Ödmjukhet — en hjälp i tider av trångmål
ÖDMJUKHET eller anspråkslöshet i sinnet är en egenskap som det är mycket passande att mänskliga varelser besitter. Till och med somliga världsligt visa män inser uppenbarligen att det förhåller sig så.
Sålunda konstaterade sir Isaac Newton, en av mänsklighetens största vetenskapsmän: ”Om jag har sett längre, så har det skett genom att jag har stått på jättars axlar.” Framlidne doktor Otto Hahn, som först upptäckte att atomen kunde klyvas, uttryckte sig på liknande sätt i sin självbiografi: ”När jag ser tillbaka på mitt långa liv, inser jag att jag i stor utsträckning har en serie lyckliga tillfälligheter att tacka för min vetenskapliga karriär.”
Ödmjukhet är inte bara passande, utan allt talar för den. Det viktigaste är att den kan hjälpa oss att komma i ett rätt förhållande till Jehova Gud, ty vi läser: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd.” (Jak. 4:6) Ödmjukheten bidrar också till vår egen sinnesfrid och tillfredsställelse. Dessutom är den till hjälp i våra förbindelser med våra medmänniskor.
Ödmjukheten är vidare särskilt värdefull då vi blir prövade av motgångar. Problem i familjen, ekonomiska svårigheter och stränga tillsägelser kan vara svåra att konfronteras med. Motgångar kan också ta sig uttryck i hinder eller motstånd som möter en i den kristna förkunnartjänsten eller också i sträng förföljelse. Det kan innefatta att man får lida orätt genom någon som man trott vara ens vän. Som vi skall se hjälper ödmjukheten oss att uthärda.
Ödmjukhet till hjälp i familjekretsen
Det råder inget tvivel om saken: motgångar stöter man ofta på inom familjekretsen. Hur många olyckliga äktenskap finns det inte! Hur många män överger inte sina familjer på grund av motgångar av ett eller annat slag! Hur många äkta par söker inte skilsmässa av liknande skäl! Ödmjukheten gör det möjligt för en människa att finna sig i motgångar och bidrar ofta till att avlägsna själva orsakerna till dem.
Den äkta mannen och fadern behöver definitivt äga ödmjukhet. Den sätter honom i stånd till att inse sina egna fel såväl som familjemedlemmarnas. Därigenom befinner han sig i den ställningen att han kan motverka deras tillkortakommanden och tillämpa principen att de ”starka äro pliktiga att bära de svagas skröpligheter”. (Rom. 15:1) Ödmjukheten sätter honom i stånd till att hysa empati, till att se saker och ting som andra i familjen ser dem. Den hjälper honom att hålla kommunikationslinjerna öppna mellan honom själv och hans familj och gör det därigenom lätt för familjemedlemmarna att yttra sig. På så sätt undviks missförstånd, som är ett vanligt familjeproblem. Visserligen vet han kanske mera om en viss sak än de gör, men han inser att han kan vara bättre i stånd till att hjälpa sin familj om han verkligen vet vad som rör sig i vars och ens sinne.
Somliga hustrur nu för tiden visar ibland bristande respekt för sin mans ledarskap; de kanske är självständiga och egensinniga. De kan till exempel göra större inköp utan att först rådfråga sina män, familjeförsörjarna. På liknande sätt är många barn egensinniga och inte så respektfulla som de borde vara. Ödmjukhet och insikt om att också han är behäftad med tillkortakommanden gör det möjligt för familjens överhuvud att vara lugn och långmodig, då familjemedlemmarna sätter hans tålamod på prov. Han kommer inte att tala högljutt eller skrika för att hålla dem i schack utan kommer att ge varje behövlig tillrättavisning på ett vänligt men bestämt sätt. — 2 Tim. 2:24.
Ödmjukheten förmår också familjens överhuvud att ta hänsyn till sin familj, då han skall fatta större beslut som berör dem. Han är redo att be om förslag (även ett barn kan ibland komma fram med en bra idé!) och kommer att tillägga dessa förslag den vikt de förtjänar. Ödmjukheten sätter honom i stånd till att tänka på att hans hustru och barn är en stor välsignelse. Den hjälper honom också att vara redo att erkänna misstag; den gör honom villig att utföra småsysslor som behöver göras. Ödmjukheten hjälper honom att hysa ”ömsint medlidande, i det att ... [han] villigt förlåter”. — Ef. 4:32, NW.
Vad hustru och barn beträffar kan det ibland vara ganska svårt för dem att vara underdåniga, eftersom familjeöverhuvuden är ofullkomliga liksom alla andra; de gör också fel. Men ödmjukheten gör det lättare att vara underdånig. Kom ihåg att det är Guds ord som ger hustrur och barn råden: ”Hustrur [bör] ... vara sina män undergivna i allting” (NW), och ”ni barn, lyd edra föräldrar i allt, ty Herren gläder sig över det” (Hd). — Ef. 5:24; Kol. 3:20.
Meningsskiljaktigheter kommer med nödvändighet att uppstå inom familjen. Män och kvinnor ser inte saker och ting på samma sätt, och det gör inte heller de yngre och de äldre generationerna. Ödmjukheten hjälper alla att uthärda de påfrestningar och den spänning som blir följden av dessa meningsskiljaktigheter likaväl som dem som beror på mänsklig ofullkomlighet. Den kommer rentav att bidra till att undanröja många sådana orsaker.
Ödmjukhet en hjälp i ekonomiskt betryck
Ödmjukheten är vidare till stor hjälp då ekonomiska motgångar inträffar. Man kan av många orsaker råka ut för att förlora sitt arbete. Man kan förlora sitt hem och alla sina ägodelar, som till exempel när en orkan drar fram. Vid sådana tillfällen kan ödmjukheten vara till stor hjälp. Den får en att tänka, inte bara på sig själv utan också på andra som har drabbats, och att erbjuda dem bistånd och uppmuntran. Vid ett sådant tillfälle hjälper ödmjukheten en människa att vara nöjd med att äga mindre i materiellt avseende. Den hjälper henne att göra det bästa av omständigheterna, att vara tacksam, om till exempel en storm inträffat, över att liv inte har gått till spillo. Den som är verkligt ödmjuk menar inte att samhället har skyldigheter att skaffa honom den bästa levnadsstandarden, så att han känner sig olycklig och missräknad om han inte har vad andra har eller så att han griper till stöld. (Ords. 30:7, 8) Nej, han är uppriktigt tacksam för att han har mat att sätta fram på bordet, även om den kanske är enkel, och för att han har kläder att sätta på sig, även om de kanske inte är av bästa kvalité eller av det senaste modet. Har han mat och kläder, så är han i enlighet med bibelns förmaning nöjd. — 1 Tim. 6:8.
Ödmjukhet en hjälp vid tillrättavisning
Ödmjukheten är också till stor hjälp då man blir förmanad eller tillrättavisad. Den som är stolt blir förnärmad när han får råd; hans handlingar ger vid handen att han aldrig menar sig göra något fel. När han får råd eller tillrättavisning, kan han därför ta illa vid sig, ilskna till eller ”explodera”. I alla händelser gör han bara saken värre. Den som är ödmjuk tar gärna emot råd och tillrättavisning, ty han vet att han mycket väl kan ha gjort ett misstag. Det är därför som Guds ord förmanar: ”Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda.” — Pred. 10:4.
När råd och tillrättavisningar tas emot ödmjukt, medför de stora välsignelser, ty ”tillrättavisningar till tukt äro en livets väg”. (Ords. 6:23) Att reagera ödmjukt på sådan tuktan hjälper en att undvika sorger och svårigheter nu, och det hjälper en att vandra på den väg som medför Guds godkännande och därför leder till evigt liv. — Ords. 12:28.
Ödmjukhet i tjänsten på fältet
Ödmjukhet kan också vara till stor hjälp när man möter motgångar medan man tar del i den kristna förkunnartjänsten. Det blir då till hjälp för en att man hörsammar Jesu råd: ”Ni skall icke göra motstånd mot den som gör er illa, utan om någon slår dig på den högra kinden, vänd då också den andra till.” Som ett kristet vittne för Jehova kanske du står i ett gathörn och erbjuder biblisk litteratur till förbipasserande. Någon kommer så fram och fäller nedsättande anmärkningar, slår dig bildligt talat på den högra kinden. Ödmjukheten kommer då att skydda dig emot att betala med samma mynt. I stället vänder du ”också den andra till” åt honom. Genom att sålunda visa vänlighet, mildhet och saktmod övervinner du det onda med det goda i stället för att låta dig övervinnas av det onda. — Matt. 5:39, Hd; Rom. 12:21.
Eller om du går från hus till hus och blir avspisad av någon som säger att han inte har tid, så kommer du inte att vara för snar med att bilda dig ett ogynnsamt omdöme om honom. Ödmjukheten hjälper dig att inse att ibland har också du bråttom när någon besöker dig. Om den du besöker verkar vara tvär, så hjälper ödmjukheten dig att förstå att det kan bero på hans egna förhållanden, och därför tar du det inte som någonting som är riktat mot dig personligen. Ödmjukheten hindrar dig också från att tycka att du måste ha sista ordet i ett samtal eller att du måste kunna besvara varje invändning som en människa kan komma med. Du har ett underbart budskap att bära fram, och du är glad åt att få dela med dig av det åt sådana som lyssnar. Om folk ställer frågor som du inte kan besvara, så kan du ödmjukt erbjuda dig att skaffa fram upplysningarna och göra ett nytt besök, om de är uppriktigt intresserade.
Men oavsett vilket mottagande du må få, så är ödmjukheten till största nytta då du tar del i den kristna förkunnartjänsten, eftersom den stimulerar dig till att försöka sätta dig in i hur andra ser på saken för att så kunna hjälpa dem. Den sätter dig i stånd till att göra som aposteln Paulus, som skrev: ”Fastän jag är oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna så många fler. — För alla har jag blivit allt för att frälsa åtminstone några. Allt detta gör jag för evangeliets skull, som en medarbetare i förkunnelsen av evangelium.” Ja, ödmjukheten sätter dig i stånd till att möta människor på deras egen nivå. — 1 Kor. 9:19, 22, 23, Hd.
När kristna bröder vållar missräkning
Ibland kan motgångar komma i form av okristligt bemötande från någon som bekänner sig vara en medtroende. Då kan det vara lätt att bli mycket arg och ge luft åt berättigad förtrytelse eller rentav ta sådan anstöt att man lämnar den kristna församlingen. Men ödmjukheten hjälper oss till den insikt som behövs för att dämpa ned vår vrede och därigenom få oss att låta udda vara jämnt. (Ords. 19:11) David gav oss på sin tid ett gott exempel på detta. Fastän konung Saul jagade honom som ett djur och till och med stod efter hans liv, lät han inte Sauls hållning mot honom göra honom bitter eller hämndlysten. Han lät ödmjukt Jehova Gud ta hand om problemet, och det gjorde Jehova i sinom tid genom att ge David konungadömet över Israel.
Ja, när vi har blivit förfördelade, hjälper ödmjukheten oss att hörsamma det inspirerade rådet: ”Löna ingen med ont för ont! — Mina bröder, hämnas inte när man gör er orätt, utan lämna rum för Guds vrede.” Om vi bara tänker efter, kan vi ju inse att det är förmätet av oss att vilja straffa dem som kanske har gjort oss orätt. Det är Gud som är domaren. Ödmjukheten gör att vi nöjer oss med att vänta till dess Jehova bringar ordning i förhållandena. — Rom. 12:17, 19, Hd.
Ödmjukheten till hjälp vid förföljelse
Ödmjukheten blir likaså till stor hjälp för oss då vi får lida sträng förföljelse. Sådan behandling bryter ofta ned människor eller får dem att kompromissa eller låta sina principer och samvetsbetänkligheter fara. I detta avseende har Jehovas kristna vittnen titt och ofta erhållit goda omnämnanden. En som var ögonvittne i nazisternas koncentrationsläger uttryckte det så här: ”Jehovas vittnen liknade klippor i ett hav av dy.”
Först och främst avhåller ödmjukheten oss från att göra uppror mot Gud, om han skulle tillåta att vi finge lida på ett sådant sätt. Den hjälper oss att uthärda, eftersom vi vet vilken stridsfråga det gäller, nämligen: Kan en skapelse bevara ostraffligheten gentemot Gud i trots av allt som Satan kan göra? Job fick lida många vedervärdigheter, både genom händelsernas utveckling och från mänskligt håll. Hans hustru uppmanade honom: ”Förbanna Gud och dö!” (NW) Men nej, Job härdade ut i ödmjukhet och blev till sist rättfärdigad av Gud själv. Hans exempel såväl som kunskapen om den stridsfråga det gäller kommer att hjälpa oss att uthärda. — Job, kapitlen 1, 2 och 42.
Men det förnämsta exemplet av alla i detta avseende är naturligtvis Jesus Kristus. Han accepterade ödmjukt sin Faders vilja beträffande honom, lämnade den himmelska härligheten såsom den förnämste av alla andevarelserna och kom till jorden för att bli blott och bart en dödlig människa. Och ”vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle”, en mycket neslig och smärtfylld död. Han intog inte hållningen: ”Vem tar du mig för som skall behöva lida på det här sättet!” Genom sitt handlingssätt gav han det största exemplet på ödmjukhet. Det är det föredömet vi skall följa. — Fil. 2:8, NW.
Hur man uppodlar ödmjukhet
Hur skall vi bära oss åt för att förvärva denna förträffliga egenskap, ödmjukhet? Den kommer inte automatiskt. Som fallet är med alla andra förträffliga egenskaper måste vi arbeta på den. Det tar tid, så vi får inte bli modfällda och mena: Vad tjänar det till? Det tjänar verkligen någonting till, även om det mycket riktigt kräver tid och ansträngningar och vi ständigt kommer till korta.
Först och främst måste man hysa en allvarlig önskan att vara ödmjuk. Man måste ständigt påminna sig själv om att det endast är genom att vara ödmjuk som man kan behaga Jehova Gud. Detta visas klart och tydligt i 1 Petrus 5:5, där vi läser: ”Omgjorda er allesammans med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt godhet åt de ödmjuka.” (NW) Behöver vi inte Guds oförtjänta godhet? Har vi råd att låta Jehova Gud bli vår motståndare? Genom att regelbundet läsa Guds ord kommer vi till samma uppfattning som han om ödmjukhet. — Matt. 18:4; 23:12; Jak. 4:6, 10; 1 Petr. 5:6.
Bönen är också till stor hjälp. Bönen kan i sig själv sägas vara ett uttryck för ödmjukhet, eftersom vi kommer till Jehova Gud som tiggare, som behövande människor, medvetna om vårt andliga behov. (Matt. 5:3, NW) Om vi ber i tro och gör vad på oss ankommer, i det att vi arbetar på det vi ber om, kommer vi att förvärva denna förträffliga egenskap, ödmjukhet. Jehova ger frikostigt åt alla som ber honom om något, inte bara om hans heliga ande och om vishet utan också om andra förträffliga egenskaper, sådana som ödmjukhet. — Luk. 11:13; Jak. 1:5—7; Fil. 4:6.
Förstånd, som med rätta har definierats som tillbörlig insikt om ens förhållande till Jehova Gud, är ytterligare till stor hjälp när man odlar ödmjukhet. Det innebär insikt om att han såsom den universelle suveränen och högste laggivaren har rätt att befalla oss att lyda. Och mer än så, i kraft av sin allmakt kan han genomdriva sin vilja och sina påbud. Hur små är vi inte, hur ynkliga är vi inte, i jämförelse med honom! Hela nationer är i hans ögon bara som en droppe vatten som faller ur en tom hink! (Jes. 40:15) När vi skaffar oss denna insikt i saken, då förvärvar vi förstånd, men den störste fienden till förstånd är stolthet eller självförhävelse. Det är alltså inte utan goda skäl som det står skrivet: ”För allt ditt förvärv sök förvärva förstånd.” — Ords. 4:7.
Vi får inte heller glömma att kärlek, den på principer grundade, osjälviska kärleken, är ett hjälpmedel till att uppodla ödmjukhet. ”Kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.” Kärleken kommer till synes därigenom att den förmår en människa att vara anspråkslös i sinnet och att hålla före att andra är henne överlägsna. — 1 Kor. 13:4; Fil. 2:2, 3.
Att dagligen vinnlägga sig om ödmjukhet
För att ödmjukheten skall kunna hjälpa oss i tider av motgång och betryck måste vi utöva den i det dagliga livet, i allt vi tänker, säger och gör. Ödmjukhet innebär anspråkslöshet i sinnet, att inte hysa skrytsamma tankar eller äregirighet och att inte vara böjd för att se ned på andra. Den innebär att man tänker som aposteln Paulus, som talade om sig själv såsom ”den ringaste bland alla heliga” och som ”den ringaste bland apostlarna”. — Ef. 3:8; 1 Kor. 15:9.
Ödmjukheten bör sätta sin prägel på vårt tal. Vill vi alltid tala om oss själva, vad vi tycker om saker och ting, vad vi har uträttat eller ämnar göra? Talar vi ofta kritiskt om andra människor? Ödmjukheten får oss att vilja rikta uppmärksamheten på Jehova Gud, hans ord, hans verk och hans underbara egenskaper, och att tala gynnsamt om våra medtjänare.
Finner vi ofta att vi dominerar hela samtalet? Ödmjukheten förmår en människa att ge andra tillfälle att tala. Om andra har svårt för att uttrycka sig, så försök att ödmjukt, taktfullt och kärleksfullt lirka fram vad de tänker på, till deras glädje och din egen uppbyggelse. Det ligger mera lycka i att ge andra tillfälle att tala än att själv tala hela tiden. — Apg. 20:35.
Är ödmjukhet ett kännetecken på vår handel och vandel? Ödmjukheten hindrar en från att skuffa undan andra eller att alltid vilja vara först om man råkar stå i kö. Den hjälper en att utföra ringare uppgifter, som till exempel småsysslor i hemmet eller att städa i Rikets sal. Den söker tjäna andra och väntar sig inte att bli betjänad. Kom ihåg Jesu exempel. Han kom inte för att låta tjäna sig utan för att tjäna andra. — Matt. 20:28.
Allt talar sannerligen för ödmjukhet. Den bidrar till ett fridfullt förhållande till Jehova, vår Danare. Den bidrar till sinnesfrid. Den bidrar till ett gott förhållande till vår omgivning. Och den är till stor hjälp då vi som allra mest behöver hjälp — i tider av motgång eller betryck.