människor, eftersom människan inte skapades för att dö. Det var Skaparens uppsåt att människan skulle leva, inte dö. Döden orsakar därför stor sorg, och vid en människas bortgång känner de efterlevande, släktingar och vänner, stor saknad. Vi minns våra nära och kära som har gått bort, deras personliga väsen, deras varma tillgivenhet, kärlek och förtröstan, och vi känner oss nedstämda och sorgsna.
Men bör vi sörja en människas bortgång för beständigt? Bör den smärta och bedrövelse som döden vållat leda till att vi blir helt förkrossade av sorg och förtvivlan? Skriften säger att de som tror på Gud inte bör ”sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp”. Varför inte det? Därför att Gud har gjort en kärleksfull föranstaltning som är till stor tröst för oss. — 1 Tess. 4:13, 14; 2 Kor. 1:3, 4.
Men om en person dör, är det då rätt och riktigt att säga att Gud har tagit honom hem till sig? Nej, i bibeln sägs det att döden är en fiende, och Gud samarbetar inte med människosläktets fiender. Tvärtom, han har lovat att tillintetgöra såväl döden som alla andra fiender till människan. — 1 Kor. 15:26.
Dödens ursprung och dess tillintetgörelse
Hur kom då döden in i världen? Genom att människan visade olydnad mot Gud, och djävulen låg bakom denna olydnad. Adam gjorde uppror mot Gud. Därför är det så att ”genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat”. — Rom. 5:12; 1 Mos. 2:17; 3:19.
Det är naturligt att man oroar sig över de dödas tillstånd. Du kanske frågar: Var är de döda? Bibeln säger att de är i dödsriket, som svarar mot det hebreiska ordet scheol och det grekiska ordet hades. Båda dessa ord, som alltså förekommer i de hebreiska och de grekiska skrifterna, betyder samma sak: mänsklighetens gemensamma grav. De som är i scheol (hades) är verkligen döda. De lider inte någon pina. ”De [är] inte medvetna om någonting alls.” ”Det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i scheol.” Så står det i den Heliga skrift. (Pred. 9:5, 10, NW; 1 Mos. 42:38) Jesus var själv i scheol under delar av tre dygn. Aposteln Petrus sade att Jesus var i dödsriket (hades), men att han inte blev övergiven av Gud, eftersom Gud uppreste honom. — Apg. 2:31, 32.
När Lasarus hade dött, liknade Jesus sin väns tillstånd i döden vid en sömn, ett omedvetet tillstånd. Jesus sade till sina lärjungar: ”Jag går för att väcka upp honom ur sömnen.” När lärjungarna inte förstod detta, ”sade Jesus öppet till dem: ’Lasarus är död.’” Det finns ingenting upptecknat om att Lasarus beskrev några erfarenheter han hade haft i en medveten tillvaro under de fyra dagar han var i dödstillståndet. — Joh. 11:11—14.
Löftet om att döden skall tillintetgöras i kraft av Jesu Kristi lösenoffer inger hopp hos alla som har förlorat någon älskad anförvant. Men att döden tillintetgörs är inte nog för att de som har dött skall få hjälp och befrielse. Det krävs att de förs tillbaka till livet, att de blir levande igen. Eftersom Kristi offer var ”för alla”, måste också de millioner människor som har dött få gagn av hans offer på något sätt. (1 Tim. 2:5, 6) De kommer att få gagn av det. Gud har lovat att han skall tillintetgöra, inte bara döden, utan också dödsriket (scheol, hades), mänsklighetens gemensamma grav!
Det innebär att kyrkogårdarna och begravningsplatserna skall utplånas. Hur skall detta bli möjligt? Jo, de skall tömmas på de döda, som obevekligen har hållits kvar i graven. Guds löfte lyder: ”Från Scheóls våld skall jag lösköpa dem, från döden skall jag befria dem. Död, var är din pest? Scheól, var är din farsot?” (Hos. 13:14, Åk; 1 Kor. 15:55) Aposteln Johannes sade följande, när han beskrev den syn han fått se: ”Havet gav ifrån sig de döda som var i det, och döden och hades gav ifrån sig de döda som var i dem, och de blev dömda individuellt i överensstämmelse med sina gärningar. Och döden och hades slungades ned i eldsjön.” — Upp. 20:13, 14, NW.
Guds minne och uppståndelsen
Detta betyder att våra nära och kära som gått bort skall uppväckas från de döda. Vilken välsignelse! Vilket strålande hopp, vilken underbar tröst! Uppståndelsen blir möjlig tack vare Guds minne och makt. Job bad att Gud måtte gömma honom i scheol eller dödsriket, sätta en tidsgräns för honom och sedan komma ihåg honom. (Job 14:13) Därigenom visade han att han trodde att de döda skulle återuppväckas, att de inte var bortglömda och förlorade för alltid. Utan tvivel hade ogärningsmannen, som avrättades samtidigt med Jesus och hängde vid hans sida, också denna uppfattning, då han bad om att bli ihågkommen, när Jesus skulle komma i sitt rike. — Luk. 23:42.
Om nu vi har blivit bedrövade över några människors bortgång, hur bedrövad skall då inte Gud ha blivit över mänsklighetens ömkansvärda tillstånd i synd och död under nästan 6.000 år! (Klag. 3:33; Hes. 18:32) Att han verkligen älskar och har omsorg om dem som har dött visas av att han kan påminna sig allt om dem och bevarar dem i sitt minne. Om inte en enda sparv blir bortglömd inför Gud eller faller till marken utan hans vetskap, ja, helt visst kan han då exakt komma ihåg de människor som han skall uppväcka. — Matt. 10:29, 30; Luk. 12:6, 7.
Minnet av dem som har dött förbleknar så småningom hos oss människor — men inte hos Gud. Och ändå kan vi under många år komma ihåg människor som har dött, ja, erinra oss deras utseende och längta efter att se dem igen. I hur mycket större utsträckning kan inte Gud göra detta, han som har älskat människosläktet så mycket att han har utgett sin enfödde Son för att en uppståndelse skulle bli möjlig för dem! (Joh. 3:16) Gud kommer ihåg allting, och han kan på ett verkligt och påtagligt sätt återföra en människa, ja, precis samma personlighet, till liv igen på jorden. Eftersom Gud har möjlighet, om han så vill, att exakt känna till ett barns alla karaktärsdrag innan det är fött — och bibeln anför exempel på att han har begagnat sig av denna möjlighet — hur enkelt måste det då inte vara för honom att rekonstruera en sådan människas livsmönster, sedan hon en gång har levat och ägt dessa karaktärsdrag! — 1 Mos. 16:11, 12; 25:23.
Jesus Kristus gav prov på denna förmåga att föra en person tillbaka från de döda med alla hans karaktärsdrag, alla de kännetecken som identifierade honom, då han bjöd Lasarus komma ut ur graven. Lasarus’ hjärnceller hade av allt att döma då brutits ner, ja, hans kropp hade redan börjat upplösas. Hans syster Marta sade: ”Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.” För att Lasarus skulle föras tillbaka till livet krävdes det således en återställelse av både personlighet och kropp. — Joh. 11:39—44.
Guds omsorg om de döda
Tänk därför aldrig att Gud inte bryr sig om de döda. Han visade sannerligen att han har omsorg om människosläktet, när han sände sin enfödde Son för att utstå lidande från upproriska människors sida och ge sitt liv såsom lösen. Inte heller är Gud orättfärdig, så att han skulle låta endast ett fåtal människor få gagn av denna lösen, vilket skulle innebära ett stort slöseri. Om det hade förhållit sig på det sättet, skulle han inte ha inspirerat sin apostel till att skriva: ”Ty alldeles såsom genom den enda människans olydnad många gjordes till syndare, likaså skall också genom den enes lydnad många göras rättfärdiga. ... Alldeles såsom synden härskade som konung med döden, så måtte också den oförtjänta godheten härska som konung genom rättfärdighet med evigt liv i sikte genom Jesus Kristus, vår Herre.” — Rom. 5:19—21, NW.
Varför gör Gud då inte bruk av sin makt nu och återför de döda till liv igen? Också i detta avseende visar han kärleksfull godhet, eftersom han inte för dem tillbaka för att än en gång få utstå det förskräckliga lidande som plågar människorna i våra dagar, då de svävar i dödsfara varje dag. Nej, han ämnar återkalla dem till livet när den rättfärdiga regeringen under hans messianske konung, Jesus Kristus, har makten över hela jorden. Då skall de yttre betingelserna vara idealiska för ett verkligt liv i lycka. Jehova och hans Son måste i sanning blicka framåt mot den tiden med ännu större förväntan än vad vi gör. — Apg. 17:31; 24:15.
Falska läror berövar människorna den tröst de kunde få
När man tänker på Guds kärleksfulla föranstaltningar för såväl levande som döda, vilken hädelse innebär det då inte när präster och predikanter påstår att Gud plågar de avlidna i en skärseld eller en ”helveteseld”! Och hur grymt och hjärtlöst handlar inte dessa religiösa ledare när de uppbär pengar från sörjande släktingar och vänner, under förevändning att man kan hjälpa personer eller själar som befinner sig i skärselden eller i helvetet — platser som inte finns!
Ett exempel på bristande omtanke om dem som har förlorat sina nära och kära finner vi i en skrift från ett mässförbund inom franciskanerorden, en skrift som utgetts av franciskanermunkar i New York. I den uppmanas läsaren: ”Träd nu in i mässförbundet för de levande.” ”Lita inte alltför mycket på att de som du lämnar efter dig skall bistå dig, när du vid den yttersta domen faller i Herrens händer”, heter det i broschyren. Vidare sägs det: ”’Borta ur ögat, borta ur sinnet’, kommer att bli det öde som drabbar de flesta av oss.”
Sedan uppmanar broschyren sina läsare att skriva in ”hädangångna” släktingar och vänner i mässförbundet. ”Den vanliga avgiften för medlemskap är 5 dollar för de levande. Detta medlemskap upphör inte efter döden; för de avlidna: 2 dollar.” I denna skrift heter det vidare: ”Dina kära avlidna anförvanter utstår kanske lidande i skärselden för din skull.” Man anför också ett citat från en apokryfisk bok, som inte är någon del av den Heliga skrift: ”Detta var en helig och from tanke. På grund härav lät han anställa det nämnda försoningsoffret för dem som voro döda, för att de så skulle bliva fria ifrån sin synd (2 Mackabéerboken 12:45).”
Men vi bör lägga märke till att Judas Mackabeus, som omtalas i denna text, inte bad för själar som utstod lidande i en uppdiktad skärseld. Han tänkte på deras uppståndelse från de döda, såsom sammanhanget visar. (Verserna 43, 44) Och i vers 45 heter det också om dem som har dött att de ”hava avsomnat”, inte att de befinner sig i skärselden eller i ett medvetet tillstånd någon annanstans.
De religiösa ledarna har förkunnat falska läror om de dödas tillstånd och har utnyttjat människor som har sörjt sina älskade avlidna anförvanter. De har inkasserat pengar genom att spela på de överlevandes känslor och dragit nytta av den fruktan och hopplöshet de känt. Dessa religiösa ledare har därför verkligen gjort sig skyldiga till utpressning. De ljuger, ställer Gud i en falsk dager och berövar de levande det hopp och den tröst som Skriften ger.
Tack vare Guds sanna löften och hans försäkran kan de levande med full förtröstan hoppas på att deras älskade döda skall föras tillbaka och få ett helt och fullt tillfälle att uppnå liv. Under Kristi rikes styre, som ogärningsmannen vid Jesu sida såg fram emot, har de sedan möjlighet att visa om de är människor som älskar Guds lagar och föreskrifter och vill följa dem.
Vad bör vi, de levande, fördenskull göra nu i denna tid för att försäkra oss om att vi är vid liv då och kan välkomna dem som kommer tillbaka från de döda och verkligen hjälpa dem? Vi bör studera Guds ord, bibeln, med den inställningen att vi helt och fullt vill lyda dess rättfärdiga principer. Om vi handlar så, har vi möjlighet att få överleva tillintetgörelsen av den nuvarande tingens ordning, en tillintetgörelse som av alla tecken att döma tycks vara mycket nära. (Matt. 24:7—14, 34; Sef. 2:3) Vilken glädje det kommer att bli att få hälsa människor välkomna åter från de döda och hjälpa dem som blivit uppväckta att tillägna sig mera kunskap om Gud, en kunskap som leder till evigt liv! — Joh. 17:3.
[Bild på sidan 485]
Finns det en säker grundval för hoppet att de döda skall få liv igen?