Hur viktig är bönen för dig?
BRUKAR du bedja? Om du gör det, måste du tillmäta bönen en viss betydelse, och det är bra. Men hur viktig är den för dig? Tar du del i bön bara när du är tillsammans med en grupp som blir ledd i bön av någon annan? Går du bort för dig själv någon gång, för att bedja enskilt till din Skapare? Eller känner du dig så upptagen att du har en tendens att försumma personlig bön? Gör du bönen till en del av ditt dagliga liv?
Somliga kan inte helt och fullt inse bönens betydelse, därför att de har gjort den till en mekanisk upprepning av inlärda ord. Hur kan deras hjärta vara med i en sådan bön? Hur kan den ha någon verklig mening för dem? I många fall har den blivit en del av rutinen på kvällen innan de går till sängs, och de ägnar den lika litet intresse som att borsta tänderna och öppna fönstret.
Skulle inte kvällsbönen vara meningsfullare, om den som bad talade spontant ur hjärtat i stället för att upprepa samma ord varenda gång? Skulle det inte skänka bönen större betydelse, om man koncentrerade sig på vad man sade? Bör det tillåtas att bönen urartar till en mekanisk handling, med tanke på att man vid ett sådant tillfälle talar med sin Skapare? Det är inte troligt att någon skulle tala till en vän eller en köttslig fader på ett likgiltigt och mekaniskt sätt; så varför tala på det sättet till den himmelske Fadern?
Det är möjligt att du har svårt att vara uppmärksam i bön, därför att det är en enkelriktad konversation med en tyst lyssnare. Men detta faktum minskar inte dess betydelse.
En form av gudsdyrkan
Bönen är verkligen en form av sann dyrkan av vår Skapare. Tack vare den kan du prisa och ära Gud. Du kan erkänna hans ställning som suverän härskare och betyga din lydnad för hans vilja. Du kan visa att du inser att han är den som förser dig med vad du behöver i andligt och fysiskt avseende genom att tacka honom för hans föranstaltningar. I bön kan du tacka honom för hans storslagna skapelseverk. Eftersom bönen är ett betydelsefullt sätt på vilket du kan tjäna Jehova Gud, förtjänar den en mycket framträdande plats i ditt liv.
Konung David, en av Jesu Kristi förfäder, visade att han verkligen insåg bönens betydelse. Han ger oss ett fint exempel på hur han använde den för att dyrka sin Skapare. I sina böner erkänner han Jehova Guds storhet och överhöghet, och han ger uttryck åt tacksamhet och lovprisning. Här följer en av hans böner som finns upptecknad i 1 Krönikeboken 29:10—13:
”Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, HERRE, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himmelen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. Rikedom och ära komma från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt; det står i din hand att göra vad som helst stort och starkt. Så tacka vi dig nu, vår Gud, och lova ditt härliga namn.”
Om du använder bönen till att ägna Gud vördnadsfull tacksägelse och lovprisning liksom David gjorde, kommer det att göra bönen mera angelägen för dig. Vi är sannerligen skyldiga vår himmelske Fader dagliga uttryck för innerlig hängivenhet.
Vad skall man säga?
Det finns så mycket man kan säga när man talar med Gud i bön. Din förundran över hans visdom som uppenbaras i skapelsen, dina dagliga glädjeämnen, sorger och problem, din omsorg om andra och ditt nit för hans rikes intressen på jorden, allt detta är tillbörliga böneämnen.
Vid ett tillfälle stod konung Josafat inför ett mycket allvarligt problem, och han lade fram det inför Jehova Gud i bön. Sedan han hade erinrat om vad Jehova hade gjort för Abrahams avkomlingar, sade han:
”Se därför nu, huru Ammons barn och Moab och folket i Seirs bergsbygd — genom vilkas område du icke tillstadde Israel att gå, när de kommo från Egyptens land, varför de ock togo en omväg bort ifrån dem och icke förgjorde dem — se, huru dessa nu vedergälla oss, i det att de komma för att förjaga oss ur det land som är din besittning och som du har givit oss till besittning. Du, vår Gud, skall du icke hålla dom över dem? Ty vi förmå intet mot denna stora hop som kommer emot oss, och själva veta vi icke, vad vi skola göra, utan till dig se våra ögon.” — 2 Krön. 20:10—12.
Lägg märke till att Josafat inte försökte nödga Gud att ingripa för hans räkning, utan lämnade åt honom att avgöra om han skulle göra det eller inte. Detta är den rätta inställning vi bör ha, och om Gud väljer att inte vidta den åtgärd vi ber om, bör vi inte klaga. Han är inte vår tjänare. De kristna är i stället hans tjänare. Vi bör vara villiga att underordna oss hans vilja. Detta är vad Jesus Kristus gjorde.
Den natt Jesus instiftade åminnelsen av sin död gick han ut till Oljeberget tillsammans med sina apostlar. Där avlägsnade han sig ett litet stycke ifrån dem för att bedja enskilt. Lägg märke till att han i sin bön inte försökte tvinga Gud att rädda honom från den våldsamma död som väntade honom. Han sade: ”Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.” (Luk. 22:42) Fastän Jehova Gud inte valde att ta denna ”kalk” ifrån honom, förlorade Jesus inte tron och vände ryggen åt Gud. Han var villig att underordna sig vadhelst som kunde visa sig vara Guds vilja. Borde inte detta också vara vår inställning och vårt uttalande?
Uttryck för tacksamhet i bön är alltid på sin plats. I själva verket bör man vid varje måltid frambära en kort bön av tacksamhet för maten och för gemenskapen med dem som tar del med oss i måltiden. Det har ingen betydelse vem som köper eller lagar till maten. Jehova Gud är i verkligheten den som förser oss med den, därför att han har skapat våra livsmedelstillgångar — växterna, frukterna, fiskarna och djuren. Jesus Kristus bad vid sådana tillfällen, till och med när maten inte utgjordes av något annat än några brödkakor och litet fisk. (Matt. 14:17—19) Det är också bra att avsluta varje dag med att tacka Jehova för att vi har fått leva ännu en dag.
Omsorg om andra kan uttryckas i bön genom att vi ber vår himmelske Fader att stärka dem som befinner sig under svåra omständigheter, till exempel sjukdom eller förföljelse, så att de kan bevara sin ostrafflighet inför honom. Bön om att styresmän skall behandla våra medkristna rättvist är inte ur vägen. — 1 Tim. 2:1, 2.
Ting som har att göra med Jehovas uppsåt, såsom rättfärdigandet av hans namn, tillintetgörelsen av de onda, hans rikes obestridda herravälde över jorden och det offentliga kungörandet av de goda nyheterna om hans rike, är alltsammans passande böneämnen. Det finns alltså mycket som man kan inbegripa i sina böner.
Var skall man bedja?
Bön kan frambäras till Jehova Gud var som helst, till och med när man går på en livligt trafikerad gata eller när man står inför myndighetspersoner. Nehemja frambar en bön när han stod inför den persiske konungen Artasasta, vilken han höll på att servera vin. (Neh. 2:1—4) När du betraktar ett storslaget natursceneri, kan du drivas att uttala en tyst, vördnadsfull bön av förundran över Jehovas skaparmakt. Var du befinner dig eller vilken situation du befinner dig i är inga avgörande faktorer för om du kan bedja eller inte.
Det är inte nödvändigt att gå till en religiös byggnad för att bedja. Jesus och hans lärjungar bad i privata hem och på den öppna landsbygden. Men de tog inte till avgudabilder som hjälpmedel vid bön, därför att de visste att sådant misshagade Gud och drog hans vrede över Israels nation. — 3 Mos. 26:30; 2 Kon. 17:16—18; 2 Kor. 4:18; 5:7; 1 Joh. 5:21.
Avskildhet är önskvärd vid personlig bön. I kontrast till skrymtare, som tycker om att dra till sig allmänhetens uppmärksamhet genom att bli sedda när de ber offentligt, sade Jesus: ”Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare och stäng igen din dörr och bed till din Fader.” (Matt. 6:6) Avskildhet hjälper oss att koncentrera oss och ökar känslan av förtrolighet med vår himmelske Fader.
Vid ett tillfälle steg Jesus upp tidigt på morgonen och sökte reda på en enslig plats, så att han kunde uppnå avskildhet under sin personliga bön. (Mark. 1:35) När aposteln Petrus bad om uppståndelse för Tabita, sade han till dem allesammans ”att gå ut och föll ned på sina knän och bad”. (Apg. 9:40) Det finns många exempel i bibeln på personer som sökte avskildhet för personlig bön. — Apg. 10:9.
Svar på bön
För en tillfällig iakttagare förefaller det inte som om Jehova Gud fortfarande besvarar böner lika dramatiskt som han gjorde vid vissa tillfällen på bibelns tid. Svaret på Josafats bön om hjälp var en åtgärd från Jehovas sida som vände fiendernas hjärtan mot varandra, så att de dödade varandra. (2 Krön. 20:23) Till svar på en bön från Elia kom eld ned och förtärde ett offer. (1 Kon. 18:36—38) Och till svar på Jesu bön kom en man som hade varit död i fyra dagar till liv igen. (Joh. 11:38—44) Detta är bara några få av de svar på bön som finns upptecknade i bibeln.
I våra dagar är svar på bön precis lika verkligt, fastän det inte alltid förefaller att vara lika imponerande. Det kan vara en gynnsam förändring av besvärliga förhållanden som en individ har lagt fram inför Gud. Eller det kan vara att en väg öppnas för någon, så att han kan komma förbi vad som tidigare hade verkat som ett oöverstigligt hinder. Eller också kan det vara hjälp från medkristna till någon som befinner sig i en svår situation. Resultaten utgör klart och tydligt ett svar på bönerna.
Det har förekommit många erfarenheter då människor har bett till Gud om hjälp att förstå bibeln och fått sina böner besvarade. En kvinna i Illinois bad till Gud att han skulle sända någon att hjälpa henne förstå Guds ord och få kunskap om sanningen. När ett av Jehovas vittnen besökte henne, kunde hon knappast tro sina ögon. Hon tänkte: ”Å nej, inte ett av Jehovas vittnen. Säkert har Gud inte skickat mig en av dem!” Senare bekände hon för vittnet: ”Jag hade bett om hjälp, och jag tänkte på dem som hade änglar till gäster ovetande. Därför bjöd jag in er, och nu är jag övertygad om att Jehovas vittnen har sanningen.”
En annan erfarenhet berättar om en kvinna i Virginia som sade: ”Jag ville lära mig bibelns sanning, så att jag kunde hjälpa mina barn. Så jag föll på knä och bad till Gud om hjälp att finna den rätta religionen, om det är baptismen, metodismen, katolicismen eller vad det nu är. Och redan nästa morgon är ni här, några av Jehovas vittnen. Jag tror att jag har fått svar på mina böner.”
En man i Colorado, som var bedrövad över vad han fick lära sig i sin kyrka, steg upp en morgon och bad uppriktigt till Gud om hjälp. När han kom hem den kvällen, träffade han ett av Jehovas vittnen, som var på besök i hans hem och talade med hans fru. Eftersom han hade hört många tala emot vittnena, kunde han knappast tro sina ögon. Men han resonerade: ”Jag bad Gud om hjälp, och jag fick hjälp. Skall jag nu avvisa den?” Det dröjde inte länge förrän också han var ute och hjälpte andra att lära känna Jehovas storslagna uppsåt.
Det finns många sådana erfarenheter, som ständigt inträffar, där böner har blivit besvarade. Men hur är det med dig? Drar du full fördel av bönens privilegium?
Ingen av oss bör sannerligen ta lätt på bönen. Vi bör i stället ta till hjärtat den förmaning som aposteln Paulus gav sina medkristna: ”Bekymra er inte över något, utan låt i allting, genom bön och åkallan jämte tacksägelse, det som ni begär bli kunnigt inför Gud; och Guds frid, som överträffar all tanke, kommer att bevara edra hjärtan och ert sinnes förmågor förmedelst Kristus Jesus.” — Fil. 4:6, 7, NW.
[Bild på sidan 28]
Jesus tackade Gud innan han åt. Gör du det?
[Bild på sidan 28]
Ber du till Gud spontant ur hjärtat?
[Bild på sidan 29]
Driver dig Guds skaparverk till att lovprisa honom i bön?