Förföljda för att de sökte tjäna Gud
MIN flickvän och jag började studera bibeln med Jehovas vittnen i november 1967. Vi hade träffat dem några gånger här i Miami i Florida. Hittills hade vi tillhört den så kallade ”nya generationen”. Vad mig beträffar var jag så upprorisk att jag var en ”guru”, vilket för hippies betyder att man är expert på psykedeliska upplevelser. Det var så jag blev betraktad av mina kamrater i det område där jag bodde. Efter att ha varit ”hög” utan avbrott i två år, suttit i häkte flera gånger och en gång varit inför rätta, och efter några psykedeliska ”resor”, då jag kände att jag behövde en ”guru” själv för att komma igenom det hela, beslöt jag mig för att det var tid att komma ifrån detta tomma levnadssätt.
När vi studerade bibeln började vi så småningom inse dess betydelse och urskilja skönheten hos dess sanning. Vårt intresse växte, och snart började vi vara med på Jehovas vittnens möten. Detta bidrog till att öka vårt intresse, och det dröjde inte länge innan vi började göra förändringar i vårt utseende (hår och kläder) och i vår personlighet.
Det gick inte obemärkt förbi att vi tog sanningen om Jehova Gud på allvar och att vi älskade detta nya liv som han kärleksfullt öppnade för oss i förbindelse med de underbara ting vi fick lära oss. Vi blev utsatta för våldsamma attacker från min flickväns familj! De är judar, och trots att de inte är särskilt religiösa eller särskilt starka i sin hängivenhet kunde de inte förlika sig med tanken på att deras dotter skulle bli en kristen och mycket mindre ett kristet vittne för Jehova.
Hennes föräldrar, bröder, farmoder och andra släktingar uppskattade inte de fina förändringar som Guds sanning höll på att åstadkomma i våra liv. I stället öste de förolämpningar över mig, därför att de trodde att det var mitt inflytande som hade försatt henne i denna religiösa situation och att jag höll henne kvar där. Men de hade fullständigt fel i detta, eftersom det inte var jag utan hennes egen intensiva önskan och uppskattning som var orsaken. Detta gjorde att alla deras ansträngningar att stoppa oss blev utan verkan.
När jag kom hem till dem talade de knappast till mig utom när de ville ansätta oss, då de ställde en massa frågor och uttalade falska anklagelser för att försöka försvaga vår tro. Ibland skrek de alldeles förskräckligt. En kväll under ett av dessa utfall föreslog de att vi skulle ta med oss ett annat vittne och att de skulle hämta sin rabbin, så att han kunde få träffa oss och visa hur falska och fanatiska vi var. Vilken oväntad upplevelse blev inte detta, när rabbinen sade oss att det vi höll på med var något vackert och att han ”gav oss grönt ljus”!
Tråkigt nog stoppade inte detta deras förföljelse. Nu övergick den till kallt krig. De sade bara god dag och adjö till mig och inget mer. I maj 1968 blev vi döpta som en symbol av vårt överlämnande åt Jehova Gud. Några månader senare beslöt vi att gifta oss. De sade att de inte tänkte befatta sig med det och att de inte gick med på det. De försökte locka min fästmö med resor till Europa, men också detta misslyckades. De tillkännagav att de inte tänkte komma till vårt bröllop och att vi inte kunde vänta någon hjälp från dem.
Även om deras motstånd plågade oss, blev vi inte försvagade av det. Hur lyckliga är vi inte att Jehova Gud styrkte oss genom hela detta eldprov, så att vi kunde bevara vår ostrafflighet! Vi fortsatte med anordningarna för bröllopet och fick bistånd av våra medvittnen. Vet ni vad som hände? De kom till bröllopet och hade med sig nästan varenda medlem av släkten. Och gissa vem som ”gav bort” bruden vid vigseln? Min svärfar!
Att vi hela tiden ståndaktigt hållit fast vid vårt förträffliga levnadssätt har fullständigt förändrat attityden hos min hustrus släktingar. Det skulle krävas flera sidor för att berätta hur de är nu. När jag till exempel började i predikotjänsten på heltid, erbjöd de mig ett deltidsarbete i sin byggnadsfirma för att hjälpa mig i min tjänst. Nu arbetar jag högst tre dagar i veckan för en bra lön. På grund av detta kommer det snart att bli möjligt för min fru att förena sig med mig i heltidstjänsten. Allt detta tack vare Jehova Guds oförtjänta godhet och kärlek. Hur glada är vi inte att vi lämnade ”hippielivet” bakom oss och uthärdade den förföljelse som kom över oss för att vi slog in på den enda väg som leder till evigt liv, tillbedjan av Jehova Gud. — Insänt.