Kristna bröllop bör präglas av måttfullhet

”DET här har jag önskat mig ända sedan jag var liten flicka”, sade en blivande brud i Florida om sin vigsel.

Hon var hänförd över de förslag som höll på att göras upp och som inbegrep en dyrbar pärlbeströdd spetsklänning med ett drygt nio meter långt släp. En orkester med tio instrument skulle spela traditionell bröllopsmusik, då hon gjorde sitt inträde. Och vilket inträde skulle det inte bli! Hon skulle komma fram ur ett konstgjort moln från en dold dimbildare och skrida utför en trappa med tjugoett steg. Mellan förgyllda burar med duvor skulle hon sväva ned till sin väntande brudgum.

Efter vigseln skulle det bli en mottagning eller bröllopsfest med bland annat champagne och en nära två och en halv meter hög bröllopstårta. När bruden stod i begrepp att skära tårtan, skulle två papegojor av den ”oskiljaktiga” sorten släppas ut och fladdra kring festsalen. Hur kände sig den blivande brudgummen inför allt detta? Förlamad vid tanken på denna extravagans, som skulle dra en kostnad av 125.000 kronor, flydde han från alltsammans nio timmar före vigseln!a

Förmodligen har du aldrig varit med om något så påkostat bröllop. Men du vet helt visst att anordningarna för ett bröllop kan variera mycket hela skalan utefter: alltifrån en anspråkslös tillställning till en jätteaffär, alltifrån enkelhet till överdåd, alltifrån gudaktighet till gudlöshet.

Hur kan en kristen som älskar Gud och önskar bli vägledd av hans ords principer veta hur han bör ordna sitt bröllop? Var bör han dra gränsen? En skribent gjorde saken ännu mer invecklad, då han påpekade: ”Inga seder och bruk är så djupt förankrade i traditionen och bundna av konvenansregler som ett bröllop.” Bör en kristen vara angelägen att följa alla traditionerna, några av dem eller inga alls? Vad kan anses höra till ett av måttfullhet präglat kristet bröllop?b

Kristen måttfullhet

Sanna kristna vet att när de gifter sig, måste vigseln uppfylla lagens krav, antingen det är fråga om en religiös ceremoni (i sådana länder där det är medgivet för en Ordets förkunnare, ett Jehovas vittne, att förrätta vigsel) eller en borgerlig, som kan försiggå i ett rådhus eller på en polismästares kontor. (Luk. 20:25) Överallt på jorden inser Jehovas vittnen detta, och därför rättar de sig efter statens krav. Men det kan likväl uppstå en del frågor beträffande sedvänjorna i samband med en vigsel. Hur bör de kristna förhålla sig?

En viktig egenskap som kan bidra till en rätt syn på det här ämnet är resonlighet eller måttfullhet. Det är något som de kristna bör visa i allt vad de gör men som de särskilt behöver tänka på i förbindelse med tillställningar där många människor är närvarande och en mängd traditioner kan öva inflytande. Under inspiration nedskrev aposteln Paulus utmärkta råd för de kristna på sin tid, och tänk på att de också gifte sig och höll bröllop. Han gav det här rådet: ”Må er resonlighet [måttfullhet] bli känd för alla människor.” (Fil. 4:5, NW) Lärjungen Jakob framhävde detta ytterligare, då han sade att visheten från Jehova är ”resonlig”, måttfull. — Jak. 3:17, NW.

Andligen mogna kristna, som förstår hur viktigt det är att tillämpa Skriftens principer, ger belägg för att de inser detta genom att visa sig vara resonliga, måttfulla. De behöver inte en lång lista med särskilda regler för att kunna ta sig i akt, så att bröllopets andliga drag inte kommer i skymundan för enbart ceremonier.

För inte så länge sedan kom emellertid en vigsel i Brasilien att bli verkligt ”fulländad” på grund av brudens och brudgummens ekonomiska resurser och kom därför att vittna om ett överflöd som var främmande för den enkla Rikets sal, där det bibliska talet hölls. De extrema arrangemangen, de praktfulla klänningarna, de många brudtärnorna och marskalkarna och andra detaljer, drog så stor uppmärksamhet till sig att de för mångas del förtog verkan av det på Skriften grundade, uppbyggande tal som riktades till brudparet. Ja, där måttfullheten saknas, är det andra ting som många personer, brud och brudgum inbegripna, går förlustiga.

Bröllopsseder

Eftersom det nu finns så många seder och bruk, kan man fråga: Bör en kristen försöka undvika alla bröllopsseder som brukar följas i den trakt där han bor? Inte nödvändigtvis. Han kan begagna urskillning. Vissa sedvänjor kan vara av praktisk natur, t. ex. att bröllopet hålls en dag då flertalet har ledigt från förvärvsarbetet eller under den del av dagen då det är svalare, efter ”siestan”. Traditionen kan också ge en viss lokalfärg åt evenemanget; man förväntar knappast att ett brudpar som hör hemma i Korea klär sig såsom de som har sitt hemvist i Libanon, Finland eller på Fidjiöarna.

Det finns naturligtvis en del sedvänjor som är oskriftenliga och därför anstötliga för de kristna. I många länder förekommer sedvänjor som man följer för att brud och brudgum eller bröllopsgästerna skall gynnas av ”ödet” eller ”lyckans gudinna”. Jehovas vittnen dyrkar inte någon lyckobringande ödets gudinna. (Jes. 65:11, My; se också Ordförklaringar till 1917 års svenska översättning av bibeln under uppslagsorden ”Gad” och ”Meni”.) De följer inte heller traditioner som skulle kunna få en iakttagare att tro att de gör detta. Andra seder är uppenbart handlingar som är förbundna med falsk gudsdyrkan. Den som planerar ett bröllop gör därför väl, om han undersöker hur det förhåller sig med de sedvänjor som följs på hans ort och tänker över hur folket i trakten ser på dem. Om en sedvänja anses vara förknippad med falsk religion eller med vad man brukar kalla ödet eller lyckan, kommer den kristne att ta avstånd från den. — 2 Kor. 6:14—18.

Andra traditioner är oförnuftiga eller kärlekslösa. I många länder är det vanligt att kasta ris på brud och brudgum. Vad är meningen med en sådan sed? ”Bland vissa folk tror man att ris är mat som kan hålla onda inflytanden borta från brud och brudgum. Somliga säger att det är en försäkran om att de nygifta skall bli fruktsamma.” (Science News Letter för 8 juni 1963, sid. 357) Av detta framgår det att det ofta finns en hel del olika uppfattningar om en viss seds ursprung. Men vilken upprinnelse den här sedvänjan än må ha, frågar vi: Tar kristna människor i vanliga fall mat och kastar på sina vänner, varigenom de också skräpar ned gatan? Tänk dessutom på att man skall älska nästan såsom sig själv. Medger den kristna kärleken att man spelar en brud och en brudgum vissa spratt och kanske gör dem förlägna? Jesus sade: ”Så som ni vill, att människor skall handla mot er, så skall ni handla mot dem.” — Luk. 6:31, Hd; 10:27.

Hur förhåller det sig då med vigselringen? Om du skulle börja forska efter ursprunget till och meningen med vigselringen, skulle du förmodligen bara få en del ytterligare huvudbry; det finns nämligen många uppfattningar, och det är svårt att få några säkra besked. Fastän bibeln inte direkt nämner något om vigselringar, är det uppenbart att Jehovas tjänare kunde bära ringar. (Job 42:11, 12; Luk. 15:22) Men om nu folk i det land där man bor menar att vigselringen är en symbol av det äkta parets obrytbara trohet, kärlek och hängivenhet? De kristna anser inte en vigselring ha någon symbolisk innebörd, även om de söker odla dessa egenskaper i det äktenskapliga livet och även om många världsmänniskor är stora skrymtare, då de påstår sig ådagalägga dessa egenskaper. En vigselring kan inte tillförsäkra en människa något. Den är bara ett tecken för omvärlden på att man är gift. Det är inte otillbörligt att en kristen öppet vittnar om sitt civilstånd genom att bära vigselring, antingen på höger hand, såsom man gör i Tyskland, Norge och Danmark, eller på den vänstra, såsom seden föreskriver i Sverige. Det är emellertid inte nödvändigt med vare sig förlovnings- eller vigselringar, såvida inte lagen kräver detta. Kontrahenterna kan alltså själva bestämma hur de vill ha det och då ta hänsyn till sin ekonomi såväl som till tycke och smak.

När det gäller bröllopssederna kan man alltså visa urskillning och fråga sig själv: Vilken innebörd har den här sedvänjan för närvarande här på orten? Kommer andra människor att ta anstöt av den? Är det kärleksfullt och förnuftigt att följa den?

Brudparets klädsel

Ett beslut som brud och brudgum måste fatta före vigseln är hur de skall vara klädda. Det är något ”särskilt” med ens bröllop, och därför vill man gärna se lycklig och tilldragande ut. Men det betyder inte att brudparet måste ha någon särskild högtidsklädsel. Man handlar välbetänkt om man tar hänsyn till vad som är brukligt på orten, vad det kommer att kosta och vad man själv tycker om.

På den tid då bibeln skrevs bar brud och brudgum ofta mycket fina kläder. (Ps. 45:14, 15; Jer. 2:32) Den heliga staden, det nya Jerusalem, sägs vara ”färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum”. (Upp. 21:2) Att brud och brudgum är vackert och smakfullt klädda är alltså inte oskriftenligt. Men en sådan klädsel är inte oumbärlig för att ett bröllop skall präglas av glädje och lycka. Den andliga klädnaden är betydelsefullare. — 1 Petr. 3:3, 4.

Om de förlovade till exempel skulle önska köpa en vacker brudklänning och de har råd till detta, är det en sak som de själva får ta ställning till. Men vittnar det om resonlighet eller måttfullhet ifall man köper en dyrbar brudklänning som innebär en ekonomisk börda för en själv eller andra? En kristen kvinna i norra Europa avstod från den högt skattade tjänsten såsom heltidsförkunnare med särskilt uppdrag för att kunna ta ett förvärvsarbete, så att hon skulle kunna köpa en lyxig brudklänning. Vad tror du skulle ha varit av mer bestående värde för henne? Och vad skall eventuella bröllopsgäster göra i ett sådant fall? Kommer de att känna sig tvingade att köpa dyrbara kläder, därför att brudklänningen kommer att vara så påkostad?

Det finns många utvägar när det gäller klädseln. Somliga har köpt eller hyrt en brudklänning, men det finns också exempel på att blivande brudar har varit glada åt att få använda en kär väns eller släktings klänning. Andra har känt sig mycket nöjda med att kunna sy brudklänningen själva och har då valt tyg och modell med tanke på att kunna använda plagget också vid andra tillfällen i framtiden. — Ords. 31:13, 22.

Det är emellertid alldeles i sin ordning om brud och brudgum gifter sig i sina ”bästa”, rentvättade och välpressade ”vanliga” kläder. Somliga har gjort detta för att kunna använda de pengar, som de på så sätt sparat, för att komma i gång i förkunnartjänsten såsom pionjärer eller ha möjlighet att fortsätta i denna tjänst. Andra som kanske kunde ha råd och lägenhet att ställa till med ett ”stort” bröllop kan föredra en vigsel i all stillhet för de svåra och kritiska tidernas skull, i det att de ständigt har ”Jehovas dags närvaro ... i tankarna”. — 2 Petr. 3:12, NW.

Även om välmenande vänner och släktingar kan komma med en del förslag beträffande hur de skulle vilja ordna bröllopet och somliga förslag, som grundar sig på erfarenhet, kan vara nyttiga, bör de som står i begrepp att gifta sig likväl låta bröllopet präglas av deras egen smak och deras egna planer för framtiden. Och om bruden och brudgummen har skiljaktiga uppfattningar i vissa detaljer, kan de uppnå samförstånd genom att låta kärleken komma till tals. Så bör det också vara med saker som kommer upp efter giftermålet, i det att båda erkänner Guds föranstaltning beträffande ledarskapet inom familjen. De får alltså tillfälle att visa sin förmåga att samarbeta i kärlek och enligt gudaktiga principer. — Ef. 5:22—33.

”Men kan jag ha en vit klänning och slöja?” har några undrat. Med dessa sedvänjor är det som med andra traditioner: uppfattningen om deras innebörd varierar mycket. Somliga människor anser att en vit klänning är ett tecken på jungfrudom. Andra menar att den hindrar onda andar att känna igen bruden. I Japan anser somliga att den vita klänningen är en symbol av sorg; bruden ”dör bort” från sina föräldrar och förblir hos sin man intill döden. Men för många människor jorden runt är en vit klänning bara en gammal tradition utan någon särskild innebörd. En kristen kvinna som står i begrepp att gifta sig behöver inte mena att det är nödvändigt att hon har vit klänning men inte heller att det är absolut förbjudet.

Med slöjan är det i stort sett likadant. I bibeln talas det inte med något ogillande om att en kvinna höljer sitt huvud i sin blivande mans närvaro. (1 Mos. 24:63—67) Det finns alltså inget att invända mot att en brud bär slöja såsom en smakfull detalj av klädseln. Men om det på den ort, där bröllopet skall försiggå, allmänt anses att en brudslöja har något med falsk religion eller vidskepelse att göra, kan brudparet behöva ta hänsyn till detta.

Det kan räcka med dessa exempel, när det gäller brudparets klädsel. Vad man hela tiden bör tänka på i samband med klädseln, vare sig den är lyxig eller enkel, är att det inte är den som är det viktigaste! Den får varken bli en stötesten för andra eller vålla oro och bekymmer. (1 Kor. 8:13) Minnet av hur man var klädd kommer snart att förblekna. Men den lycka och glädje som präglade ett måttfullt kristet bröllop kommer att bestå, i det att man och hustru tillämpar de skriftenliga råd som ges dem denna dag av andra mogna kristna.

Själva vigselnc

Att man på detta mogna sätt bör söka lägga tonvikten vid de välsignelsebringande andliga dragen i förbindelse med bröllopet gäller i synnerhet själva vigseln. Vid vigseln behöver inga särskilda formaliteter iakttas, frånsett vad landets lag kan kräva. Man har alltså frihet att ordna de olika detaljerna som man vill. Sådana detaljer kan ha avseende på den ordning, i vilken bröllopsgästerna skall komma in i vigsellokalen, om någon skall ”ge bort bruden”, om bruden skall ha någon tärna och brudgummen någon marskalk (s. k. best man) eller om några andra skall ha del i själva ceremonin och andra saker som i själva verket bara är ”tekniska detaljer”. (Ps. 45:15; Joh. 3:29) Om det skulle betyda att den verkliga glädjen skulle gå förlorad, ifall man vidtog en eller annan av dessa anordningar, varför då bry sig om att vidta dem?

Innan en vigsel äger rum i Rikets sal, Jehovas vittnens möteslokal, måste det kristna paret ha talat med de förordnade tjänare i församlingen som är ansvariga för salen och som måste godkänna de olika anordningarna. Sådana mogna män söker inte sätta sin personliga prägel på vigseln. Men de är angelägna att ingenting skall ske i förbindelse med Rikets sal som skulle kunna inverka ofördelaktigt på de möten som hålls där eller skulle kunna väcka anstöt eller oro bland församlingens medlemmar eller i samhället. De tänker på rådet: ”Skaffa er visshet i fråga om de ting som är viktigast, så att ni måtte vara felfria och inte bringa andra att ta anstöt.” — Fil. 1:10, NW; Ps. 133:1.

Detta bör emellertid inte vålla några svårigheter, eftersom de båda kristna som står i begrepp att gifta sig själva är angelägna att följa samma bibliska råd. Bruden och brudgummen kan till exempel lägga i dagen på principer grundad kärlek till dem som skall vara med vid bröllopet och visa dem hänsyn, när det gäller att fastställa tid för vigseln och eventuellt bröllopsfesten och sedan se till att de själva kommer i tid. Sådan punktlighet, som Jesus anbefallde i sin liknelse om de tio jungfrurna (Matt. 25:10—12), kommer att klart och tydligt visa att den kristna vigseln är annorlunda än vigslar på många håll ute i världen, där det ofta händer att andra människor ringaktas och kvinnan förgudas, vilket framgår av att bruden avsiktligt kommer sent.

Om det är första gången som världsligt inställda släktingar till brudparet kommer till Rikets sal, kan det göra ett gott intryck på dem att lägga märke till sådana skillnader. Ifall det förekommer musik, lägger de märke till att det är på Skriften grundade stycken som spelas, hämtade från den sångbok som Jehovas vittnen använder, och inte traditionella marscher, präglade av denna världens musik. Vad som bör göra särskilt intryck på dem är det praktiska, uppbyggande bröllopstalet, som grundar sig på Guds inspirerade ord.

Ja, Jehovas vittnen är villiga att visa sig vara annorlunda än världen i många angelägenheter i livet, och därför anser de sig inte behöva ta reda på hur det ”måste” gå till vid ett bröllop. De inser att de beskrivningar som ges av bröllop mellan världsmänniskor ofta präglas av överdåd eller en önskan att hålla på prestigen, och detta kan medföra att berörda parter blir utpumpade, missräknade och skuldsatta. Vidare kräver ett sådant bröllop att tid och uppmärksamhet ägnas åt materiella ting och formaliteter i så hög grad att bröllopets djupa andliga innebörd går förlorad. I kontrast härtill visar mogna kristna vid bröllop, såväl som i andra sammanhang, prov på den jämvikt och resonlighet eller måttlighet som de vinner genom att de studerar Guds ord, i det att de uppträder sansat, hänsynsfullt och kärleksfullt. På så sätt låter de sin måttfullhet eller ”resonlighet bli känd för alla människor”. — Fil. 4:5, NW.

[Fotnoter]