Bibeln — Skaparens vägledning för människan
”MINA fötters lykta och ett ljus på min stig.” Så beskrev den bibliske psalmisten Guds ord. Och det med rätta, eftersom bibeln tjänar som ett ljus för att vägleda alla människor på den väg Gud önskar att de skall gå. Helt visst förtjänar en sådan bok som denna — Skaparens vägledning för hela människosläktet — ett noggrant studium. Det är inte bara det att alla som älskar Guds ord bör vara väl förtrogna med vad bibeln innehåller, utan de bör också veta hur den har kommit till och varför det kan sägas att den är ”inspirerad av Gud”. — Ps. 119:105; 2 Tim. 3:16, NW.
Skrivandet av bibeln går tillbaka till år 1513 f.v.t., då Mose fick anvisning att börja upptecknandet. Det var i slutet av första århundradet v.t. som aposteln Johannes avslutade sitt skrivande och därigenom fullbordade skrivandet av bibeln — efter omkring sexton århundraden. Ingen annan bok har tagit så lång tid att fullborda som bibeln.
I vår tid är bibeln tillgänglig, helt eller delvis, på mer än 1.400 språk. Få böcker sprids i millioner exemplar, men bibeln har tryckts i milliarder exemplar. Ingen annan bok kan mäta sig med denna rekordstora spridning.
Men att en religiös bok skrivits, bevarats under hundratals år och anses värdefull av millioner människor bevisar naturligtvis inte att den är av gudomligt ursprung. Den måste innehålla vittnesbörd om gudomligt författarskap som visar att den blev inspirerad av Gud. En noggrann undersökning av bibeln övertygar uppriktiga människor om att den verkligen har sådana vittnesbörd.
Bibeln skrevs ursprungligen på hebreiska, arameiska och grekiska, och den innehåller, i det skick vi känner den, sextiosex böcker. Det exakta antalet böcker är inte det viktiga (om två särskilda böcker är sammanfogade eller lämnade åtskilda) och inte heller den särskilda ordning de är placerade i. Böckerna fortsatte att finnas i skilda rullar lång tid efter det att bibelns kanon eller förteckning över inspirerade böcker hade avslutats, och forntida förteckningar varierar beträffande böckernas ordningsföljd. Vad som är mycket viktigt är emellertid vilka böcker som är inbegripna. I verkligheten är det bara de böcker som nu finns i kanon som har något fast grundat anspråk på inspiration. Alltifrån forntiden har man motstått ansträngningar att tillfoga andra skrifter.
Bibeln skrevs ursprungligen i fortlöpande, oavbrutna bokstavsrader. Det var inte förrän på 800-talet v.t. som man tänkte ut något system för att uppdela satser och meningar genom skiljetecken. Huvuddragen i vårt nutida interpunkteringssystem kom till på 1400-talet v.t. som ett resultat av att boktryckarkonsten infördes. Uppdelningen av bibeln i kapitel och verser (Engelska auktoriserade översättningen har 1.189 kapitel och 31.173 verser) gjordes inte heller av de ursprungliga skribenterna. Detta kom till århundraden senare. Massoreterna, judiska skriftlärde, delade upp de hebreiska skrifterna i verser. På 1200-talet v.t. tillkom så kapitelindelningen.
”Inspirerad av Gud”
Omkring fyrtio olika personer tjänade som sekreterare åt den ende store författaren för att teckna ned Jehovas inspirerade ord. ”Hela Skriften är inspirerad av Gud”, skrev den kristne aposteln Paulus. Detta inbegriper det som finns i de kristna grekiska skrifterna tillsammans med ”de övriga skrifterna”. (2 Tim. 3:16, NW; 2 Petr. 3:15, 16) Men vad menas när man talar om bibelns inspiration?
Med ”inspiration” avses inte enbart att intellektet och känslorna höjs till en högre grad av prestationsförmåga (vilket ofta sägs om icke-bibliska artister eller poeter), utan framställandet av ofelbara skrifter som har en auktoritet som om de skrivits av Gud själv. Hur utförde Skaparen detta?
Gud gjorde att hans egen ande verkade på trogna män som han använde till att uppteckna saker och ting under hans överinseende. Av detta skäl kunde aposteln Petrus förklara: ”Profetior har inte vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande.” (2 Petr. 1:21, NW) I åtminstone ett fall gavs emellertid upplysningarna i skriven form av Gud själv. Det var de tio budorden, som Gud gav åt Mose på två ”tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger”. — 2 Mos. 31:18.
I somliga fall överfördes upplysningarna ord för ord, genom diktamen. (2 Mos. 34:27) Profeterna fick också ofta tydligt angivna budskap att framföra. (1 Kon. 22:14; Jer. 1:7) Bevisen anger emellertid att de män som Gud använde till att uppteckna Skrifterna inte alltid helt enkelt återgav dikterat stoff. Johannes fick till exempel uppenbarelsen genom Guds ängel ”i tecken”, och Johannes fick höra: ”Vad du ser, skriv det i en bokrulle.” (Upp. 1:1, 2, 10, 11, NW) Gud fann det alltså lämpligt att låta bibelns skribenter välja ord och uttryck för att beskriva de syner de såg medan han alltid utövade tillräcklig ledning över dem, så att slutprodukten var exakt och lämpad för hans uppsåt. (Pred. 12:10) Detta förklarar utan tvivel de olika stilar som framträder i bibelns böcker.
Att Mose skrifter var inspirerade av Gud kan det, i ljuset av de inre bevisen, inte råda något tvivel om. Det var inte Mose som kom på tanken att han skulle bli israeliternas ledare. Först ryggade Mose tillbaka för förslaget. (2 Mos. 3:10, 11; 4:10—14) I stället var det så att Gud uppreste Mose och gav honom mirakulösa förmågor. Till och med präster som bedrev magi måste erkänna att det Mose gjorde hade sitt ursprung hos Gud. (2 Mos. 4:1—9; 8:16—19) I lydnad för Guds befallning och med gudomliga vittnesbörd om helig ande manades Mose att först tala och sedan skriva ned delar av bibeln.
Efter Mose död tillfogades skrifter av Josua, Samuel, Gad och Natan (Josua, Domarboken, Rut, 1 och 2 Samuelsboken). Konungarna David och Salomo gav också bidrag till de heliga skrifternas växande kanon. Därefter kom profeterna, från Jona till Malaki, som var och en bidrog till bibelns kanon. Var och en uppfyllde de krav på sanna profeter som Jehova redogjort för: De talade i Jehovas namn, deras profetior uppfylldes, och de vände folket till Gud. — 5 Mos. 13:1—3; 18:20—22.
Sammanställandet av de inspirerade skrifterna
Jehova inspirerade män att skriva, och därför är det också logiskt att han skulle vägleda sammanställandet av dessa inspirerade skrifter. Enligt den judiska traditionen hade Esra del i detta arbete sedan de landsförvista judarna åter bosatt sig i Juda. Han var väl kvalificerad för detta arbete, eftersom han var en av de inspirerade bibelskribenterna och dessutom präst och ”en skriftlärd, väl förfaren i Moses lag”. — Esr. 7:1—11.
De hebreiska skrifternas kanon var noggrant fastställd vid slutet av 400-talet f.v.t. Den innehöll samma skrifter som vi har i vår tid. Ingen rådsförsamling av människor gjorde dem kanoniska; från begynnelsen hade de gudomligt godkännande. Det mest bindande beviset för att de hebreiska skrifterna är kanoniska är det som sagts av Jesus Kristus och de kristna grekiska skrifternas skribenter, eftersom det inte kan ifrågasättas. De gjorde flitigt bruk av de inspirerade hebreiska skrifterna, men de citerade aldrig från de apokryfiska böckerna. — Luk. 24:44, 45.
Bibelns kanon fullständigad
Skrivandet och sammanställandet av de tjugosju böckerna i de kristna grekiska skrifterna skedde på liknande sätt som gällde för de hebreiska skrifterna. Kristus gav ”gåvor i form av människor” (NW), ja, ”han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare”. (Ef. 4:8, 11—13) Genom att de hade Guds heliga ande kunde de lägga fram sunda läror för den kristna församlingen. Jesus försäkrade sina apostlar om att Guds ande skulle hjälpa dem, lära och vägleda dem och påminna dem om vad de hade hört av honom, såväl som att den skulle uppenbara för dem sådant som gällde framtiden. (Joh. 14:26; 16:13) Detta var en försäkran om sannfärdighet och exakthet i deras evangelieskildringar.
Det verkliga beviset på kanoniskhet är inte hur många gånger en viss bok har blivit citerad av en icke-apostolisk skribent eller vilken sådan skribent som citerat från den. Innehållet i boken själv måste ge bevis för att den är ett verk av helig ande. Följaktligen kan den inte innehålla vidskepelse eller demonism och inte heller uppmuntra till skapelsedyrkan. Den måste vara i fullständig överensstämmelse med det övriga av bibeln. Varje bok måste stämma överens med bibelns gudomliga ”mönster av hälsosamma ord” och stå i samklang med Jesu läror. — 2 Tim. 1:13, NW.
Det är tydligt att apostlarna talade med gudomlig auktoritet. Genom helig ande hade de förmåga att ”urskilja inspirerade uttalanden” — avgöra om sådana var från Gud eller inte. (1 Kor. 12:4, 10, NW) När Johannes, den siste aposteln, dog, upphörde denna pålitliga rad av män som inspirerats av Gud. Med Uppenbarelseboken och Johannes’ evangelium och brev är alltså bibelns kanon fullbordad.
De sextiosex böckerna i vår bibel vittnar genom sin inbördes överensstämmelse om bibelns enhet och anbefaller den åt oss såsom Jehovas inspirerade sanningsord.
Upplysningar som i annat fall skulle vara oåtkomliga för människor
Bibeln innehåller upplysningar som i annat fall inte skulle vara tillgängliga för människor. Redogörelsen i Första Moseboken ger till exempel upplysningar om jordens skapelse, och den ger oss kunskap om sådant som ägde rum innan människan blev till. (1 Mos. 1:1—31) Bibeln återger också samtal som har förts i himlarna, samtal som inget mänskligt öra hade kunnat höra, om inte Gud hade gett upplysningarna. — Job 1:6—12; 1 Kon. 22:19—23.
Dessutom gör bibeln oss förtrogna med Jehova. Den återger detaljer i mirakulösa syner av Jehova, syner som hans tjänare blivit gynnade med. (Dan. 7:9, 10) Bibeln gör oss också förtrogna med Guds namn ”Jehova”, som förekommer mer än 6.800 gånger i den massoretiska texten till de hebreiska skrifterna. I bibeln lär vi känna Jehovas enastående egenskaper, till exempel kärlek, vishet, rättvisa, barmhärtighet, långmodighet, frikostighet, fullkomlighet i fråga om kunskap, oföränderlighet. — 2 Mos. 34:6, 7.
Vidare berättar bibeln mycket för oss om Guds Son och den viktiga plats han intar i Guds uppsåt. (Kol. 1:17—20; 2:3; 2 Kor. 1:20) Mer än någon annan kunde Guds Son, då han var på jorden, öka vår kännedom om Jehova. Han var i stånd att säga: ”Den som har sett mig, han har sett Fadern.” (Joh. 14:9) Men om Jesu läror och uttalanden inte hade skrivits ned och gjorts till en del av bibeln, skulle vi inte ha haft dessa exakta upplysningar i vår tid.
En profetisk och praktisk vägledning
Detaljer beträffande utvecklingen av Guds uppsåt uppenbaras i bibeln. Alla de förutsagda välsignelserna för lydiga människor koncentrerades i en utlovad Frälsare, som Jehova skulle uppresa. Han beskrevs profetiskt i Edens lustgård av Gud såsom Guds kvinnas ”säd”. (1 Mos. 3:15) Med tiden lovade Gud att denna säd skulle komma genom Abraham. (1 Mos. 22:18) Han visade att den utlovade Frälsaren skulle vara en evig konung och präst ”efter Melkisedeks sätt”. (Ps. 110:4; Hebr. 7:1—28) Han gav Israel lagförbundet med dess prästerskap och offer, vilket allt var en ”skugga av de goda ting som skall komma”. — Hebr. 10:1, NW; Kol. 2:17.
Åt David gavs löftet att hans konungadöme skulle förbli för evigt i hans släkt. (2 Sam. 7:11—16) Arvingen till detta löfte, såväl som den vilken alla de andra profetiorna pekade på såsom befriaren, visas vara Jesus Kristus. Ja, överallt i bibeln koncentreras uppmärksamheten på de inspirerade skrifternas tema — Guds rike i händerna på Jesus Kristus såsom det medel som Jehova har förordnat till att utföra hans uppsåt.
Såsom en profetisk bok är bibeln enastående. Den ger således innebörd åt historiens händelser och visar varför de utföll som de gjorde. (Luk. 19:41—44) Den visar vilken framtid alla nuvarande världsliga regeringar har — att de alla kommer att krossas av Guds himmelska rike. Detta rike skall sedan bestå för evigt. (Dan. 2:44) Den förklarar händelser i vår tid, i det den visar att vi lever i den förutsagda ”ändens tid” för denna gamla ordning och att Gud snart kommer att skaffa bort alla de onda.
Utan bibeln skulle vi inte veta det verkliga syftet med en överlämnad människas liv: ”Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är människans hela förpliktelse.” (Pred. 12:13, NW) Den gör det klart att människan inte är en produkt av blind slump, utan är skapad av Gud, som har ett kärleksfullt uppsåt för mänskligheten. Och den förklarar vad Guds vilja är för oss nu och hur vi kan finna verklig tillfredsställelse i livet. — Upp. 4:11; 1 Tim. 2:3, 4; Ps. 16:11.
Mänsklighetens historia visar att människan, när hon är skild från Gud, inte framgångsrikt kan styra sina steg. (Jer. 10:23) Endast bibeln ger den vägledning hon behöver. Den ger vägledning beträffande moralen och visar vad Gud fördömer och vad han godkänner. (Gal. 5:19—23) Den visar sig vara en synnerligen praktisk hjälp mitt i en värld som har kastat av sig de återhållande moraliska banden. Den hjälper oss att vinna Guds synpunkt och vara välbehagliga för honom.
Är det inte uppenbart varför denna böckernas bok bör vara mänsklighetens främsta lärobok för studium? Framför allt är de kristna ivrigt intresserade av att undersöka denna bok som är författad av den till vilken Guds Son sade: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17) Ju mer du blir förtrogen med bibelns sextiosex böcker, desto mer blir du övertygad om att den verkligen är Skaparens vägledning för hela mänskligheten.
”HERREN är min beskärda del och bägare; du är den som uppehåller min arvedel. En lott har tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett arv, som behagar mig väl. Jag vill lova HERREN, ty han giver mig råd. ... Jag har haft HERREN för mina ögon alltid.” — Ps. 16:5—8.