Kamerun säger ”nej!” till religionsfriheten

KVINNOR blev gripna och slagna. En blev så svårt slagen att andningen upphörde fem gånger. Några av de misshandlade var sjuka och kommer kanske inte att överleva.

Män blev slagna skoningslöst tills de blev medvetslösa. En av dem fick tjugo slag, sedan ytterligare hundra och blev därefter slagen en tredje gång.

Hundratals blev arresterade på falska anklagelser. Några hölls inspärrade mer än en vecka i fängelseceller utan toaletter. Tolv stycken hölls inlåsta i en cell som bara var 2 × 2,5 × 3 meter — med bara sexton små hål för att släppa in luft. Somliga fick ingen mat eller läkarbehandling av sina skador på flera dagar.

Dessa och många liknande fall är resultatet av officiella politiska åtgärder från regeringens sida. Var då? Är denna brutalitet en beskrivning av förhållandena i nazistiska koncentrationsläger? Var offren förhärdade brottslingar?

Nej, det du nu får läsa är en beskrivning av vad som nyligen ägt rum i det afrikanska landet Kamerun. Och offren för detta avskyvärda barbari? De var inte brottslingar — inga mördare, upprorsmakare, tjuvar eller revolutionärer. I stället var de de fredligaste och ärligaste medborgarna i landet!

Allt detta nådde en höjdpunkt som beskrevs i feta rubriker på första sidan av La Presse du Cameroun för 14 maj 1970: ”JEHOVAS VITTNENS SAMFUND FÖRBJUDET I KAMERUN genom ett påbud från presidenten som undertecknades i går.”

Tidningen fortsatte: ”Genom ett i går undertecknat påbud från statsöverhuvudet har den grupp som går under namnet Jehovas vittnen blivit officiellt upplöst. ... Att utöva verksamhet som är knuten till denna sammanslutning är förbjudet inom hela Kameruns territorium.”

Varför har Kameruns regering vidtagit sådana drastiska åtgärder emot en religiös organisation som är känd världen utöver för sitt fridsamma och ordningsfulla uppträdande? Därför att vittnena är neutrala i förhållande till politiska angelägenheter och inte tar del i sådana, blev de anklagade för att vara i opposition mot regeringen.

Presidentvalet

Presidenten i Kamerun är en muhammedan vid namn El Hadj Ahmadou Ahidjo. Den 28 mars 1970 blev han vald till sin tredje femåriga ämbetsperiod i följd med 97,65 procent av folkets röster. Presskommentarerna förklarade enhälligt att valet var en stor framgång och att de som röstade gjorde detta ”samvetsgrant och med fullständig frihet”.

Men fanns det verkligen frihet i Kamerun? Inte för alla. Jehovas vittnen utsattes för stora påtryckningar av några av medlemmarna i det regerande politiska partiet, CNU — Cameroon National Union. Det förhållandet att vittnena inte tog del i politiska angelägenheter väckte förtrytelse hos överambitiösa partimedlemmar, som gjorde dessa kristna till sina särskilda måltavlor i tal under valkampanjen.

På ”La Place de l’Indépendance” i Akonolinga riktades till exempel den 20 mars en våldsam offentlig attack mot vittnena av André Fouda, en äldre medlem av den lagstiftande församlingen och en avgjord kritiker av Jehovas vittnen. Ett vittne som hörde talet i sin helhet citerar Fouda: ”Om det finns några ’Maka’ (en gammal kannibalstam) i Akonolinga, så kan de känna sig fria att äta upp Jehovas vittnen.”

Vittnena utsätts för påtryckningar

Jehovas vittnen blev utsatta för många påtryckningar i ett försök att påverka dem vid tiden för valet. Följande rapport kommer från ett vittne i Akonolinga:

”Prefekten, Louis Mandeng, befallde alla Jehovas vittnen att anmäla sig på hans kontor klockan 7 den 28 mars, valdagen. Vittnena lydde. Sirenen ljöd och kungjorde vallokalernas öppnande. Mandeng tog ledningen i sin bil med alla vittnenas identitetspapper och gjorde tecken åt vittnena att följa honom till vallokalen som låg omkring 100 meter längre bort. När prefektens uppsåt att tvinga dem att rösta blev uppenbart, slutade vittnena att följa hans bil och åkte i stället hem.”

Samma kväll och nästa dag blev flera vittnen arresterade. Församlingens föreståndare skriver: ”Klockan nio den kvällen blev jag arresterad av poliskommendanten och fick sova naken på fängelsecellens cementgolv den natten.” Församlingsföreståndaren fick sitta i fängelse till den 22 april.

Ett annat vittne i Akonolinga skriver: ”Den 23 mars kom Nicolas Voundi, som är ombud för Nyoung och Mfoumou, in till prefekten i min närvaro och talade om för honom att han hade sagt åt min arbetsgivare att inte låta mig och ett annat vittne få vara kvar på verkstaden längre. Den 25 mars, när Mandeng kom tillbaka från Yaoundé, beordrade han oss båda att komma till hans kontor varje dag, på morgonen och på eftermiddagen.

’Nu är det allvar’, sade han. ’Jag måste ha svar senast i morgon. Tänker ni eller tänker ni inte rösta? Jag frågar er, tänker ni rösta eller inte?’

Han slog högra näven i bordet. Fyra gånger frågade han mig om jag skulle rösta. Jag förblev tyst. Han ringde till gendarmeriet [militärpolisen] att komma och hämta oss. Från den 17 till den 28 mars utövade prefekten påtryckningar på oss för att få oss att rösta. Men så snart valet var över den 28 mars klockan 6 på eftermiddagen, anklagades vi inte längre för att vi inte röstade. Prefekten började sedan anklaga oss för att predika mot röstning, dvs. ’predika röststrejk’. Jag tillbringade natten tillsammans med elva andra vittnen i en cell som var 2,5 meter lång, 2 meter bred och 3 meter hög, med 16 små hål för att släppa in luft.”

Brutala metoder

En resande representant för Jehovas vittnen berättar följande om vad han fick uppleva: ”Den 26 mars klockan 21.30 på kvällen fick jag höra en kraftig knackning på dörren. När jag frågade vem det var, kom svaret: ’Det är poliskommendanten’ (Onguene). Jag öppnade dörren, och han frågade mig: ’Vad gör ni här? ... Låt mig se edra identitetshandlingar.’ Alla mina papper var i ordning. ’Var är er valsedel?’ ’Jag har ingen.’ ’Varför?’ ’Därför att jag inte har fått någon ännu.’

Han sade åt mig att följa honom till gendarmeriet, där han befallde mig att ta av mig alla kläder utom mina shorts. I samma cell som jag fick sova i fanns åtta vittnen från församlingen i Akom. Nästa morgon blev jag och ett annat vittne utsedda att tvätta kommendantens bil, medan alla de andra fick befallning att göra staket till hans jordnötsodling.

Den 27 mars klockan 22.30 blev jag väckt av samme poliskommendant, som sade: ’Säg mig om ni tänker rösta i morgon, för hårda straff väntar alla som inte röstar.’ Jag hann inte svara förrän jag återigen blev inlåst i samma cell. Han tog alla sina gendarmer och började ringa in vittnena i deras hem; sammanlagt fyrtiofem arresterades till slut.

Den 28 mars, valdagen, hade vittnena sjungit i cellen. När kommendanten Onguene hörde att vi sjöng i cellen på gendarmeriet, hämtade han alla sina gendarmer, bland annat den mest ondskefulle soldat jag någonsin hade sett, med öknamnet ’Krossaren’. På befallning av kommendanten började denne soldat slå oss obarmhärtigt. Vi var allesammans nakna bortsett från våra shorts. Ett slag träffade mig i nacken, och jag föll omkull medvetslös för några ögonblick. Jag blev väckt av flera slag, när han fortsatte att slå mig. Våra ryggar bär faktiskt allesammans märken efter slagen från käppen.

Sedan de hade slagit och skadat oss på detta sätt, ville de inte tillåta oss att komma in på sjukhus. Under åtta dagar nekades vi till och med vatten att tvätta oss i. Vi fick ingen mat på två dagar. Därefter sattes vi till att klippa gräs och till renhållningsarbeten i staden. Efter tre och en halv vecka sattes vi på en lastbil och skickades till prefekten för Dja och Lobo. På vägen regnade det kraftigt, och det blev kallt. En av de kristna systrarna bland oss var havande i åttonde månaden. Söndagen den 19 april kallade prefekten in oss på sitt konferensrum och släppte oss senare.”

Något av det värsta som Jehovas vittnen blev utsatta för inträffade i staden Sangmélima, där slutligen nittiotvå vittnen blev arresterade och fängslade. Ett av de arresterade vittnena berättar: ”Det var närmare bestämt den 23 mars, fem dagar före presidentvalet den 28 mars, som två vittnen från Messockförsamlingen hämtades till BMM (Sammansatta rörliga brigaden, den mest fruktade av polisbrigaderna i Kamerun) i Sangmélima, anklagade för att ha organiserat ett möte för att ’predika röststrejk’. Ett av vittnena släpptes på grund av sin ålder, men en pionjär med särskilt uppdrag hölls kvar på BMM.

Dagen efter valet igångsattes en fruktansvärd kampanj för att arrestera alla Jehovas vittnen. Varje dag skickades listor över vittnen till BMM, och vittnena, män och kvinnor, fyllde de fem cellerna på BMM i Sangmélima.

I Djoum släpades några vittnen omkring nakna på cementgolvet, sedan de hade slagits blodiga. I åtta dagar var de tvungna att förrätta sina naturbehov i cellerna (det fanns inga toaletter där), innan de lastades på en lastbil för att överföras till Sangmélima. Man transporterade i väg mer än fyrtiofem vittnen, några med barn, för att inte nämna de till åren komna som knappt kunde gå. Deras tillstånd var så bedrövligt att till och med myndighetspersonerna på prefekturen där tyckte synd om dem och frigav dem följande dag. Dessa vittnen fann att över åttio av deras kristna bröder och systrar från Sangmélima, Bengbis och Zoetélé redan befann sig i fängelse.

De fem cellerna på BMM i Sangmélima var fullproppade med vittnen, som blev korsförhörda en i taget ända till den 21 april. Den dagen fördes de allesammans till den stora konferenslokalen på prefekturen för att lyssna till ett tal av prefekten, Biscène. Han varnade oss för att vi allesammans skulle bli inspärrade på nytt, om vi inte röstade den 7 juni.”

En särskild heltidsförkunnare bland vittnena berättar vad som hände omedelbart efter valet i Bertoua, där över trettio vittnen blev arresterade: ”Hela dagen, torsdagen den 2 april, togs vissa av vittnena en i taget till polisen för förhör. Tidigt på morgonen började vårt förhör, som leddes av brigadens kommendant. När han insåg att han inte kunde tvinga sina idéer på den förste av våra kristna bröder, sände han efter Bertouakompaniets fungerande befälhavare, en löjtnant. Denne man, som uppförde sig mycket avskyvärt, befallde en gendarm att slå vittnena grymt under förhöret. Mest skadade blev ett ungt vittne från Belabo, som bara är 19 år gammal (för ung att rösta), och ett annat vittne som är från Diang. Syftet med alla frågor de ställde oss var att få oss att anklaga Sällskapet eller någon av dess representanter för att lära oss att inte rösta.

Efter en hel dag av sådan behandling blev vi instängda i en cell, där vi på löjtnantens befallning skulle tillbringa två dagar och två nätter utan mat eller vatten. Under natten plågades de två unga männen, som jag nämnde förut, så mycket att de inte kunde röra sig.

Söndagen den 5 april frigavs alla vittnena från Bertoua. Under de tretton dagar som vi tillbringade på gendarmeriet fick vi ingen mat med undantag av två små måltider som kaptenen sände oss. Vad som får oss att glädjas är att vi allesammans är beslutna att uthärda.”

Händelserna som ledde till förbudet

Efter valet och alla de grymma påtryckningarna gjorde vittnena många ansträngningar att få tala med regeringsmedlemmar för att förklara sin på bibeln grundade ståndpunkt, men det var fruktlöst.

Med tanke på den allvarliga situationen skrev den 13 april tre framträdande medlemmar av Jehovas vittnens lagligen inregistrerade organisation i Douala direkt till president El Hadj Ahmadou Ahidjo och anmodade honom respektfullt att använda den makt han hade i kraft av sin höga ställning för att stoppa förföljelsen av Jehovas vittnen. Vittnena erbjöd sig att sända en delegation till Yaoundé, huvudstaden, för att sammanträffa med presidenten och lägga fram sin situation inför honom samt förklara sin verksamhet och sitt uppsåt.

Den 21 april hade de flesta av de arresterade kristna blivit frigivna, till stor glädje för vittnena. Några dagar senare företogs emellertid flera arresteringar, men inte lika många. Ett olycksbådande lugn rådde till den 13 maj.

Då, som en blixt från klar himmel, ljungade nyhetsmeddelandena ut över hela landet att Jehovas vittnen var helt och hållet förbjudna i Kamerun. Dagen efter detta radiomeddelande anlände polisen till Sällskapet Vakttornets nyligen byggda avdelningsexpedition i Douala. De stängde möteslokalen och de rum som innehöll kontorsutrustning och lager av litteratur för vittnena.

Tidigt på fredagsmorgonen den 15 maj begav sig föreståndaren för avdelningsexpeditionen från Douala mot Yaoundé för att lägga fram ett brev med en vädjan inför presidenten och för att begära audiens hos honom. Utan att denne representant för avdelningsexpeditionen visste om det, hade chefen för säkerhetstjänsten just undertecknat en order som krävde att alla Jehovas vittnens missionärer skulle lämna landet senast den 20 maj. När samme representant återvände till Douala lördagen den 16 maj, fann han expeditionsbyggnaden bevakad av två beväpnade polismän. Hela personalen som arbetade där hölls i husarrest till söndagskvällen den 17 maj. Ingen tilläts lämna eller gå in i byggnaden. Men polisen behandlade mestadels missionärerna med vänlighet och respekt.

Under hela denna tid fick emellertid vittnena inte en enda gång något erkännande av sina brev till regeringsmedlemmar. Dessa kristna erhöll inte något som helst skriftligt meddelande. Alltsammans ägde rum i det tysta, utan minsta möjlighet för vittnenas representanter att föra sin talan.

Den 20 maj utvisades sex missionärer ur landet, fem kanadensiska och en nigeriansk. Vid det laget hade över 335 arresteringar av Jehovas vittnen rapporterats till avdelningsexpeditionen.

Val till nationalförsamlingen medför mera grymhet

Arresteringarna och misshandeln begränsades inte till presidentvalet den 28 mars. Den 7 juni utgjorde valet till nationalförsamlingen ett annat tillfälle att angripa Jehovas vittnen, och flera arresteringar ägde rum. Ett vittne rapporterar från Manjo:

”Lördagen den 6 juni satte underprefekten, Moussa Mbello, i gång arresteringskampanjen. Ett av vittnena arresterades dagen före valet. Kvinnor som var sjuttiofem år gamla togs till gendarmeriet och misshandlades. En del av dem var sjuka, och vi vet inte om de kommer att överleva.

Något som förvånade oss var att se underprefekten gå från hus till hus och till och med leta efter sådana som var intresserade av Jehovas vittnen, för att arrestera dem. Detta sökande har pågått natt och dag. De som tog ledningen i detta angrepp var Moussa Mbello, underprefekten, och Pascal Wansi, ordförande för underavdelningen av CNU.”

Omedelbart efter valet till nationalförsamlingen den 7 juni blev ett kvinnligt vittne i Namba så svårt slagen att andningen upphörde fem gånger. Ett annat vittne svimmade tre gånger. Ett manligt vittne fick tjugo slag och därefter ytterligare hundra vid ingången till Rikets sal. Senare blev han slagen en tredje gång.

I många andra städer och byar blev vittnena ibland hotade, ibland slagna och fängslade. Samma mönster av förföljelse upprepades i Abong Mbang, Ayos, Belabo, Diang, Bengbis, Bipindi, Dizangué, Kobdombo, Minta, Ndoum, Songmbengué, Zoetélé och på oräkneliga andra platser i landet. Mer än fyra hundra arresteringar protokollfördes under de få veckorna före och efter dubbel valet.

Varför denna skamliga behandling av Jehovas vittnen?

Varför förbud?

Tre veckor efter valet till nationalförsamlingen invigde president Ahidjo partiets nya högkvarter i Douala. Med hänsyftning på förbudet mot Jehovas vittnen förklarade han:

”Det rättfärdigas av det faktum att denna sekt har använts som en täckmantel för en samhällsfientlig rörelse, som styrs från utlandet och som har till uppsåt att genom en organiserad kampanj av förtal och smutskastning underminera de institutioner som Kameruns folk fritt antagit. En sådan rörelse är otillåtlig i ett land som fått lida så mycket genom samhällsfientlighet i gryningen av dess oberoende.” — La Presse du Cameroun, 26 juni 1970.

Men hur mycket sanning finns det i sådana anklagelser? Jehovas vittnen är kända utöver hela världen för att vara absolut neutrala när det gäller politik. De är också kända som uppriktiga, ärliga, laglydiga medborgare. Betrakta deras verksamhet i Kamerun till exempel.

I många år har vittnena förmedlat de goda nyheterna om Guds himmelska rike till de gästfria invånarna i Kamerun. År 1962 bildades en lagligen inregistrerad organisation, och en avdelningsexpedition öppnades i Douala för att ta hand om den växande organisationen. Under de åtta år som följde bars de goda nyheterna om Guds rike ut av mer än 12.000 vittnen till nästan varenda stad och by i landet. Folk över hela landet har haft möjlighet att iaktta att vittnena håller fast vid att predika om Guds rike och inte blandar sig i politiken, och därför skulle de omöjligen kunna vara samhällsfientliga.

Men vem är ansvarig för att Kamerun säger ”Nej” till religionsfrihet? Landets president bär utan tvivel en stor del av ansvaret för detta, såväl som andra myndighetspersoner. Men det är inte bara politikerna som är ansvariga för detta. Hur är det med prästerskapet inom andra religioner i Kamerun? Ja, vad tror du, när du läser sådana kommentarer som den i La Presse för 15 maj 1970 under rubriken: ”Varför är de förbjudna?” Skribenten framhöll: ”Uppenbarligen är det inte många människor som tycker om denna påträngande proselytvärvning [från vittnenas sida], och ännu mindre andra kristna religioner, vars församlingsmedlemmar blir ledda på avvägar av ’Jehovas vittnen’.”

Men vad säger Kameruns lag?

Kameruns lag

Kameruns lag kräver inte aktivt deltagande vid röstning, fastän man begärde detta av Jehovas vittnen. Vallagen, nr 69 LF, förbjuder emellertid att man förmår någon ”att avhålla sig från att rösta”. Och när vittnena inte använde valurnorna, anklagades de ofta för att predika ”röststrejk”. Men inte någon bland vittnena blev formellt anklagad enligt denna lag. I själva verket drog man dem inte i något fall inför domstol, varken före eller omedelbart efter valen.

Vad Jehovas vittnen predikar är inte politik, utan Guds ord, bibeln, och de har hållit på med detta i Kamerun i mer än tjugofem år. Under valen tog inte vittnena del i någon kampanj från dörr till dörr eller någon annanstans för att säga åt folk att inte rösta. Vittnena tog inte del i protestdemonstrationer mot något politiskt parti eller någon kandidat. Jehovas vittnen predikar inte för eller emot någon kandidat som ställer upp till val. De blandar sig inte i sådana angelägenheter i Kamerun eller någon annanstans.

Men varför röstar inte Jehovas vittnen själva? Därför att de ser fram emot Guds rike genom Kristus såsom, mänsklighetens enda hopp. Jesus Kristus sade till sin himmelske Fader om sina efterföljare att ”de inte är någon del av världen, liksom jag inte är någon del av världen”. (Joh. 17:14, NW; Jak. 4:4) Vittnena försöker uppriktigt att följa Jesu exempel och uppmaning att inte vara någon del av världen. Att vinna Guds och Jesu Kristi godkännande är viktigare för dem än någonting annat. Men fastän vittnena själva har denna syn på saken, anser de att det skulle vara fel av dem att hindra andra från att rösta eller att ingripa i deras strävanden att göra det. I själva verket erkänner vittnena öppet att andra människor har frihet att rösta, om de så önskar.

Vittnena har inte handlat i strid med Kameruns konstitution. Kameruns välskrivna konstitution förklarar i sin första artikel:

”Republiken Kamerun är demokratisk, profan och social. Den skall säkerställa alla medborgares likställdhet inför lagen. Den försäkrar sitt fasthållande vid de fundamentala friheter som fastställts i Förenta nationernas stadga och allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna.”

Det är uppenbart att denna lag stadgar beskydd för alla medborgare i Kamerun. Religionsfrihet och föreningsfrihet är fast garanterade i lagen. Men ändå har Kamerun faktiskt sagt ”Nej!” till religionsfrihet.

Vittnena utgör ingen fara för regeringarna

Ingen regering har någonting att frukta från Jehovas vittnen. Deras politiska neutralitet i Kamerun betyder inte att de är agenter för någon annan mänsklig regering. Vittnena avhåller sig från att ta del i politiska angelägenheter i alla länder i världen, vare sig det är i Amerika, Europa, Afrika eller någon annanstans. Följaktligen är de inte någon ”samhällsfientlig rörelse som styrs från utlandet”.

Andra regeringar, som med orätt blivit påverkade att förbjuda Jehovas vittnen, har senare erkänt detta och återupprättat vittnenas lagliga ställning. År 1941 blev vittnena till exempel förbjudna i Australien. Senare prövades fallet inför domaren Starke vid Högsta domstolen där. Efter att ha lyssnat till argumenten beslutade han att hela rätten skulle begrunda saken. Efter begrundan av stridsfrågorna i fallet förklarade Högsta domstolen den 14 juni 1943 att Jehovas vittnen inte hade del i något samhällsfientligt företag och följaktligen inte utgjorde någon fara för staten.a Då rätten upphävde förbudet mot vittnena, talade den genom domaren Williams om de ”fullkomligt oskuldsfulla principer och läror” som understöddes av vittnena och tillade:

”Eftersom Jehovas vittnens religion är en kristen religion, medför förklaringen att denna sammanslutning är ett olagligt samfund att det blir olagligt att understödja den kristna religionens principer och läror och att varje gudstjänst som hålls av sådana som tror på Kristi födelse blir en olaglig sammankomst.”

Förbudet mot Jehovas vittnen i Kamerun har samma effekt i det landet.

Vidare har vittnena inte deltagit i någon ”förtalskampanj” emot regeringen, som de har blivit anklagade för. Deras mest spridda bibelstudiehjälpreda, som nu tryckts i ett antal av 30 millioner exemplar på 60 språk, lär i själva verket speciellt att det är fel att handla så. På sidan 158 säger denna bok, Sanningen som leder till evigt liv, beträffande mänskliga regeringar: ”Om Gud låter dem härska, varför skulle då en kristen opponera sig mot det? ... Vi har all anledning att visa tillbörlig respekt för staten.” Det är sannerligen inte emot någon regerings intressen att Jehovas vittnen lär detta.

Således visar fakta att förbudet mot vittnena i Kamerun och de skäl som har angetts för det är utan grund.

En förlust för Kamerun

Förbudet mot vittnena i Kamerun medför inga fördelar för folket eller de makthavande i landet. Men det innebär en stor förlust för Kamerun. Det blir till skada för landets goda namn och rykte i hela världen genom att det säger ”Nej” till religionsfrihet.

Det blir till skada för de politiska styresmännens värdighet, vilka tillämpat grymhet och brutalitet för att tvinga kristna människor att göra våld på sina enligt bibeln fostrade samveten.

Det blir till stor förlust för folkets andliga vederkvickelse och fostran, eftersom vittnena har verkat just för detta. De har också gjort sitt till för att lära kamerunska folket läsa och skriva.

Förbudet mot vittnena har berövat människor med ärliga hjärtan i Kamerun tillfällen till fruktbärande bibliska samtal. Denna förlust kommenteras av J. P. Bayemi i L’Effort Camerounais för 14 juni 1970:

”Låt oss åtminstone erkänna till deras fördel att de på sitt eget sätt har lyckats omintetgöra den monopolställning sådana samtalsämnen som pengar, kvinnor, män eller sprit hade tillvunnit sig i konversationen i hemmen och deras omgivningar och på allmänna platser och kommunikationsmedel, innan Jehovas vittnen blev tillåtna. Ja, det fanns en tid då det var oerhört sällsynt att man fick höra några kristna tala om ett bibliskt ämne.”

Det finns ingenting som verkar så upplyftande på moralen i ett land som principerna i Guds ord, bibeln. Vittnena lägger ned stora ansträngningar på den moraliska och andliga tillväxten hos alla dem som har en önskan att få större kunskap i bibeln. Vilken förlust blir det inte för Kamerun nu, när dessa höga moralnormer inte fritt kan läras ut av Jehovas vittnen!

Du kan göra din röst hörd

Vad är din mening om denna grymhet mot fridsamma kristna människor? Deras predikoverksamhet är förbjuden. Inte ens privata bibelsamtal är tillåtna. Dyrbara personliga friheter har sopats undan. Jehovas vittnen och andra människor utöver världen som älskar religionsfrihet överser inte med detta egenmäktiga handlingssätt genom att förbli tysta.

Om du skulle vilja instämma i de uttryck för förtrytelse som framkallats av de åtgärder som Kameruns regering vidtagit mot fredsälskande kristna människor, skriv då till de höga ämbetsmän i Kameruns regering vars namn och adress står härintill.

Uttryck din besvikelse över denna egenmäktiga handling. Förklara att vittnena inte blandar sig i politiken någonstans och att anklagelserna saknar grund. Vädja till deras respekt för människovärdet och religionsfriheten, som garanterats genom Kameruns konstitution. Vädja till dessa myndighetspersoner på grundval av respekt för deras lands och Afrikas goda rykte. Borde inte Kameruns president och hans höga ämbetsmän förhjälpas att inse att den övriga världen ger akt på vad som sker, när oskyldiga kristna blir förfördelade och misshandlade? Borde inte Kameruns regeringsmedlemmar inse att de inte har gjort sig mera omtyckta vare sig bland sitt eget folk eller bland rättsinniga människor i andra delar av världen genom det sätt på vilket de har behandlat kristna människor som traktar efter fred?

Må din skriftliga vädjan bidra till att återställa ett ”Ja” till religionsfrihet i Kamerun.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 23]

REPRESENTANTER FÖR KAMERUNS REGERING

His Excellency

El Hadj Ahmadou Ahidjo

President of the Federal

Republic of Cameroon

Palace of the President

Yaoundé, Kamerun

Honorable Salomon Tandeng Muna

Vice-President of the

Federal Republic of Cameroon

B. P. 964

Yaoundé, Kamerun

Mr. Enoch Kwayeb

Minister of State in Charge of

Territorial Administration

B. P. 993

Yaoundé, Kamerun

Mr. Félix Sabal Lecco

Minister of Justice

B. P. 1126

Yaoundé, Kamerun

Mr. Raymond Ntheppe

Minister of Foreign Office

Ministry of Foreign Office

Yaoundé, Kamerun

Mr. Vroumsia Tchinaye

Minister of Information

B. P. 1054

Yaoundé, Kamerun

Mr. Michel Njine, Ambassador

Cameroon Mission to the United

Nations

866 U. N. Plaza

New York, N. Y. 10017, USA