Frågor från läsekretsen

● Hur användes den ”duvoträck” som omnämns i 2 Konungaboken 6:25? — H. F., USA.

Denna vers beskriver förhållandena i staden Samaria medan den belägrades av syrierna på Elisas tid. Vi läser: ”Medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck.” — 2 Kon. 6:25.

Således värderades omkring tre deciliter duvspillning till omkring tolv kronor. Men frågan hur köparen använde spillningen har ofta diskuterats.

Somliga har menat att ”duvoträck” kan ha använts som namn på en växt, och de har då baserat denna uppfattning på att araber använder namnet ”sparvträck” om en växt som äts av fattiga människor och att det i trakten av Samaria förekommer en växt vars latinska namn betyder ”fågelmjölk”. Men det finns inga bevis för att någon av dessa växter någonsin har kallats ”duvoträck” eller att de skulle ha varit tillgängliga för människor som var instängda i det belägrade Samaria.

Om uttrycket skall tas bokstavligt, vilken nytta kan man då ha haft av duvspillning? Man har ibland påmint om att folken i Mellersta Östern i långa tider använt duvspillning som gödsel och menat att det helt enkelt är detta som avses i skriftstället. Men det är inte sannolikt att människor som står inför svältdöden skulle bekymra sig om att skaffa gödsel för grödor som kanske inte ger skörd på flera månader.

Möjligheten finns att duvspillningen användes som föda. I ett försök att skrämma Jerusalems invånare varnade Rab-Sake en gång för att en assyrisk belägring skulle tvinga dem att ”äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten”. (2 Kon. 18:27) Tanken att äta spillning är frånstötande, men det förhållandet att hungern var så stor att kvinnor kokade och åt sina egna barn antyder att de kunde äta vad som helst som fanns tillgängligt. (2 Kon. 6:26—29) Spillning har naturligtvis begränsat näringsvärde, men svältande människor äter ofta vad som helst för att döva sina hungersmärtor. Enligt Josefos hände det att judar som belägrades av romarna år 70 v.t. åt gödsel från ”gamla gödselhögar”. Och det har sagts att under en hungersnöd i England år 1316 v.t. åt människor ”sina egna barn, hundar, möss och duvspillning”.

Den rimligaste förklaringen är kanske att spillningen användes som bränsle. Profeten Hesekiel fick anvisningar om att laga sin mat med spillning som bränsle och därigenom i bild framställa de lika svåra förhållanden som skulle råda vid en annan belägring av Jerusalem. (Hes. 4:12—17) I vissa delar av jorden tjänar ännu i vår tid torkad kreatursspillning, av somliga kallad ”koskivor”, som bränsle. Om denna uppfattning om duvspillningen är riktig, är det helt enkelt så att redogörelsen uppger kostnaden för födan (i detta fall ett åsnehuvud) och kostnaden för bränslet att tillreda födan med. De följande verserna antyder att folket vid den tiden ännu inte åt rått kött.

● Hur kan man, genom att visa vänlighet mot någon som hatar en, samla ”glödande kol på hans huvud”, som det heter i Ordspråksboken 25:21, 22? — USA.

Ordspråksboken 25:21, 22 lyder: ”Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka; så samlar du glödande kol på hans huvud, och HERREN skall vedergälla dig.”

Detta råd att vi skall göra gott mot våra fiender har många motsvarigheter i bibeln. Sålunda krävde Mose lag följande: ”Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom. Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av bördan.” — 2 Mos. 23:4, 5.

Jesus Kristus förmanar oss på liknande sätt: ”Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förföljer er; så att ni må bevisa er vara söner till er Fader som är i himlarna.” Aposteln Paulus skrev ned ungefär samma tanke: ”Fortsätt att välsigna dem som förföljer, välsigna och förbanna inte.” — Matt. 5:44, 45, Rom. 12:14; NW.

Men förefaller inte orden i Ordspråksboken 25:22 om att samla ”glödande kol på hans huvud” stå i strid med den anda av vänlighet som visas i vers 21? Nej, vi kan inte dra en sådan slutsats, eftersom det inte bara var så att dessa ord skrevs av en vis man, utan när han skrev dem var han inspirerad av Gud och hade hjälp och vägledning av Jehovas heliga ande. Följaktligen måste det vara mening med orden.

Det är mycket rimligt att det bildliga uttryckssätt som används här har hämtats från den forntida metoden att smälta metaller. I smältugnen fanns det inte bara ett lager heta kol på vilka man placerade malmen, utan ovanpå malmen placerade man också en stapel rödglödande kol. Uppstaplandet av kol ovanpå malmen hjälpte till att mjuka upp den och följaktligen att skilja metallen från slaggen. Genom att handla vänligt mot en fiende som är i nöd, då det är troligast att han uppskattar det, kan man följaktligen hoppas att mjuka upp honom, göra att han känner samvetskval och skam, och det är kanske också möjligt att få fram det goda som finns i honom.

Att detta att samla glödande kol på en fiendes huvud inte är avsett att vara till skada utan till gagn framgår tydligt av vad aposteln Paulus säger omedelbart efter det att han citerat just detta ordspråk. Hans följande ord är: ”Låt dig icke övervinnas av det onda, utan övervinn det onda med det goda.” — Rom. 12:20, 21.

Men hur blir det om dessa bildliga glödande kol inte mjukar upp fiendens hjärta? Då har man tröst och tillfredsställelse av de avslutande orden i Ordspråksboken 25:22: ”Och HERREN skall vedergälla dig.” Detta löfte visar i sig självt att dessa ”glödande kol” inte är avsedda att skada fienden och att det inte heller är meningen att man skall glädja sig över fiendens obehag. Om vi gör det som är ädelt och rätt, kan vi, vare sig andra uppskattar det eller inte och vare sig vi personligen har direkt eller omedelbart gagn av det eller inte, vara säkra på att Jehova Gud lägger märke till det och kommer att belöna oss i sin rätta tid. Och är det inte honom vi tjänar och försöker behaga?