De förkastar den Heliga skrift!

I KRISTENHETEN gör man gällande att förkunnelsen och sedvänjorna där är grundade på den Heliga skrift, bibeln. Men fakta visar att dess prästerskap och flertalet av dess medlemmar inte tror på bibeln. Detta kan belysas med de båda följande skildringarna:

”Min hustru och jag gick regelbundet i en luthersk kyrka i Plainville i Connecticut. Ända från barndomen hade jag hyst djup vördnad för bibeln. Den låg alltid framme på ett bord i mitt föräldrahem. När jag blev gammal nog, läste jag vissa delar av den.

Eftersom jag hade läst i bibeln att Gud förväntar att en kristen skall vara en glad givare, retade jag mig på att vår dåvarande pastor så ofta talade om hur man skulle få in pengar. År 1965 blev vår pastor förflyttad till en annan församling i New Jersey, därför att han inte kom så bra överens med församlingen i Connecticut. I sitt avskedstal tog han sig själv äran för tillväxten i antalet medlemmar i församlingen under de tio år han varit knuten till den. Jag påminde mig Apostlagärningarna 2:47 (där det heter att det var Herren som ökade församlingen med nya medlemmar), och jag blev upprörd över att höra honom ta sig själv äran för vad jag då ansåg att Gud hade gjort.

Ungefär vid den tiden kom Jehovas vittnen hem till oss och erbjöd sig att hålla bibelstudium med oss alldeles gratis. Vi tackade genast ja, och alltifrån första början insåg min hustru och jag hur oändligt litet vi visste om bibeln. Inom kort började jag berätta för andra medlemmar i församlingen om vad jag fick lära mig. En pastor från Kensington larmades om mina nya förehavanden, och han sändes att ’hjälpa’ mig. Han kom hem till mig medan vi var i färd med att studera bibeln tillsammans med vittnena. Han hade inte någon bibel med sig, och han betackade sig för att behöva tala om bibeln. Men efter två timmar kom sanningen om honom fram riktigt tydligt. Han trodde inte på vissa delar av Guds ord, bibeln.

En annan pastor skickades nu för att besöka mig. Också han förkastade vissa delar av bibeln. Församlingens nästa åtgärd var att inbjuda mig att tala till kyrkorådet. Jag blev häpen över hur stor deras okunnighet var, när det gällde Skriften. De där männen hade jag beundrat och ansett vara Guds tjänare. En medlem av rådet, som försökte försvara kyrkans lära att människosjälen är odödlig, sade att läkare har funnit att en människas kropp efter döden snabbt förlorar vikt. Han påstod att detta berodde på att själen lämnade kroppen. [Detta är felaktigt. Viktförlusten beror på dehydratiseringen, som förmärks inom några dagar.] Det avgjorde saken! Jag var nu fullt övertygad om att dessa ledare på religionens område var otrogna mot bibeln.

Mitt slutliga farväl till kyrkan tog jag två veckor senare, när den nye pastorn kom på besök till mig. Han kunde inte med stöd i bibeln svara på den spärreld av frågor som jag ställde till honom. Han tog adjö med några ord om att vi alla, också han själv, söker finna sanningar och att om jag menade mig ha funnit sanningen, då var det underbart. Min hustru och jag menar att det verkligen är Jehovas oförtjänta godhet som har fört oss in på livets väg, och detta är vi oerhört tacksamma för.”

Den andra skildringen kommer från en kvinna i Canada, som skriver: ”Jag var lärarinna i söndagsskolan i en till United Church ansluten församling i närheten av Pattula Bridge i Surrey i British Columbia. Jag fick undervisa barnen om vad jag ansåg vara bäst för dem från bibeln, sådant som jag gillade, eftersom jag inte var överens med några av deras läror. Jag menade att jag var till en viss nytta där, eftersom några av barnen var från fattiga och upplösta hem.

Sedan jag undervisat där i två år, började vi få besök av Jehovas vittnen i vårt hem. Det gjorde stort intryck på oss att de visade sådan uppriktighet och var så noggranna och exakta, när det gällde bibeln. Vi började då och då gå till mötena i Rikets sal, men jag fortsatte att undervisa i kyrkans söndagsskola, eftersom jag fortfarande ansåg att jag behövdes där.

Jag insåg inte hur nödvändigt det är att man drar sig bort från den falska religionen, förrän jag en dag i söndagsskolan höll på att läsa för barnen om Adam och Eva. Den äldre kvinna, som hade tillsyn över söndagsskolan, kom in i rummet, och barnen ville veta hur det förhöll sig med grottmänniskorna. Hon förklarade då att en av Adams söner måste ha gift sig med en grottkvinna, som hade utvecklats utanför Edens lustgård. Hon sade också att den första delen av bibeln sannolikt var en myt.

När jag kom hem talade jag med min man om detta. Jag kom då att tänka på att vittnena hade påvisat för oss att ”hela Skriften är inspirerad av Gud” (NW) och framhållit att vi borde studera bibeln för att få exakt kunskap om sanningen. (2 Tim. 3:16) Jag slutade med att undervisa i söndagsskolan en kort tid därefter och började studera bibeln och vara med vid mötena tillsammans med vittnena mera regelbundet.

Nu är min man och jag överlämnade tjänare åt Jehova Gud, och vi gläder oss åt att hävda och förkunna bibeln såsom hans sanningsord.”