Den plats Guds namn bör inta i den sanna gudsdyrkan
Vad innebär det att missbruka Guds namn eller att ta upp det på ett värdelöst sätt? Hur kan vi använda det rätt?
NÄR en medelålders judisk dam i Tel Aviv fick besök i sitt hem av ett Jehovas vittne, utbrast hon: ”Ni måste tillhöra kristenheten; för oss judar är det förbjudet att uttala Guds namn.” Judiska öron är i allmänhet fullständigt ovana vid Guds egennamn.
Judarna har så gott som undantagslöst godtagit den uppfattning som kommer till uttryck i deras ”Mischna”, där det heter: ”Och dessa har ingen del i den kommande världen: den som säger att det inte finns någon de dödas uppståndelse ... och att lagen inte är från himmelen. ... Också den som uttalar Namnet med dess rätta bokstäver.” — Sanhedrin 10:1, återgivet efter en översättning till engelska av Herbert Danby, Oxford University Press, 1933.
Men varför är judarna strängt förbjudna att uttala Guds namn? I The Texas Catholic Herald för 18 oktober 1968 hette det: ”Fastän judarna allmänt ansåg ’Jahve’ vara Israels Guds egennamn, hindrade ett slags vidskeplig fruktan dem från att uttala det, och när det förekom i deras heliga böcker, utlästes det därför som ’Adonaj’.”
Hur kristenheten påverkats
Denna vidskepliga fruktan, som hindrade judarna från att uttala Guds namn, har även påverkat kristenheten. Sällan, om alls någonsin, får man höra Guds namn upphöjas i kristenhetens kyrkor. Många bibelöversättare i kristenheten har till och med utelämnat Guds namn i sina bibelöversättningar och ersatt det med titlarna ”Herren” och ”Gud”.
Ett beaktansvärt undantag utgör emellertid en engelsk översättning av år 1901, Amerikanska standardöversättningen (AS), där man i förordet kan läsa följande: ”Den ändring som först föreslogs i tillägget [till Engelska reviderade översättningen (RV)] — den som sätter in ’Jehova’ för ’HERREN’ och ’GUD’ (tryckt med kapitäler [i Engelska auktoriserade översättningen (AV)]) — kommer att vara ovälkommen för många, därför att de utträngda termerna är så vanliga och man är förtrogen med dem. Men de som utfört den amerikanska revideringen har efter noggrant övervägande enhälligt kommit till den övertygelsen att en judisk vidskepelse, som betraktade Guds namn såsom alltför heligt för att uttalas, inte längre borde få dominera i den engelska översättningen eller i någon annan översättning av Gamla testamentet. ... Detta personliga namn, med dess rikedom av heliga associationer, har nu blivit återinsatt på den plats i den heliga texten, som det har obestridlig rätt till.”
De som utarbetade Amerikanska standardöversättningen lät sig följaktligen inte påverkas av den judiska vidskepelse som innebär att man anser Guds namn för heligt för att uttalas. I många andra nutida översättningar förekommer också Guds namn på de många tusen ställen där det finns i den Heliga skrift.
Hur lyder namnet?
I bibelns hebreiska del stavas Guds namn med fyra hebreiska bokstäver, och denna ordbild kallas tetragrammaton. De här fyra hebreiska bokstäverna svarar mot de fyra i svenska språket använda bokstäverna JHVH. Kännedomen om det exakta uttalet av det här gudomliga namnet har visserligen gått förlorad, men i många hundra år har det gängse uttalet varit ”Jehova”. I 1910 års upplaga av The Catholic Encyclopedia, band 8, sidan 329, heter det därför: ”Jehova, Guds egennamn i Gamla testamentet.”
Nu på 1900-talet har emellertid lärda män som sysslar med forskningar angående bibeln föredragit uttalet ”Jahve”, därför att de ganska allmänt kommit till den uppfattningen att detta närmare överensstämmer med det sätt, på vilket namnet uttalades i den ursprungliga hebreiskan. Men flertalet människor talar inte hebreiska i dag. De talar andra språk. Därför är det, när vi till exempel talar svenska, lämpligt att vi använder det svenska uttalet av Guds namn, som är ”Jehova”. Denna form bevarar troget ljuden i det av fyra bokstäver bestående tetragrammaton. På andra språk uttalas Guds namn litet annorlunda men i de flesta fall på ett ganska snarlikt sätt.
Dess plats i det forntida Israels gudsdyrkan
Bland Guds forntida folk, israeliterna, intog Guds namn sannerligen en hedersplats. Folket använde Guds namn vid sin tillbedjan och när de läste Skriften, i sina dagliga samtal såväl som i sina kontakter med andra nationer. På så sätt blev israeliterna kända vida omkring som det folk som tillbad Jehova.
Detta behagade den sanne Guden. Han gav uttryck åt sitt gillande, då han kallade Israel ”mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn”. (2 Krön. 7:14) Man talade inte om israeliterna såsom det folk som dyrkade Herren, utan man förband dem alltid med namnet Jehova. Ja, i bibeln finner vi rentav en kontrast framställd mellan Israel och ”de riken, som icke åkalla ditt namn”. — Ps. 79:6; Jer. 10:25.
Jehova ville att hans namn skulle bli ”förkunnat på hela jorden”. (2 Mos. 9:16) De väldiga gärningar som han utförde till gagn för sitt folk fick just den verkan. När Gud till exempel lät de stolta egyptierna och deras militärmakt drabbas av katastrof, spred sig nyheten om detta vida omkring. Flera år senare sade kvinnan Rahab, som bodde i det från Röda havet relativt avlägsna Jeriko: ”Vi har hört att Jehova lät Röda havets vatten torka bort framför er, när ni kom ut ur Egypten, ... Jehova, er Gud, är Gud uppe i himlarna och nere på jorden.” Lägg märke till att Rahab inte nöjde sig med att använda en titel, Gud, utan också använde Guds särskiljande namn. — Jos. 2:10, 11, NW.
Israels nation skulle ha en framträdande del i att förkunna Guds namn. Jehova sade till israeliterna: ”Alltså är ni mina vittnen ... och jag är Gud.” (Jes. 43:12, NW) Ja, de skulle tjäna såsom Jehovas vittnen. Och Guds avsikt var att hans namn, Jehova, alltid skulle ha en framträdande plats i den sanna gudsdyrkan, varför han sade: ”Detta skall vara mitt namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till släkte.” — 2 Mos. 3:15.
Hur man undvikit att använda Guds namn
Varför slutade då den judiska nationen längre fram upp med att uttala detta storslagna namn, Jehova, och tog sig för att använda olika allmänna uttryck och titlar i stället? När började detta bli sed?
Det började vid den tid då Israel fördes i fångenskap till Babylonien år 607 f.v.t. Vidare bidrog den påverkan, som judarna rönte från den av Babylon inspirerade hellenismen på 400- och 300- talen f.v.t., till att denna sedvänja utbredde sig bland dem. Sedvänjan att undvika att använda egennamn om gudar utgör sannerligen en bjärt kontrast till bibelns uppmaning att de som dyrkar Jehova skall ”åkalla hans namn”, ”älska hans namn” och ”tänka på hans namn”. — Jes. 12:4, NW; Ps. 69:37; Mal. 3:16.
I synnerhet den judiska religiösa sekt som kallades sadducéer hade påverkats av ett ”internationellt tänkesätt” och av ”framstegsvänlighet”, och de ivrade för att man skulle använda världen utöver godtagna allmänna titlar. Således upphörde Israels nation att använda det storslagna namnet på sin Gud, Jehova.
Vi vill här ge ett exempel på i vilken utsträckning man undviker namnet. Utanför själva bibeln används de hebreiska bokstäverna ibland såsom siffror eller beteckningar för tal. Den femte bokstaven i alfabetet (he) betecknar till exempel också talet 5, den tionde bokstaven (jod) svarar mot talet 10 osv. När en hebreisk skrivare skall skriva talet 15, uttrycker han det då med jod-he? Nej, inte ens vid numreringen av kapitel och verser i bibeln! Det skulle nämligen innebära att han måste skriva de båda första bokstäverna i Guds namn. Därför skrivs alltid talet 15 så här: tet-vav, dvs. 9 plus 6. Ja, så långt föreställer sig juden att han måste gå för att undvika Guds egennamn!
Att missbruka Guds namn
Man har försökt att rättfärdiga de olika sätten att undvika Guds namn genom att säga att det är för heligt att uttala och att ett sådant undvikande utgör en garanti för att människor inte kommer att ”missbruka” Guds namn eller använda det ”på ett värdelöst sätt” (NW). (2 Mos. 20:7) Är det ett välgrundat skäl till att inte alls använda Guds namn? Vad innebär det att missbruka Guds namn, att använda det eller ta upp det ”på ett värdelöst sätt”?
Ett påfallande exempel på hur Guds namn kan missbrukas finner vi i förbindelse med den mäktige egyptiske konungen, Farao. Hånfullt svarade han Mose och Aron, som trädde fram inför honom i Guds namn: ”Vem är Jehova, så att jag skulle lyda hans röst ...? Jag känner inte alls Jehova.” Genom sina ord och handlingar gav han uttryck åt sin ytterliga vanvördnad för Jehova Gud och hans härliga namn. — 2 Mos. 5:2, NW.
Ett annat exempel utgör Rab-Sake, som gick den assyriske konungen Sanheribs ärenden. Rab-Sake missbrukade Jehovas namn genom att förringa Jehova inför judarna i ett försök att slå ned deras mod. Han sade: ”Hör inte på Hiskia [judarnas konung], ty han lockar er genom att säga: ’Jehova själv skall rädda oss.’ Vem finns väl bland ländernas alla gudar som har räddat sitt land ur min hand, så att Jehova skulle rädda Jerusalem ur min hand?” — 2 Kon. 18:32, 35, NW.
Att på ett eller annat sätt uttala Guds namn i nedsättande eller vanhelgande ton, alla slags hädiska, förbannande eller förringande påståenden som inbegriper Guds namn — allt detta är att missbruka namnet, att ta upp det på ett värdelöst sätt. Det som var en straffbar förseelse enligt den israelitiska lagen var ett hädiskt bruk av Guds namn. I bibeln läser vi: ”Den israelitiska kvinnans son började missbruka Namnet och nedkalla ont över det. ... Den som missbrukar Jehovas namn skall ... ofelbart dödas.” (3 Mos. 24:11—16, NW) Den här synden, att ta upp Guds namn ”på ett värdelöst sätt” (NW), bestod inte i att helt enkelt uttala namnet, utan i att missbruka det.
Man kan emellertid missbruka Guds namn på andra sätt än genom att skymfa det med sitt tal. Hur så?
Det kan gå till så att någon som har fått Jehovas namn förbundet med sig utför handlingar som vanärar den Gud som han representerar. Israels nation missbrukade Guds namn just på det sättet genom att göra sådant som drog stor smälek över Jehova. För denna orsaks skull sade Jehova: ”Jag skall ha medlidande med mitt heliga namn, som Israels hus har vanhelgat bland de nationer, dit de har kommit.” (Hes. 36:21, NW) Den som bär Jehovas stora namn har alltså ett tungt ansvar att uppföra sig på ett sådant sätt som inte vanärar det eller drar någon smälek över det.
Guds namn använt på ett värdigt sätt
Om Jehova inte skall ”låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn” eller ”som tar upp hans namn på ett värdelöst sätt” (NW), bör det följdriktigt vara så att han skall välsigna dem som använder hans namn på ett värdigt sätt. (2 Mos. 20:7) Hur kan vi använda Guds namn på ett värdigt sätt?
Ett sätt är att kärleksfullt använda Jehovas namn i enskild bön till honom. Hur mycket intimare blir inte förhållandet när en tillbedjare av Jehova gör detta! Guds tjänare i flydda tider har använt Guds namn så. Läs till exempel Salomos bön då templet invigdes. (1 Kon. 8:23—25) Tänk på Elias bön i samband med kraftmätningen med Baalsdyrkarna på berget Karmel. (1 Kon. 18:36, 37) Påminn dig Hiskias ord, då han ropade till Jehova när Jerusalem hotades av ett angrepp från assyrierna. (2 Kon. 19:15—19) Tänk på en liknande enträgen begäran om Guds hjälp som Josafat framställde. (2 Krön. 20:6—12) Hur fullständigt och ofta uttalade inte dessa Jehovas tjänare Guds namn i sina böner, böner som Gud hörde och besvarade! Lika viktigt är det att vi använder Guds namn i våra böner i dag.
Vi kan också använda Guds namn på ett värdigt sätt när vi läser bibeln och bibelförklarande skrifter där Guds namn förekommer. När man läser Jehovas namn högt i texter där det används, missbrukar man inte Guds namn och tar inte upp det ”på ett värdelöst sätt”. Tvärtom vanärar man Guds namn genom att inte uttala det.
Såsom vi har framhållit har många som översatt bibeln till olika språk utelämnat Guds heliga namn i sina översättningar och har ersatt det med titlarna ”Gud” och ”Herren”. Den som älskar Guds namn skulle föredra att läsa en översättning av bibeln som troget bevarar Guds namn i texten, antingen återgivet med ”Jehova” eller ”Jahve” eller med någon annan form som motsvarar de ursprungliga fyra hebreiska bokstäverna.
Inte bara när man läser, utan också i samtal med andra, kan man använda Guds namn på ett värdigt sätt. I samvaro med andra som också tror på Jehova är det naturligt och lämpligt att man ständigt använder Jehovas namn, eftersom alla de närvarande respekterar och älskar detta namn och allt som det innebär. Men dessutom framhåller de kristna vittnena för Jehova Guds namn för hela människovärlden och förklarar Jehovas uppsåt såsom det uppenbaras genom hans ord. Att man upphöjer Guds namn och uppsåt, för att andra människor skall få höra om detta, är sannerligen ett för Gud synnerligen hedrande sätt att använda hans namn.
I motsats till det straff som mäts ut åt dem som föraktar Guds namn ges en storslagen försäkran beträffande dem som ger Jehovas namn dess rätta plats i sin gudsdyrkan. De kommer att få gudomligt beskydd genom Guds Harmageddonkrig, som skall befria jorden från alla som hädar och vanhelgar hans namn. Jehova ger till känna: ”Han håller sig intill mig, därför skall jag befria honom; jag skall beskydda honom, därför att han känner mitt namn.” — Ps. 91:14.
Vilken sporre är inte detta för oss att upphöja och tjäna ”Jehova, ... den Högste över hela jorden”! Med utsikten att inom kort få föras in i Guds nya rättfärdiga ordning kan de som hoppas på att få överleva Harmageddon nu bekräfta sitt beslut: ”Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.” — Ps. 83:19, NW; 145:1, 2.